underordnar sig konstruktionen. Det har funnits tider, då det dekorativa momentet i byggnadskonsten har varit det förhärskande, då man komponerat först och konstruerat sedan. Så har varit förhållandet ifrån högrenässansens dagar alltintill vår tid. Det har åter funnits andra tider, då man förfarit i omvänd ordning, konstruerat först och dekorerat sedan, t. ex. under hela den kristna medeltiden såväl i orienten, under den bysantinska byggnadsperioden, som i västerlandet, under den romanska och i all synnerhet den götiska tiden. Ett af de betydelsefullaste momenten i de senare årtiondenas rörelser inom byggnadskonsten, hvilka för den stora allmänheten måhända te sig endast som nyckfulla smakväxlingar i behandlingen af de dekorativa detaljerna, är just, att man börjat återgå till gamla tiders goda och sunda regel, att konstruera (d. v. s. bygga) först och dekorera sedan. Detta är dock icke så att förstå, att man bygger huset färdigt först och sedan börjar tänka på dess dekorering, utan att arkitekten i själfva konceptionsögonblicken i första rummet tänker på byggnadens ändamål och valet af de för detta ändamål med hänsyn till de förefintliga materialen lämpligaste konstruktioner, samt först därefter medelst form och färg söker gjuta konstnärligt lif i de af behofvet och materialets natur frammanade liflösa byggbitarna. Med detta tillvägagående blifva både byggnads- och dekorationskonsten framåtskridande, med det andra endast dekorationskonsten. Renässansens alla olika stilarter äro endast dekorationsstilar, under det att de mest karakteristiska egendomligheterna för grekisk, romersk, bysantinsk, romansk, götisk byggnadskonst bero på användandet i dessa olika stilar af olika konstruktionsprinciper och olika material. I. G. C. 2. I dagligt tal användes ordet dekorationer vanligen för att beteckna den hufvudsakligen af (teater-)dekorationsmålaren utförda utstyrseln af en teaters scen. Dekorationer af detta slag, hvilka tjäna att försätta åskådarens fantasi till den plats och den tid, där den dramatiska handlingen tänkes försiggå, målas med limfärger (ty dessa medgifva snabb procedur och blänka ej) samt utgöras af kulisser, fonder, soffiter, för slutna rum sidoväggar och tak m. m. och kräfva af utföraren en grundlig kännedom om linear- och luftperspektivets lagar jämte de förändringar, som färgerna undergå till följd af den konstgjorda belysningen, äfvensom en nära förtrogenhet med olika tiders konststilar. Dekorationsmålaren skall kunna både antyda och noggrant utföra; han skall bidraga till att sätta åskådarens fantasi i rörelse, söka ge en slående illusion och framkalla ett välbehag för stunden. Till medlen därför hör en glänsande kolorit jämte en välberäknad användning af ljusdunklet samt af skugg- och ljuspartier. Dekorationsmålaren gör först en skiss af den blifvande landskaps- (och arkitektur-) vyn, framställer ofta en liten modell däraf, sönderlägger denna i smärre delar samt ställer upp dessa bakom och bredvid hvarandra för att utröna den måleriska och perspektiviska verkan af helheten. Trädkronor i förgrunden fogar man numera gärna i form af nedsänkta soffiter till stammen. — På de forngrekiska teatrarna var anbragt en fondvägg, föreställande ett palats l. dyl., af måladt trä (sedermera en stenbyggnad), mellan hvars framspringande flyglar man uppställde träpelare med dekorerade mellanytor, som kunde ombytas, och vridbara sidodekorationer af prismatisk form användes, men eljest voro dekorationsförändringar okända för antiken. Medeltidens mysteriebana (se d. o.) fick ingen betydelse för dekorationskonstens utveckling. Nutidens dekorationssätt härstammar från Italien, där det förbereddes under 1500-talet och tog rask fart i och med operans utveckling från slutet af nämnda århundrade samt gick långt i afseende på prakt. Kulisser, som löpa i rännor, förekommo mera allmänt från 1600-talets senare del. Dessförinnan hade man liksom grekerna prismatiska, kring axeltappar vridbara ställningar med de tre sidorna målade olika och dessutom dåmera af olika bredd sinsemellan, så att man vid behof kunde med dem åstadkomma slutna rums- och gatudekorationer. I England började målade dekorationer förekomma från början af 1600-talet. Shakspere-dramats skådebana var i all sin enkelhet verkningsfullt inrättad därigenom, att den egentliga scenen hade i sin bakgrund ett fördjupadt rum, som var slutet medelst ett förhänge och vid dettas undandragande kunde göra tjänst som t. ex. en tronsal, ett grafhvalf, hvarjämte ofvanför detta rum fanns en likaledes förhängd loge, hvilken lika ledigt kunde vid scenväxling tillgodogöras såsom Julias balkong eller ett fönster, öfverdelen af ett torn o. d. Endast då och då, när en ny scen spelade i ett främmande land eller aflägsen ort, betecknades detta helt primitivt genom en i fonden upphängd anslagstafla med ortens namn på. Så länge det fransk-klassiska dramat, med sin påbjudna enhet i tid och rum, förhärskade, var medverkan af dekorationer icke mycket maktpåliggande för skådespelet; annorlunda blef förhållandet, när romantikens drama trängde fram. Numera eftersträfvar man naturlighet och sanning i dekorationsväsendet. Den moderna måleriska riktningen invigdes af Meiningarna (från 1870-talet), som vid iscensättning af klassiska dramer lade an på prakt och historisk äkthet. Gentemot de alltmer uppdrifna fordringarna på naturalistisk scenutstyrsel spåras dock numera en längtan efter en mera enkel och stiliserad dekorationskonst, som kunde snarare egga än öfvermätta eller insöfva åskådarnas fantasi. I "utstyrselstycken" och äfven i det wagnerska musikdramat (åtminstone "Parsifal") ha s. k. vandringsfonder, rörliga och gradvis upprullande sig mellan två cylindrar, kommit till användning. Bland framstående teaterdekoratörer i utlandet må nämnas A. Pozzo (1642—1709, i Wien), flera medlemmar af Bolognasläkten Galli-Bibiena (1600- och 1700-talen), Servandoni (verksam i Paris 1724—66), Cicéri (1782—1868, Paris, framstående i det romantisk-fantastiska), Daguerre, Schinkel, Gropius (1793—1870, Berlin) samt i senare tid Quaglio (München), Brioschi (Wien) och Güllich (1839—95, Köpenhamn). I Sverige märkas Desprez, Brusell, Roberg, Ahlgrensson, Grabow och Jansson (far och son). Jfr Hesse, "Theater-malerei. Praktische vorlagen für theater-maler" (9 hftn, 1894—1900). Se vidare Teater. E. F—t. Dekorationsblommor. Se Dekorationsväxter. Dekorationsväxter (jfr Dekoration), sådana växter, som egna sig till utsmyckning af salar, kyrkor o. d. vid högtidligheter, i synnerhet bladväxter sådana som palmer, ormbunkar, lagerträd