tal i sitt stycke Satiromastix. Som dramatiker blef han mest bekant genom de romantiska skådespelen The shoemaker's holiday, The comedy of Old Fortunatus (bägge tryckta 1600), hvilka utmärka sig för sceniskt lif och innehålla enstaka ställen af verklig lyrisk skönhet, samt dramat The honest whore, märkligt genom sin fördjupade karaktärsskildring och realistiska framställning. Hans dramer sakna fast form, men äro sceniskt verksamma och ega goda teckningar af den kvinnliga karaktären. Efter tidens sed arbetade han ofta i gemenskap med andra dramatiker, såsom Ben Jonson, Marlowe (Faustus), Webster (Westward Ho, Northward Ho), Middleton (The roaring girl), Massinger (The virgin martyr), Ford (The witch of Edmonton) etc. På prosa utgaf han åtskilliga skarpa och träffande sedeskildringar, bl. a. The seven deadly sins of London (1606), The raven's almanack (1609) och The gull's hornbook, or fashions to please all sorts of gulls (s. å.). Den första samlade upplagan af hans Dramatic works utkom 1873 (4 bd), hans Works utgåfvos af Grosart (5 bd, 1884—86). Jfr Swinburne, "Dekker" (i "Nineteenth century", 1887), Kalisch, "Shakespeare's yngre samtidige og efterfölgere" (1890). S. S—n. Dekker (Decker), Jeremias de, nederländsk skald, f. 1609, d. 1666 som köpman i Amsterdam, skref epigram (Puntdichten) m. m. i ett rent, kärnfullt språk. Se biografi af de Vries (1807). <img l>

Dekker, Eduard Douwes, holländsk författare, f. 2 mars 1820 i Amsterdam, d. 19 febr. 1887 i Ingelheim, var tjänsteman i styrelsen på Java från 1839 till 1856, då han måste taga afsked på grund af sin opposition mot kolonialregeringen. Han utgaf 1860 under signaturen Multatuli den märkliga romanen Max Havelaar (10:e uppl. 1901; sv. öfv. 1902). Detta arbete, som väckte det största uppseende i Holland och nu är öfversatt till ett flertal språk, är till väsentlig del ett stycke själfbiografi, hvari D. till sitt eget försvar med begagnande af vederbörliga akter och sina dagböcker skildrade den infödda befolkningens lif på Java och holländarnas egennytta och utsugningssystem. D. var en i hög grad stolt och hänsynslöst sanningskär natur, ständigt på krigsfot med sin nations flertal och mot härskande åsikter. Han skref själf: "Min olycka är, att jag är född i Holland, där det bara finns en lag, en tro, en gud: penningen". Hans skrifsätt rör sig i aforismer och har i sin eld och styrka någonting vulkaniskt; han har med sin lidelsefulla subjektivitet satt lif och fart i den något tröga holländska prosan. Sina mestadels bittra tankar om lifvet och människorna har han vidare nedlagt i ett antal öfvervägande satiriska skrifter, bl. a. Minnebrieven (1861; 7:e uppl. 1881) och Ideën (7 bd, 1862—77). Hans drama Vorstenschool (1872) är ett omtyckt repertoarstycke i Holland. D. lefde under sina senare år i frivillig landsflykt i Tyskland. Utan att bilda skola har han utöfvat ett mycket stort inflytande på sina landsmän både med hänsyn till formen och idéerna. Hans bref utgåfvos i 10 bd 1890—96 och hans samlade arbeten i 10 bd 1888—89 (flera upplagor). Se biogr. af G. Jonckbloet 1894, W. Spohr (2:a uppl. 1902) och A. S. Kok, "Multatuliana", 1903, med bibliografi. dekl., förkortning för deklination. Deklamation (af lat. declamatio, föredrag). 1. Ret. Det konstmässiga föredraget af ett, poetiskt eller retoriskt, i versform affattadt stycke. Deklamationen förutsätter, i den mån den är konstnärligt utförd, personliga anlag och kan därför ej läras mer än till sin tekniska sida. Deklamationens teknik omfattar först och främst stämmans rationella behandling. Talorganen måste vara felfria och ha undergått en noggrann utbildning, så att deklamatorns intentioner ej möta några hinder i fråga om röstens uthållighet eller böjlighet. En god deklamator måste ega en ganska stor kännedom om det språk, som han begagnar, särskildt med hänsyn till dess i olika stilarter af tal begagnade ordformer samt det uttal, hvilket i allmänhet eftersträfvas såsom landets "riksspråksuttal". I Sverige finnes ingen bestämd norm härför såsom i Tyskland, där ett "bühnenaussprache" har kodifierats. Den nödvändiga utbildningen för deklamation innehåller, såsom för all välläsning, undervisning i intensitets- och tonalitetsaccent (jfr Accent), klangfärg och tempo, hvartill kommer iakttagandet af versrytmens kraf. Det är en gammal tvistefråga, hur striden mellan det naturliga talets prosodi och den metriska betoningen skall afgöras, en "ideal skola" sträfvar framför allt efter rytmiskt, stiliseradt föredrag, medan den "naturliga skolan" närmar versuttalet så vidt görligt till det dagliga lifvets diktion. I hvarje fall måste versens karaktär af vers fasthållas, och utanför den dramatiska dikten torde ett alltför radikalt närmande till hvardagsdiktion böra undvikas. Vid deklamation i roll måste naturligtvis rollens psykologiska förutsättningar vara bestämmande för deklamationens art. — Till grund för metriken ligger, eller bör ligga, deklamationen, versen såsom konstmässigt föredragen. Liksom all talar- och föredragskonst var deklamationen föremål för vidlyftig undervisning under antiken, och man har i behåll flera omfattande systematiska arbeten i retorik. Den moderna litteraturen i ämnet är jämförelsevis mindre betydande. Bland utländska arbeten kunna nämnas R. Benedix, "Der mündliche vortrag" (I, 10:e uppl. 1905, II, 5:e uppl. 1904, III, 4:e uppl. 1888), Palleske, "Die kunst des vortrags" (3:e uppl. 1892), Legouvé, "L'art de la lecture" (1877) och "La lecture en action" (1881) samt H. Dupont-Vernon, "L'art de bien dire" (1888). Någon utförlig och tillfredsställande svensk lärobok i deklamation finnes icke. Rörande uttalet af de svenska språkljuden kan hänvisas till I. A. Lyttkens och Fr. Wulff, "Svenska språkets ljudlära och beteckningslära" (1885), "Svensk uttalsordbok" (1889—91) och "Metodiska ljudöfningar" (1892), O. Ottelin, "Utkast till svensk uttalslära" (1903) och den utförliga, ännu ej afslutade framställningen hos A. Noreen, "Vårt språk" (1903 ff.). I fråga om deklamationen finnas spridda notiser hos H. A. Ring, "Lärobok i deklamation" (1886), B. J. Bergqvist, "Välläsningslära i sammandrag" (1889)