men blef, efter faderns död, pär af Frankrike 1824. D. sysselsatte sig ifrigt med entomologiens studium och utgaf bl. a. Species général des coléoptères (1825—39) och (tills. med Boisduval och Aubé) Histoire naturelle et iconographie des coléoptères d'Europe (1829—36). L. W:son M. Dejefors. Se Deijefors. Dejektion lat. dejectio, eg. nedkastning), med., uttömning, afföring, purgering. Déjeuner [deʃönē], stundom Déjeuné, fr. (af upphäfvande prefixet dé och jeûne, fasta; eg. det första man förtär på fastande mage), frukost, vare sig denna består af "morgonkaffet" (teet, chokladen) eller den i nutida stadssamhällen brukliga andra frukosten vid 12—1-tiden på dagen, i Frankrike äfven kallad déjeuner à la fourchette ("gaffelfrukost") och bestående af varma och kalla rätter jämte vin l. dyl. Jfr Lunch. — Déjeuner dînatoire [-tωār] l. déjeuner-dîner [-nē; af dîner, middagsmåltid], större frukostmiddag. — Déjeunera, intaga frukost, frukostera. Dejotarus, tetrark af Galatien, var under 1:a årh. f. Kr. mycket inblandad i romarnas angelägenheter. För de viktiga tjänster, som han gjort Sulla och andra romerska härförare i krigen bl. a. mot Mithridates, fick han (omkr. 63 f. Kr.) konungatitel och väldet öfver Mindre Armenien. Under inbördeskrigen höll han i början med Pompejus och deltog i slaget vid Farsalos (48 f. Kr.), men underkastade sig därefter Cæsar, hvilken han understödde i kriget mot Mithridates' son Farnakes (47 f. Kr.). Cæsar lät honom behålla konungatiteln och västra Galatien samt vistades en tid vid hans hof. Två år senare anklagades D. i Rom af sin dotterson Castor för att hafva tillämnat ett mordförsök mot Cæsar under dennes vistelse hos honom, men försvarades med framgång af Cicero. Efter Cæsars död (44 f. Kr.) bemäktigade han sig Mithridates' land, och mot en betydande summa fick han Antonius' bekräftelse på besittningsrätten. Han slöt sig emellertid till Brutus och Cassius, och hans trupper stredo för dem vid Filippoi (42 f. Kr.). Därefter öfvergick han till triumvirerna. Död vid hög ålder 40 f. Kr. (H. Sgn.) Dejsa (ty. deisen l. deinsen), sjöv., gå baklänges (om seglande fartyg). Den manöver, genom hvilken man kan tvinga ett segelfartyg att röra sig på detta sätt, kallas bakslag eller dejsning, vanligast det förra. — Dejsvända l. falla rund på stället, en fartygsmanöver, som skiljer sig från en vanlig "vändning undan vind" därigenom, att fartyget tvingas att falla fortare. För detta ändamål brassas alla förseglen skarpt back, en del af akterseglen intages, och samtidigt lägges rodret till fallning. Då fartyget börjar dejsa, lägges rodret andra vägen, tills dejsningen upphör, hvarefter rodret åter skiftas och manövern fortsättes som vid undanvindsvändning. Jfr Affallning, Drejvända och Vända. R. N.* Dejsning, sjöv. Se Dejsa. Dejsvända, sjöv. Se Dejsa. De jure, lat., i enlighet med lag; hvilande på rättsgrund. Motsats: de facto (se d. o.). Deka-, grek. (tio-), brukas i många sammansättningar, t. ex. dekagon, dekalogen. Dekabrist (af ry. dekaber, december), decemberman, rysk adelsman, som deltog i sammansvärjningen i december 1825. Se vidare Ryssland (historia). Litt.: G. Schuster, "Die geheimen gesellschaften", och A. Jensen, "Dekabristerna i ryska vitterheten" (i "Sv. tidskr.", 1893). Dekad (fr. décade, grek. dekas, af deka, tio), tiotal, t. ex. af böcker, år, dagar, särskildt tiodagsveckan i den franska republikanska kalendern. Jfr Kalender. Dekadans [-da'ȵs], fr. décadence (mlat. decadentia, af lat. de, ned ifrån, och cadere, falla, sjunka), förfall, fördärf, fortskridning till undergång. Dekadenter (fr. décadents, af décadence, förfall) kallades anhängarna af en på 1880-talet uppträdande riktning inom franska litteraturen. Riktningen, hvars teoretiker var Baudelaire, uppstod som reaktion emot det torra och stela hos les parnassiens samt den naturalistiska romanens verklighetsanalys. Dekadenterna odlade jaglyriken för att tränga ned i det undermedvetna själslifvets djup, de sökte fenomenens mystik, lifvets nattsida. Akademisk versifikation fick vika för en mer musikalisk och på symboler rik diktion, i en språkstil, som till hvarje pris undvek banala element, men uppsökte alla suggestiva medel. Redan namnet på riktningen anger, att den ville bli betecknad som släkt med den klassiska vitterhetens silfverålder; i likhet med denna gaf den uttryck åt nervositet och raffinemang. Småningom blef beteckningen symbolister (se d. o.) vanligare. Till dekadenterna räknas Stéphane Mallarmé, Paul Verlaine, Paul Adam, Anatole Baju, Maurice Bouchor, René Ghil, Maurice Maeterlinck, Stuart Mérill, Jean Moréas, Francis Poictevin, m. fl. Se G. Kahn, "Symbolistes et décandents" (1902). Dekadik (af grek. deka, tio), tiotalsräkning, ett räknesystem, hvars grundtal är tio, till skillnad från dodekadik, den af Leibniz uppfunna tolftalsräkningen. Jfr Decimalsystem. Dekagynia, Dekagynisk, Dekagynist, bot. Se Decagynia. Dekalkomani (af fr. décalquer, öfverföra en kalkering, och manie, vurm), tekn., öfverföring af tryckta mönster från papper till glasytor, metallföremål o. d. Mönstren mångfaldigas, vanligen medelst stentryck, i lämpliga färger på olimmadt papper. Vid användning fernissas den yta, som skall prydas af mönstret, ett exemplar af mönstertrycket pressas med den tryckta sidan fast mot fernissan, som får torka, hvarefter papperet aftvättas. Mönstret stannar då öfverfördt. Enligt denna metod förses allmänt maskindelar och järnmanufaktur med fabriksmärken, skyltplåtar med vapen o. s. v. G. H—r. Dekalogen (grek. dekalogos, af deka, tio, och logos, ord), teol., tio Guds bud. I G. T. heta de helt kort "de tio orden" (2 Mos. 34: 28; 5 Mos. 4: 13; 10: 4). De meddelas i 2 Mos. 20: 1—17 och 5 Mos. 5: 6—21, med några smärre olikheter (se nedan). På båda ställena hänföras "de tio orden" till Mose. Frågan om deras mosaiska ursprung är emellertid ännu under debatt inom bibelforskningen. Svårigheten vid dess afgörande ligger till stor del i Moseböckernas komposition. Enligt en uppfattning, som räknar flera framstående förfäktare, tillhör dekalogen i 2 Mos. 20 den s. k. elohistiska källan (en af de äldsta i pentateuken), och på denna har då 5 Mos. 5, som är yngre, byggt sina referat. Andra forskare vilja emellertid i anslutning till Goethe (i en artikel af år 1773) betrakta 2 Mos. 34: 14—26 såsom den s. k. jahvistiska källans dekalog.