m. m. — Dekorationsblommor kallas afskurna, dyrbarare blommor, som anbringas till prydande af middagsbord o. d., äfvensom i dylikt ändamål använda konstgjorda blommor (se Blommor). Dekorativ (fr. décoratif, af lat. decorare, pryda), tjänande till utsmyckning af föremål; bygnk., motsatsen till konstruktiv (jfr Dekoration). — Dekorativa konster, en sammanfattande benämning på sådana konstslöjdsgrenar som ornamentsbildhuggeri, tapisseriväfnad, intarsia, läderplastik m. m. Dekoratör, fem. Dekoratris (fr. décorateur, -trice, af lat. decorare, pryda), en som målar eller anordnar dekorationer för fester och högtidliga ceremonier eller för utstyrsel af elegantare boningsrum och butiker m. m. Dekorera (lat. decorare), pryda, smycka, sira, förse med dekoration (se d. o.), ornera; utmärka medelst ordenstecken. Dekrement (af lat. de, af, ifrån, och crescere, växa), aftagande, förminskning. Se Logaritmiskt dekrement. Dekrepit. Se Décrépit. Dekrepitera (af lat. crepitare, smattra), spraka, smattra, springa sönder med ett knastrande ljud. — Inom kemien begagnas uttrycket dekrepitera om kristallers sönderspringande vid upphettning. Därvid förnimmes nämligen ett sprakande ljud, hvilket kommer däraf, att kristallerna innesluta vatten, som vid upphettningen antager gasform och spränger sönder kristallen. Så dekrepiterar t. ex. vanligt koksalt, om det kastas i elden. Jfr Detonera. P. T. C.* Dekrepitus. Décrépit. Dekret (lat. decretum, af decernere, afgöra), beslut, påbud, förordning af en myndighet. D. brukas på svenska äfven för att beteckna Gratianus' Decretum. — Dekretera, besluta, bestämma, påbjuda, befalla. — Dekretorisk (lat. decretorius), beslutande, ovillkorligt bestämmande, afgörande. Dekretal (lat. literæ l. epistolæ decretales, af decretum, påbud), skrifvelse eller påbud, som en påfve i tvifvelaktiga fall utfärdar rörande kyrkodisciplin och kyrkotukt. Dekretalen gällde i början endast såsom förklaringar och anlitades i likhet med andra ansedda kyrkolärares yttranden. Men på grund af den romerske biskopens (påfvens) primat framträdde de alltifrån 5:e årh. med anspråk på obligatorisk åtlydnad, blefvo likställda med konsiliebesluten och intogos såsom "canones", d. ä. ett slags lagparagrafer, i den kanoniska rätten, som de alltmera kommo att utgöra. Största uppseendet väckte de s. k. Pseudo-isidoriska dekretalen (se d. o.). Dekretera. Se Dekret. Dekretist (af lat. decretum, påbud), lärare och tolkare af den kanoniska rätten (jfr Kanon och Dekretal); under medeltiden benämning på de rättslärde, hvilka, i motsats till legisterna, eller anhängarna af den romerska rätten, betraktade den kanoniska rätten såsom grund och källa för alla statsförhållanden samt yrkade på påfvens öfverhöghet och åberopade de s. k. decreta paparum. Dekretorisk. Se Dekret. Dekuragera [-ʃēra], Decouragera, fr. décourager (af courage, mod), göra modfälld, afskräcka. Dekurie, Dekurion. Se Decuria och Decurio. Dekusserad bladställning (af lat. decussare, korsvis afdela), bot., sådan bladställning, i hvilken motsatta blad omväxla med hvarandra på det sätt, att hvarje följande bladpar sitter öfver mellanrummen mellan det föregående parets blad. G. A.* Dekuvertera (af fr. prefixet dé, bort, och couvert, brefomslag); befria (ett bref) från kuvertet. Del. 1. Förkortning för Delaware, nordamerikansk stat. — 2. I botaniska benämningar förkortning för A. Raffeneau Delile (professor i Montpellier, f. 1778, d. 1850). del. 1. Boktr. Förkortning för lat. deleatur, "det skall utplånas", borttages, utgår (på korrektur). Tecknas vanligen ϑ. — 2. På konstnärliga teckningar förkortning för lat. delineavit, "har tecknat". Jfr Delineavit. De la Barre [dəlaba'rr], Reinhold Johan, militär, tillhörde en urgammal fransk ätt, hvilken kom till Livland med Vilhelm D., som dog 1650 såsom generalmajor i svensk tjänst. Dennes son öfverste Antonius D. (d. 1698) naturaliserades såsom svensk adelsman 1672. En son till denne var Reinhold Johan D., hvilken 1684 blef volontär vid Lifgardet till fot i Stockholm, 1690—1700 tjänade i franska armén först vid Qvadts och sedan 1697 vid Königsmarcks regemente ("Royal allemand") och 1700 vid sachsarnas infall i Livland fick fullmakt på ett kompani af M. J. von Tiesenhausens dragonregemente, där han 1702 utnämndes till sekundmajor och 1703 till major. D. var med vid Narva. 1701—09 var hans regemente detacheradt till Ingermanland, där det låg i strider med ryssarna. Han blef 1710 öfverste vid Åbo och Björneborgs läns kavalleri och 1713 generalmajor samt öfverste vid Nylands och Tavastehus läns kavalleri. D. utmärkte sig i striden vid Pälkäne (okt. 1713), men ansågs vållande till nederlaget vid Storkyro (febr. 1714). Före sistnämnda slag ingingo till konungen från Österbotten klagomål öfver, att D. lämnade landet utan skydd mot fienden, men D. förklarade, att endast fiendens stora öfvermakt nödgat honom att draga sig tillbaka "för att icke hasardera kommenderingen". Äfven hans operationer i Västerbotten 1715 blefvo föremål för klander, i det att allmänheten ansåg honom för fordrande och för rask i reträtten. Men hans försvar för sina åtgärder tyckes hafva ställt konungen till freds, ty D., som 1716 med sitt regemente varit kommenderad att försvara Roslagen, utnämndes 1717 till generallöjtnant. I denna egenskap deltog han i Armfelts norska fälttåg 1718 samt jagade därunder med 350 ryttare öfverste v. Motzfelts dragoner söderut och upp på Dovre, hvarefter han 10 dec. besatte den af norrmännen öfvergifna Röros skans. Han afled 1724. J. Th. W.  (L. W:son M.) De la Barre-Duparcq [dəlaba'rr dypa'rk], Nicolas Édouard, fransk militärskriftställare. Se Duparcq. De la Bèche [be͡i'ʃ], Henry Thomas, engelsk geolog. Se Bèche. Delaborde [dəlabå'rd]. 1. Jean Joseph D., markis, fransk bankir och filantrop. Se Laborde 1. — 2. Alexandre Louis Joseph D., grefve, fransk arkeolog. Se Laborde 2. — 3. Léon Emmanuel Simon Joseph D., grefve, fransk arkeolog och konsthistoriker. Se Laborde 3.