Deklinationsnål, fys., en i horisontalplanet rörlig magnetnål, afsedd för bestämning af den magnetiska deklinationen. Se Deklination 3 och Deklinatorium. L. A. F.* Deklinatorium (af lat. declinare, böja), fys., ett instrument, som brukas vid uppmätning af deklinationen. Det består hufvudsakligen af en magnetnål, som, upphängd på en spets eller vid en fin tråd, kan fritt röra sig i horisontalplanet öfver en graderad skifva. Från en parallellt med denna skifva rörlig ring uppgå tvenne stöd, som uppbära axeln till en i vertikalplanet rörlig tub. Sedan tuben blifvit inriktad på en stjärna eller ett föremål i horisonten, med kändt läge i förhållande till astronomiska meridianen, vrides ringen, och inriktas tuben på det gradtal, mot hvilket magnetens nordpol pekar. Vridningsvinkeln är deklinationen. Deklinatorier, mestadels konstruerade efter den Gambeyska modellen, voro förr mycket i bruk, men äro numera ersatta af magnetometrar och magnetiska teodoliter (se d. o.). R. R.* Deklinera (lat. declinare), böja ned; böja ett nomen (jfr Böjning); förfalla, aftaga; förlora (i fråga om utseende); missvisa (om kompassen). Jfr Deklination. Deklinometer (af lat. declinare, böja, och grek. metron, mått), fys. Se Magnetometer. Dekohärer, elektrot., en apparat, som tjänar till att återställa kohärern i normalt tillstånd. Användes vid trådlös telegrafi. Dekokt (lat. decoctum, af decoquere, göra afkok), med. farm., den medikamentsform, som erhålles, då de lösliga beståndsdelarna i en drog utdragas genom kokning med vatten. Enligt svenska farmakopén beredas dekokter på det sättet att en viss viktmängd af drogen, väl sönderskuren eller krossad, i ett täckt kärl af tenn eller porslin begjutes med en viss viktmängd vatten af vanlig temperatur, hvarefter dekoktkärlet upphettas i vattenbad under 30 minuter; innehållet omröres emellanåt och vätskan frånsilas (koleras) ännu varm, hvarefter drogresterna lindrigt, pressas. Skulle den frånsilade vätskans ("kolaturens") mängd vara mindre än den föreskrifna mängden dekokt, blandas de utpressade drogresterna med kokhett vatten, hvarefter de silas och pressas ånyo; de båda frånsilade vätskemängderna slås samman och afkylas, hvarefter dekokten lämnas att stå en stund för att afsätta uppslammade partiklar; slutligen afhälles den klara vätskan ("dekantering"). Förr bereddes dekokter genom kokning öfver fri eld, enligt förra svenska farmakopén genom öfvergjutning af drogen med hett vatten samt inledande i vätskan af en ström het vattenånga. Dekokt är en företrädesvis lämplig medikamentsform för alla droger med icke flyktiga, mera svårlösliga beståndsdelar. Förhållandet mellan drog och vattenmängd är i dekokterna vanligen såsom 1 till 10. — Jfr Decoctum lignorum. O. T. S. (C. G. S.) Dekoktion (af lat. decoquere, göra afkok), afkokning. Jfr Dekokt. — Om dekoktionsmetoden vid ölbrygd se Öl. Dekolleté, Dekolleterad (af fr. décolleter, urringa, blotta hals och axlar, af prefixet dé, bort, och collet, halskrage), låghalsad, urringad, med nedåt barmen blottad hals. Dekolorera (lat. decolorare, af de, från, och color, färg), taga färgen ur, urbleka. Dekompositum (af lat. de, af, ifrån, och compositum, sammansatt), språkv., stundom förekommande benämning på dubbelt sammansatt ord, d. v. s. ett kompositum, som ytterligare sammansatts med ett (enkelt eller sammansatt) ord, t. ex. hvar-dags-språk, sjö-rull-förings-områdes-befäl-hafvare-expedition. Jfr Kompositum. R—n B. Dekonfityr [-kåȵ-], fr. déconfiture (af lat. de, i grund, och conficere, fullända, förgöra), grundligt nederlag, stor motgång. Dekontenansera (fr. décontenancer, af contenance, fattning), bringa ur fattningen, göra förlägen, flat, försagd, förvirrad, bestört. Jfr Kontenans. Dekoration (fr. décoration, af lat. decorare, pryda), i allmänhet allt hvad som tjänar att pryda eller utsmycka ett föremål; utsmyckning af en byggnads yttre eller inre delar; ornament, prydnadsmönster på husgeråd, vapen, bonader o. s. v.; målerisk utstyrsel af en teaters scen; ordenstecken, orden, medalj, hederstecken. 1. Bygnk. Nästan hvarje kvadratcentimeter af en byggnads synliga yttre och inre partier är underkastad dekorativ behandling, d. v. s. råmaterialet har på ett eller annat sätt i dekorativt syfte bearbetats till sin form eller med färg. Den naturliga stenen i en fasad t. ex. är bearbetad icke blott omkring fönster och portar, vid listverk o. s. v. med profileringar och ornament, utan äfven i de stora murytorna är hvarje sten för utseendets skull på ett eller annat sätt bearbetad. En putsad fasad är likaledes till hela sin utsträckning behandlad med hänsyn till utseendet i form eller färg eller bådadera, och detsamma är förhållandet med synligt murtegel, s. k. fasadtegel. Det är endast i några få undantagsfall, som materialets naturliga yta, dess färg och dess ur enbart praktiska och konstruktiva skäl gifna form anses ur dekorativ synpunkt tillfredsställande. Så är förhållandet t. ex. med våra vanliga taktäckningsämnen tegel och skiffer; äfven synliga järnkonstruktioner lämnas ofta odekorerade. I en byggnads inre äro såväl golf som väggar och tak mer eller mindre starkt eller dyrbart dekorerade, alltefter smak och tillgångar; detta gäller fr. o. m. den anspråkslösaste människobostad t. o. m. den heligaste gudsboning. Golf beläggas t. ex. med rutmönster af trä (parkettgolf), sten eller af konstgjorda material, såsom tegel, tiles, majolika (astrakgolf), cementplattor o. s. v. Väggar dekoreras medelst panelverk och tapeter eller väfda bonader (siden, haute-lisse m. m.) eller väggfasta taflor o. s. v.; medelst tunna polerade stenskifvor, stuck, gipsornering, porslins- och majolikaplattor (azulejos), glasmosaik, inläggning (marketeri, intarsia); medelst olika slags yt- och färgbehandling såsom boning, polering, fernissning, lackering; betsning, oljemålning, behandling med limfärg, kalkfärg (al secco, al fresco, sgraffito), ostfärg (kasein), ägghvitefärg (tempera), förgyllning o. s. v. Byggnadskonstnären, arkitekten, är sålunda i sitt arbete icke blott konstruktör, utan i vidsträcktaste mån dekoratör, till skillnad från byggnadsingenjören, af hvilken man icke fordrar dekorativ behandling af byggnadskonstruktionerna. Såsom en inom byggnadskonsten för alla tider gällande sanning torde i detta sammanhang kunna anföras, att en dekoration är sundare och riktigare och därför äfven har bättre förutsättningar att tilltala skönhetssinnet, i samma mån som den tar hänsyn till materialets natur samt