kristna kyrkan träffas titeln i Benedikts regel såsom betecknande en under abboten ställd uppsyningsrnan öfver ursprungligen ett tiotal munkar. I västerländska kyrkan blef i 9:e årh. dekan titel på archipresbytern i egenskap af pastor vid de s. k. ecclesiæ baptismales, d. ä. dopkyrkor, de enda, hvarest dop fingo förrättas. Dekan som den vanliga titeln på en medlem af domkapitlet spåras egentligen först i 11:e årh., och ämbetet var fullt utbildadt i 13:e årh. Dekanen ålåg att leda gudstjänsten, utöfva disciplinmyndighet öfver kanonikerna, sammankalla kapitlet och leda dess förhandlingar, att fördela ämbetsgöromålen o. dyl. inom domkapitlet. Prepositus, domprosten, förlorade därför alltmer af sitt chefskap för kapitlet. I Sverige återgafs dekan med diækn, däkin l. dyäkin (ej att förväxla med djäkne af diakon), och dekanatet var i detta land jämförelsevis sent till sin uppkomst. Äfven ekonomiska angelägenheter kunde åligga dekanen. — Vid de katolska domkapitlens organisation i början af 19:e årh. bibehölls i det väsentliga dekanens ämbete. I kardinalkollegiet är äldste kardinalbiskopen kardinaldekan. I den lutherska kyrkan nyttjas stundom ordet dekan i samma betydelse som superintendent; stundom betecknar det ock superintendentens närmaste underordnade. I de reformerta kyrkorna är dekanen föreståndare för någon afdelning af de andlige, "klassis". — Vid universiteten är dekanus titel på den professor, som är ordförande inom en fakultet eller sektion af en sådan. Samma benämning användes ock om den ledamot af ett svenskt domkapitel ("decanus consistorii"), hvilken har att vårda sig om akterna, öfvervaka expeditionernas öfverensstämmelse med protokollet, hålla uppsikt öfver arkivet samt författa de viktigare skrifter, som i konsistoriets namn utfärdas, m. m. Dekanaten i fakulteterna innehafvas i tur (ett år i sänder) af alla de till fakulteten (sektionen) hörande professorerna, och dekanaten i domkapitlen förvaltas likaledes i tur (ofta ett år i sänder) af alla ledamöterna utom ordföranden. Se Subdekan. Litt.: K. V. Lundqvist, "Bidrag till kännedom om de svenska domkapitlen" (1897). (Hj. H—t. L. M. B.) Dekapitation (fr. décapitation, halshuggning, af lat. de, af, och caput, hufvud), med., vid embryotomi skiljande af fostrets hufvud från bålen. Dekapitering (af lat. de, af, och caput, hufvud), uteslutande genom valmanöver af ett partis främste kandidat. Jfr Proportionella val. Dekapod (af grek. deka, tio, och pus, fot), zool., tiofoting. Se Tiofotingar. Dekapol (se Dekapolis), en sammanfattning af tio städer, t. ex. de tio städerna i Palestina (se nästa art.). Dekapǒlis (af grek. deka, tio, och polis, stad, däraf den gamla svenska öfversättningen "tio städer", jfr Matt, 4: 25; Mark. 5: 20; 7: 31), ett stadsförbund, som uppkom därigenom, att Pompejus år 63 f. Kr. befriade flera hellenistiska städer från judarnas herradöme och gaf dem kommunal själfstyrelse under ståthållaren öfver den romerska provinsen Syrien. De till D. hörande städerna, som alla, med undantag af Bet-Sean (Skytopolis), lågo i landet ö. om Jordan, utgjorde i början sannolikt tio (däraf namnet), men med tiden tillommo andra, så att antalet växlar hos de forntida författarna. Enligt Plinius hörde till D.: Damaskus, Filadelfia, Rafana, Skytopolis, Gadara, Hippus, Dium, Pella, Gerasa och Kanata. Geografen Ptolemaios nämner ännu nio städer, men förbigår Rafana. D. egde bestånd in i 2:a årh. e. Kr. I slutet af detta och början af 3:e årh. synes det ha blifvit upplöst därigenom, att några af dess förnämsta städer införlifvades med den sedan 106 e. Kr. upprättade romerska provinsen Arabien. Se E. Schürer, "Geschichte des jüdischen volkes im zeitalter Jesu Christi" (I, s. 299 ff., II, s. 29 ff. o. 115 ff.). Jfr Ammoniter. E. S—e. Dekarem (af grek. deka, tio, och lat. remus, åra), "tioroddare". Se Galär. Dekastikon (Dikastikon), grek. (af deka, tio, och stichon, rad, linje), en dikt eller strof på tio verser, tioradig strof. De Kastri-viken, vik, som från Tatargolfen intränger i rysk-sibiriska Kustprovinsen. Vid dess norra strand ligger den befästa staden Aleksandrevskij Post. Dekastylon (af grek. deka, tio, och stylos, pelare), bygnk., byggnad, hvars framsida har en rad af tio pelare eller kolonner. Dekatera (fr. décatir, af cati, pressglans på tyg). 1. Egentl. medelst vattenånga borttaga öfverflödig pressglans på ylletyg, en metod, som 1822 uppfanns i Paris. Då tyget därvid äfven brukar sammankrympa något, kallar man denna behandling numera ångkrympning. — 2. Numera, i rak motsats till föregående, gifva åt tyget en djupare och mera varaktig glans än den, som åstadkommes genom pressning enbart (jfr Appretera, sp. 1252). Detta gäller i synnerhet om s. k. torr dekatur, till hvilken användes ånga, vanligen af svagt tryck för att skona tygets färg. S. k. våt dekatur, hvilken afser att rena tyget från möjligen kvarsittande olja, såpa och färgpartiklar, verkställes med varmt vatten i st. f. ånga och kan vanligen utföras i samma apparat som den för torr dekatur afsedda; tyget upplindas härvid ej så hårdt som vid torr dekatering. G. A. W. Dekatur (fr. décatissage), den behandling ett tyg undergår vid minskning eller ökning af dess pressglans. Se Dekatera. Dekeleia (grek. Δεϰέλεια, lat. Decelea), i forntiden by i Attika, n. v. om Aten, mellan Parnes och Pentelikon. Under peloponnesiska kriget blef den, på Alkibiades' råd, befäst af den spartanske konungen Agis (413 f. Kr.) för att för Aten afskära tillförseln från det spannmålsrika Eubea. Därför kallas senare delen af peloponnesiska kriget (413—404) det dekeleiska. Deken, Agathe, nederländsk författarinna, f. 1741, d. 1804. Ifrån 1777 och till sin död arbetade hon för det mesta gemensamt med Elisabeth Bekker (se d. o.) samt lämnade, efter tilldragelserna år 1787, tillsammans med henne sitt fädernesland. Agathe D. skref dessutom religiösa sånger, hvilka andas en mild och allvarlig fromhet. Äfven Liederen voor den boerenstand (1804) och Iets voor ouderen en kinderen (1805) skattas mycket högt. Dekhan. Se Deccan. Dekker [de'kə], Thomas, engelsk dramatiker, f. omkr. 1570, d. efter 1637. Hvarken hans födelse- eller dödsår äro med säkerhet kända, och om hans lif vet man ej mycket mer än att han några gånger satt i fängelse för skuld samt att han karrikerades af Ben Jonson i "The poëtaster" och gaf denne svar