Då denna är af annat innehåll än den i 2 Mos. 20 och 5 Mos. 5, skulle man efter denna uppfattning icke kunna tala om någon enighet mellan pentateukens källor i fråga om (den vanliga) dekalogens mosaiska ursprung. Den s. k. prästkodex har icke meddelat dekalogen, men denna källa har dock säkert känt till den; i 2 Mos. 25: 16, 21 förutsätter den densamma ("vittnesbördet"). Emellertid är tillvaron af en andra dekalog i 2 Mos. 34 troligen blott ett sken. Bortsedt från svårigheten att i detta kap. få fram ett tiotal bud, är det mer än tvifvelaktigt, om jahvisten på detta ställe verkligen velat meddela något, som skulle motsvara elohistens dekalog i 2 Mos. 20. Jahvisten kan mycket väl ha haft en motsvarighet till de tio orden, ehuru den person, som förenade de äldsta källorna (jahvisten och elohisten), utelämnade den, därför att han ej kunde upptaga den likalydande texten på mer än ett ställe. Att 5 Mos. fann sig föranlåten att upptaga den på nytt, får sin förklaring af denna boks refererande karaktär (i dess första del, kap. 1—11). Vissa forskare hafva emellertid sökt göra gällande, att dekalogen i 2 Mos. 20 icke ursprungligen tillhört den elohistiska källan, utan insatts senare, sedan den uppkommit i profetiska kretsar (i 7:e årh.) såsom ett uttryck af profeternas predikan; några hålla t. o. m. före, att dess ursprungliga plats är 5 Mos. 5, hvarifrån den sedan flyttats in i elohistens verk 2 Mos. 20. I detta fall skulle man naturligtvis icke kunna tala om något mosaiskt ursprung för dekalogen, då 5 Mos. sannolikt icke uppkommit förrän på 600-talet f. Kr., utan profeterna (Amos, Hosea, Jesaja m. fl.) vore då att anse såsom dess egentlige upphofsmän. Mot antagandet att först profeterna skulle gifvit upphof till dekalogen, som alltså vore att anse såsom ett kompendium af deras högre religiöst sedliga åskådning i förhållande till den föregående tidens lägre religion, talar följande: 1) Profeterna betrakta sig såsom samhöriga med Mose, hvilken af dem äfven betecknas som profet (Hos. 12: 13). 2) De förutsätta i sina straffpredikningar tillvaron af en morallag såsom erkänd af folket (Am. 2: 4; Hos. 8: 1), och om man ej vill i denna se dekalogen, är man hänvisad till lösa hypoteser angående densamma. 3) Israel skulle icke kunnat bibehålla sin andliga öfverlägsenhet gentemot kananeerna under domartiden, då det tillegnade sig ej blott deras kultur, utan ock flera af deras kultformer, om det i sina bättre element ej varit i besittning af en högre religiös-sedlig kraft, som förutsätter som sin källa en högre uppenbarelse redan till Mose. Invändningarna mot dekalogens mosaiska ursprung förlora ock sin udd, om man besinnar, att innehållet däri, om än utomordentligt högt i förhållande till de omgifvande hedningarnas religion och sedlighet, dock icke har samma höga andliga renhet, som vi från barndomen äro vana att inlägga däri, därför att vi se det i ljuset af Jesu bergspredikan. Sannolikt hafva ock de enskilda buden i flera fall ursprungligen (i Moses mun) haft en kortare form än den, som föreligger i 2 Mos. 20 och 5 Mos. 5. Måhända, ehuruväl ej säkert, har budet mot bilddyrkan tillkommit senare. Dyrkan af Jahve under bild förekommer visserligen i Israel, utan att bestraffas, ända in i 8:e årh. Men här må man icke göra för mycket af frånvaron af bestraffning, då vi endast ofullständigt känna Israels historia. I Silo och Jerusalem, där traditionen dock bevarats bäst, höra vi icke talas om någon bilddyrkan. Antagandet att ett bud (mot bilddyrkan) tillkommit i senare tid, vållar dock ingen svårighet, i betraktande t. ex. af olikheterna mellan budens form i 5 Mos. 5 och 2 Mos. 20. Hvad man än må tänka om dekalogens ursprung, råder dock inom den närvarande forskningen full enighet beträffande det höga värdet af dess innehåll. I upphöjd enkelhet och värdighet saknar det motstycke i hela religionshistorien. Det specifikt nationella draget spelar här också en underordnad roll, och därför har kristendomen med all rätt upptagit och fördjupat dessa bud såsom en "Magna charta" för gudsfruktan och sedlighet. — I fråga om de tio ordens uppdelning hafva flera uppfattningar gjort sig gällande. Den äldsta uppdelningen, som finnes redan hos Filon, Josefos och i allmänhet hos den gamla kyrkan, och sedan upptagits af Calvin och de reformerte samt socinianerna och de grekiske katolikerna i nyare tid, indelar buden sålunda: 1) förbud mot främmande gudar (2 Mos. 20: 2 f.); 2) mot bilder (v. 4—6), 3) mot Guds namns missbruk; 4) sabbatsbudet; 5) budet om vördnad mot föräldrar; 6) budet mot mord; 7) mot äktenskapsbrott (Filon ordnar v. 13—15 sålunda: v. 14, 13, 15 [äktenskapsbrott, mord, tjufnad], Septuaginta på detta sätt: v. 14, 15, 13 [äktenskapsbrott, tjufnad, mord]); 8) mot tjufnad; 9) falskt vittne; 10) ond begärelse. Denna indelning är den naturligaste. 2 Mos. 20: 2 betraktas bäst som en inledning, v. 3 såsom det första budet; 4—6 såsom det andra (bilddyrkan) och v. 17 såsom det 10:e. En annan indelning finnes i den massoretiska texten och torde ha sin äldste kristne representant i Augustinus, från hvilken den sedan öfvergått till de latinske kyrkofäderna, den romersk-katolska kyrkan och Luther, från hvilken äfven vi fått den. Enligt denna uppdelning betraktas v. 2—6 (förbud mot afgudar och bilder) såsom det första budet, och uppdelas budet mot begärelserna i tvenne bud (efter 5 Mos. 5: 18: begärelse till nästans hustru och till hans hus. Bland katoliker och lutheraner ha 9:e och 10:e buden sedan bytt plats). Ett tredje sätt att uppdela buden finnes hos judarna, hvarvid v. 2 (Jag är Herren din Gud etc.) uppfattas som det första, v. 3—6 (mot afgudar och bilder) såsom det andra, och v. 17 (mot onda begärelser) som det 10:e. Af den vidlyftiga litteraturen i detta ämne må här, utom kommentarverken till 2 Mos. och 5 Mos., nämnas: Lemme, "Religionsgeschichtliche bedeutung d. dekalogs" (1880), och Meisner, "Der dekalog", I (1893). E. S—e. Dekan (lat. decanus). Se Dekanus. Dekan, mindre riktig form för Dekhan. Se Deccan. Dekanat, en dekans ämbete. Se Dekanus. Dekandria, Dekandrisk, Dekandrist, bot. Se Decandria. Dekantera (af lat. de, af, från, och grek. kanthos, vinkel), kem., "afhälla", skilja en vätska från en fällning eller bottensats, genom att låta vätskan afrinna, under det att kärlet lutas i vinkel. P. T. C. Dekanus l. Dekan (lat. decanus, af decem, tio) var hos romarna titel på uppsyningsmannen öfver ett tältlag (contubernium), hvilket bestod af tio tjänare. Vid kejsarhofvet i Konstantinopel var dekanus en lägre hoftjänsteman. — Inom den