Delaborde [dəlabå'rd], 1. Henri François D., grefve, fransk militär, f. 1764 i Dijon, d. 1833 i Paris, var son af en bagare och inskref sig bland de frivillige från dep. Côte-d'Or 1791, blef 1793 brigadgeneral, var s. å. stabschef vid belägringsarmén vid Toulon, deltog som divisionsgeneral i fälttåget i Pyrenéerna (1794) och därefter i alla fälttågen vid Rhen. Han blef grefve 1808 och anförde en division under marskalk Mortier i ryska fälttåget (1812), afföll 1814 från Napoleon, men skyndade efter hans återkomst från Elba (1815) att ansluta sig till honom och blef pär. Under restaurationen ställdes han för krigsrätt, men frikändes, hvarefter han lefde i tillbakadragenhet. 2. Henri D., vicomte, sedermera grefve, den föregåendes son, fransk målare och konsthistoriker, f. 1811 i Rennes, d. 1899 i Paris, uppträdde som målare med såväl historiska bilder som med landskap, var 1855—85 konservator vid kopparstickskabinettet i nationalbiblioteket i Paris och blef 1874 konstakademiens ständige sekreterare. Bland hans konsthistoriska arbeten märkas Études sur les beaux-arts en France et en Italie (1864), Ingres (1870), La gravure (1882), Les maîtres florentins du XV:e siècle (1889) och L'académie des beaux-arts (1891). (G—g N.) De la Brache [dəlabrāʃ], Helga, kallade sig en kvinna, hvilken under en lång följd af år lyckades föra bakom ljuset en stor mängd personer, äfven af samhällets mera framstående, föregifvande sig vara en laglig dotter till f. d. konung Gustaf IV Adolf och hans gemål och född i ett förment äktenskap n:r 2, af dessa båda ingånget "i ett kloster i Tyskland". I följd af denna påstådda höga börd tilldelades henne i åratal rikliga understöd ej blott af enskilda, utan till och med af statsmedel, en tid 2,400 rdr årligen på Utrikesdepartementets konto. Af dåv. lektor C. Norrby blef hon emellertid 1870 afslöjad genom en uppseendeväckande artikel i "Nya dagl. allehanda", och genom en serie förhör i Stockholms poliskammare dec. 1876—mars 1877 blef det utredt och till fullo bevisadt, att kvinnan hette Aurora Florentina Magnusson, att hon var född i Stockholm 6 sept. 1817 och dotter af en tullvaktmästare Magnusson samt att hon 7 aug. 1845, då hon från Storkyrkoförsamlingen utflyttat till Klara församling, låtit å utflyttningsbetyget anteckna, att hon antagit namnet "Anna Florentina De la Brache", hvilket namn hon s. å., då hon för en tid öfverflyttade till Finland, äfven fick å sitt pass infördt. Sedermera hade hon lyckats få å Sala pastorsexpedition namnet "Florentina" å prästbetyget utbytt mot "Helga". Hon afled i Stockholm 11 jan. 1885. Både under hennes lifstid och efter hennes död har rörande henne uppvuxit en hel litteratur. B. S—m. De la Court [dəlakōr], Pieter. Se Court, Pieter de la. <img l>

Delacroix [dəlakrωa'], Ferdinand Victor Eugène, fransk målare, f. 26 april 1799 i Charenton-S:t-Maurice, nära Paris, d. 13 aug. 1863 i Paris, fick en vårdad uppfostran och kom vid aderton års ålder till Guérins ateljé, hvarest han dock mindre påverkades af läraren än af sin medlärjunge Géricault. Därjämte tog han tidigt afgjordt, men i själfva verket endast ytligt intryck af några engelska målare, i synnerhet Constable. Han debuterade 1822 med Dante och Vergilius i Phlegyas' båt (Louvre), hvilken målning 1824 följdes af Blodbadet på Chios (Louvre). Med dessa arbeten, framför allt med det sistnämnda, förklarade han öppet krig mot de klassiska traditionerna. Striden blef mycket hård och långvarig; först 1857 öppnade konstakademien sina portar för honom, som då redan länge hade egt europeiskt rykte. — D., som var hufvudman för den romantiska skolan inom franska måleriet, var en äkta romantiker och har ganska träffande blifvit kallad "måleriets Victor Hugo"; af sina motståndare blef han kallad "måleriets rasande Roland", "fulhetens fanatiske dyrkare" och annat i samma anda. I hans arbeten röja sig en kraft och en energi, som i hans samtids ögon ofta slogo öfver i en feberaktig våldsamhet. I stället för den klassiska skolans beräknade, schematiska gruppering satte han ett brokigt vimmel af gestalter, och åt klassicismens stränga formgifning gaf han en underordnad plats gentemot färgens och belysningens verkningar. Hans sträfvan gick närmast ut på att slående framställa det ögonblickliga lifvet i all dess rörlighet och omväxling, liksom att framställa den lössläppta lidelsen i naturen och i människosjälen. 1825 hade han besökt England, 1832 åtföljde han en fransk beskickning till Marokko. Denna resa blef af stort inflytande på hans behandling af färgen och ljuset, hvarjämte han af densamma fick impuls att, i likhet med Decamps, måla orientaliska ämnen. Bland samtida målare var han den, som förde färgernas lif, glädje och glans in i konsten och blef på sitt sätt en föregångare till impressionismen. Outtröttlig naturiakttagare, utvidgade han sin konstarts gränser, hänvisade till nya problem och nya uttrycksmöjligheter. Det gamla och det nya testamentet, profanhistorien, hvardagslifvet, mytologien och poesien (Dante, Shakspere, Goethe, Byron, W. Scott) gåfvo honom ämnen, och han målade jämväl porträtt (Själfporträtt i Louvre) samt sjö-, djur- och stillebensstycken, både i olja och akvarell. Af hans många verk må nämnas: Dogen Marino Falieris död (efter Byron), Sardanapalos' död (1827), "Friheten" på barrikaderna (Louvre), Biskopens af Liège död (efter W. Scotts "Quentin Durward"), Aftonen efter Waterloo (Mesdags galleri i Haag), Algeriska kvinnor (1834, Louvre), Den hel. Sebastians martyrdöd, Medea (museet i Lille, en annan Medea i Amsterdam), Judiskt bröllop i Marokko (Louvre), Romeos och Julias afsked, Valentins och Fausts tvekamp, Don Juans båt (Louvre), Kristus sofver i skeppet, Arabiska ryttare (museet i Montpellier), Lejonjakt, Hästar i strid och många andra djurframställningar af största liffullhet, historiska målningar (Slaget vid Taillebourg m. fl.) i Versailles och slutligen flera monumentalt dekorativa arbeten, hvilka eftervärlden sätter främst af allt hvad han åstadkommit. Som en af 1800-talets störste monumentale målare är han nu erkänd. Bland hans arbeten inom detta område äro Apollons strid med Python