samt J. Strömberg, "Grundlinjer till föreläsningar i välläsning" (1904); viktigast äro Oscar Svahns två arbeten "Det muntliga föredragets konst i tal och sång", I (1890) samt "Lärobok i det muntliga föredraget" (1903). — 2. Mus. a) Konstmässigt sångföredrag, innefattande ett riktigt framhållande af den grammatiska och den patetiska (oratoriska) accenten med hänsyn till den musikaliska satsens frasering och nyansering. För sådan deklamation förutsättas bl. a. tydlighet och renhet i uttalet, god andhämtningsteknik, bärighet och böjlighet hos sångrösten. Till deklamationens konst hör vidare att samla hophörande perioder genom gemensam stegring, aftagande eller dämpning, att påskynda eller tillbakahålla tempot, att genom röstens uttryck kunna försinnliga känslornas olika art, stämning och växlingar. — b) Den vid sångkomposition försiggående förvandlingen af den poetiska rytmen till musikalisk rytm. En visa är af tonsättaren falskt deklamerad, om t. ex. en kort stafvelse erhållit en stark musikalisk accent eller lång not i melodien, och tvärtom. Öfver hufvud böra den poetiska och den musikaliska accentueringen täcka hvarandra, utan att därför melodien behöfver regelmässigt skanderas. Konstsången går därvidlag friare till väga än den enkla visan. Mesta formfrihet medgifver det i toner deklamerade ordet, recitativet (se d. o.). 1. R—n B. 2. E. F—t. Deklamator, Deklamatorisk. Se Deklamatör. Deklamatorisk aria, mus. Se Aria. Deklamatorium (af lat. declamatorius, som hör till muntligt föredrag), tryckt samling öfningsstycken för välläsning; mus., en af musikackompanjemang beledsagad uppläsning af någon längre dikt; den för sådant ändamål komponerade musiken. Jfr Melodram. Deklamatör l. Deklamator, konstmässig uppläsare af vers. Jfr Deklamation. — Deklamatorisk, tillhörande versföredragets konst eller öfverensstämmande med dess regler; högtrafvande. Deklamera (af lat. declamare, ropa), på konstmässigt sätt uppläsa vers. Jfr Deklamation. Deklaration (lat. declaratio, se Deklarera), förklaring, utläggning (t. ex. af en lag); kungörelse; jur., uppgift om inkomst (se Inkomstskatt och Själfdeklaration); hand., förklaring angående betalningsinställelse; uppgift på varor och gods (vid tullstationer o. d.). — Deklarativ l. Deklaratorisk, förklarande, upplysande. Deklaratorisk. Se Deklaration. Deklarera (lat. declarare), egentl. göra klar, förklara; tillkännagifva (ett beslut), uppgifva sina inkomster (se Inkomstskatt och Själfdeklaration); uppgifva, anmäla (varor till förtullning). Deklath, det arameiska namnet på Tigris. Deklinabel (lat. declinabilis), språkv., böjlig, som kan böjas. Jfr Indeklinabel. Deklination (lat. declinatio). 1. Språkv. Se Böjning. 2. Astron. En himlakropps höjd öfver världsekvatorn. En storcirkel, lagd genom de båda världspolerna och ifrågavarande himlakropp, kallas deklinationscirkel. Den båge däraf, som ligger mellan himlakroppen och ekvatorn, är deklinationen. Denna är nordlig eller sydlig, allteftersom himlakroppen är belägen n. eller s. om ekvatorn. Se Astronomiska koordinater. (Rh.) 3. Fys. Missvisning, den vinkel (se Afvikning 3), som en fritt upphängd horisontal magnetnål gör med en orts astronomiska meridian eller N—S-linjen. Lägges genom nålens riktning ett vertikalplan, kallas detta plan den magnetiska meridianen. Man kan därför äfven säga, att deklinationen är vinkeln mellan den magnetiska och den astronomiska meridianen. Deklinationen, som var känd redan ett halft århundrade före Columbus (se Hellmann, "Meteor. zeitschr.", 1906, s. 145), uppmätes med deklinatorier eller magnetometrar. Den är olika stor på olika trakter af jorden. Halley var den förste, som (år 1700) på en världskarta framställde deklinationen i olika delar af jorden, medelst s. k. isogoner, d. v. s. linjer, dragna genom orter med samma deklination. Dessa kartor hafva fått namn af deklinations- eller isogonkartor. Linjen utan afvikning kallar man den isogon, som går genom orter utan deklination, d. v. s. där den magnetiska meridianen sammanfaller med den astronomiska. Den passerar naturligtvis genom jordens astronomiska och magnetiska poler samt skiljer jordytan i två delar, af hvilka den ena har västlig, den andra östlig deklination. På det förra området ligga Europa och Afrika, på det andra Stilla oceanen. — Deklinationen är underkastad flera slags förändringar eller s. k. variationer, dels periodiska, dels tillfälliga (s. k. perturbationer). Af de periodiska variationerna äro följande de förnämsta. Den dagliga förändringen visar sig i Europa på följande sätt. Från omkr. kl. 8 f. m. till omkr. kl. 1 e. m. blir deklinationen mera västlig och återgår sedan under eftermiddagen. Under natten ändrar den sig föga. Om sommaren är denna variation större än under vintern, i tempererade zonen större än mellan vändkretsarna. Den sekulära variationen består i en förändring i deklinationen under tidernas längd. Så var deklinationen t. ex. i Paris år 1550 8° 0' och 1580 11° 30' östlig, 1666 öfvergick den från östlig till västlig, 1700 var den 8° 10', 1767 var den 19° 16', 1814 22° 34'. Därefter minskades den västliga deklinationen. 1832 var den 22° 3', 1849 20° 38', 1860 19° 23', 1878 17° 25' o. s. v. Däraf ser man, att förändringen är periodisk, eller att deklinationen efter århundraden återtager sitt förra värde. En deklinationskarta gäller således endast för det år, då den upprättas, men kan naturligtvis fortfarande användas, om man känner den sekulära variationens gång å den ort, hvars deklination man söker på kartan. I Uppsala är deklinationen (jan. 1900) 7° 10', i Kristiania (Gåsön, juli 1902) 10° 54', i Tromsö (aug. 1902) 7° 33', i Köpenhamn (jan. 1900) 10° 13' , allt västlig. I Sverige minskas f. n. deklinationen med vid pass 7' årligen. Kännedomen af deklinationen i olika delar af världen är af största vikt för sjöfarten, och goda deklinationskartor äro oumbärliga vid längre sjöresor. Kompassen är intet annat än en deklinationsnål. R. R.* Deklinationsaxel. Se Astronomiska instrument, sp. 294. Deklinationscirkel, astron. Se Deklination 2.