Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 37-38 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dekker, Thomas - Dekker (Decker),Jeremias de - Dekker, Eduard Douwes - dekl. - Deklamation

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tal i sitt stycke Satiromastix. Som dramatiker blef
han mest bekant genom de romantiska skådespelen The
shoemaker’s holiday, The comedy of Old Fortunatus
(bägge tryckta 1600), hvilka utmärka sig för sceniskt
lif och innehålla enstaka ställen af verklig lyrisk
skönhet, samt dramat The honest whore, märkligt genom
sin fördjupade karaktärsskildring och realistiska
framställning. Hans dramer sakna fast form, men äro
sceniskt verksamma och ega goda teckningar af den
kvinnliga karaktären. Efter tidens sed arbetade
han ofta i gemenskap med andra dramatiker, såsom
Ben Jonson, Marlowe (Faustus), Webster (Westward
Ho, Northward Ho), Middleton (The roaring girl),
Massinger (The virgin martyr), Ford (The witch of
Edmonton) etc. På prosa utgaf han åtskilliga skarpa
och träffande sedeskildringar, bl. a. The seven deadly
sins of London (1606), The raven’s almanack (1609) och
The gull’s hornbook, or fashions to please all sorts
of gulls (s. å.). Den första samlade upplagan af hans
Dramatic works utkom 1873 (4 bd), hans Works utgåfvos
af Grosart (5 bd, 1884—86). Jfr Swinburne, "Dekker"
(i "Nineteenth century", 1887), Kalisch, "Shakespeare’s
yngre samtidige og efterfölgere" (1890).
S. S—n.

Dekker (Decker), Jeremias de, nederländsk skald,
f. 1609, d. 1666 som köpman i Amsterdam, skref epigram
(Puntdichten) m. m. i ett rent, kärnfullt språk. Se
biografi af de Vries (1807).


Dekker, Eduard Douwes, holländsk författare, f. 2
mars 1820 i Amsterdam, d. 19 febr. 1887 i Ingelheim,
var tjänsteman i styrelsen på Java från 1839 till
1856, då han måste taga afsked på grund af sin
opposition mot kolonialregeringen. Han utgaf 1860
under signaturen Multatuli den märkliga romanen
Max Havelaar (10:e uppl. 1901; sv. öfv. 1902). Detta
arbete, som väckte det största uppseende i Holland
och nu är öfversatt till ett flertal språk, är
till väsentlig del ett stycke själfbiografi,
hvari D. till sitt eget försvar med begagnande af
vederbörliga akter och sina dagböcker skildrade den
infödda befolkningens lif på Java och holländarnas
egennytta och utsugningssystem. D. var en i hög grad
stolt och hänsynslöst sanningskär natur, ständigt på
krigsfot med sin nations flertal och mot härskande
åsikter. Han skref själf: "Min olycka är, att jag är
född i Holland, där det bara finns en lag, en tro, en
gud: penningen". Hans skrifsätt rör sig i aforismer
och har i sin eld och styrka någonting vulkaniskt;
han har med sin lidelsefulla subjektivitet satt lif
och fart i den något tröga holländska prosan. Sina
mestadels bittra tankar om lifvet och människorna
har han vidare nedlagt i ett antal öfvervägande
satiriska skrifter, bl. a. Minnebrieven (1861; 7:e
uppl. 1881) och Ideën (7 bd, 1862—77). Hans drama
Vorstenschool (1872) är ett omtyckt repertoarstycke
i Holland. D. lefde under sina senare år i frivillig landsflykt i Tyskland. Utan
att bilda skola har han utöfvat ett mycket stort
inflytande på sina landsmän både med hänsyn till
formen och idéerna. Hans bref utgåfvos i 10 bd 1890—96
och hans samlade arbeten i 10 bd 1888—89 (flera
upplagor). Se biogr. af G. Jonckbloet 1894, W. Spohr
(2:a uppl. 1902) och A. S. Kok, "Multatuliana", 1903,
med bibliografi.

dekl., förkortning för deklination.

Deklamation (af lat. declamatio,
föredrag). 1. Ret. Det konstmässiga föredraget af
ett, poetiskt eller retoriskt, i versform affattadt
stycke. Deklamationen förutsätter, i den mån den är
konstnärligt utförd, personliga anlag och kan därför
ej läras mer än till sin tekniska sida. Deklamationens
teknik omfattar först och främst stämmans rationella
behandling. Talorganen måste vara felfria och ha
undergått en noggrann utbildning, så att deklamatorns
intentioner ej möta några hinder i fråga om röstens
uthållighet eller böjlighet. En god deklamator
måste ega en ganska stor kännedom om det språk,
som han begagnar, särskildt med hänsyn till dess i
olika stilarter af tal begagnade ordformer samt det
uttal, hvilket i allmänhet eftersträfvas såsom landets
"riksspråksuttal". I Sverige finnes ingen bestämd norm
härför såsom i Tyskland, där ett "bühnenaussprache"
har kodifierats. Den nödvändiga utbildningen för
deklamation innehåller, såsom för all välläsning,
undervisning i intensitets- och tonalitetsaccent
(jfr Accent), klangfärg och tempo, hvartill kommer
iakttagandet af versrytmens kraf. Det är en gammal
tvistefråga, hur striden mellan det naturliga
talets prosodi och den metriska betoningen skall
afgöras, en "ideal skola" sträfvar framför allt efter
rytmiskt, stiliseradt föredrag, medan den "naturliga
skolan" närmar versuttalet så vidt görligt till
det dagliga lifvets diktion. I hvarje fall måste
versens karaktär af vers fasthållas, och utanför
den dramatiska dikten torde ett alltför radikalt
närmande till hvardagsdiktion böra undvikas. Vid
deklamation i roll måste naturligtvis rollens
psykologiska förutsättningar vara bestämmande för
deklamationens art. — Till grund för metriken
ligger, eller bör ligga, deklamationen, versen
såsom konstmässigt föredragen. Liksom all talar-
och föredragskonst var deklamationen föremål för
vidlyftig undervisning under antiken, och man har
i behåll flera omfattande systematiska arbeten
i retorik. Den moderna litteraturen i ämnet är
jämförelsevis mindre betydande. Bland utländska
arbeten kunna nämnas R. Benedix, "Der mündliche
vortrag" (I, 10:e uppl. 1905, II, 5:e uppl. 1904, III,
4:e uppl. 1888), Palleske, "Die kunst des vortrags"
(3:e uppl. 1892), Legouvé, "L’art de la lecture"
(1877) och "La lecture en action" (1881) samt
H. Dupont-Vernon, "L’art de bien dire" (1888). Någon
utförlig och tillfredsställande svensk lärobok
i deklamation finnes icke. Rörande uttalet af de
svenska språkljuden kan hänvisas till I. A. Lyttkens
och Fr. Wulff, "Svenska språkets ljudlära och
beteckningslära" (1885), "Svensk uttalsordbok"
(1889—91) och "Metodiska ljudöfningar" (1892),
O. Ottelin, "Utkast till svensk uttalslära" (1903)
och den utförliga, ännu ej afslutade framställningen
hos A. Noreen, "Vårt språk" (1903 ff.). I fråga om
deklamationen finnas spridda notiser hos H. A. Ring,
"Lärobok i deklamation" (1886), B. J. Bergqvist,
"Välläsningslära i sammandrag" (1889)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>