(takmålning i Apollonsalen i Louvre 1849,
en skiss i Bruxelles' museum), två kupolmålningar
(
Orfeus bland grekerna och
Attila ödelägger
Italien, i bibliotekssalen i deputeradekammaren),
flera kyrkokompositioner, af hvilka de båda
freskerna i S:t Sulpice
Jakob brottas med ängeln
och
Heliodoros förjagas ur templet (färdiga 1861)
äro de mest ryktbara. D. utförde äfven raderingar
och litografier. Han efterlämnade vid sin död
850 målningar och 6,500 teckningar. 11 taflor af
D. skänktes 1906 af konstnären Moreau-Nélaton till Louvre.
Som författare uppträdde han med konstuppsatser i "Revue des
deux mondes" och andra tidskrifter. Hans bref
utgåfvos af Burty (2:a uppl. 1880), och hans
dagbok,
Journal d'E. D., utkom 1893—95 i 3 bd. —
Hans konstnärliga lif var en enda strid, ständig
oro, ideliga angrepp och slitningar. Fastän ansedd
som romantikens hufvudman och förare, stod han i
själfva verket ensam, ej fullt erkänd ens af sina
meningsfränder och alls ej skapad till partichef. Han
var en aristokratiskt anlagd, tillbakadragen, bildad,
vetgirig, mångsidigt intresserad, reflekterande och
analyserande natur, hvarken ensidig eller aggressiv,
en spirituell salongsman, men i sin målning var
han idel nerver och temperament, lefde i oafbruten
skaparlust, i lidelsefull glädje öfver färgskönhet,
färgklang och färgpoesi. Hans lif och konstnärskap
äro skildrade af Moreau (1873), Robaut och Chesneau
(1885), Dargenty ("Eugenè Delacroix par lui même",
1885), Vachon (1885), Tourneux (1886), Véron
(1887) m. fl. Ett monument öfver honom, utfördt
af Dalou, aftäcktes 1890 i Luxembourg-parken.
R—n. G—g N.
"Friheten" på barrikaderna. Efter Delacroix.
Delad sköld, her., kallas en sköld, då den skäres
midt itu af en vågrät linje.
Delaet [-lāt],
Jan Jakob, flamländsk skriftställare,
f. 1815 i Antwerpen, d. därst. 1891, var en
kort tid läkare, blef 1845 titulärprofessor vid
universitetet i Gent och öfvertog 1854 ledningen af
ett bageri. 1844 uppsatte han i Bruxelles tidningen
"Vlaemsch Belgie" och 1847 den mot franskvännerna
riktade "De roskam". 1863 blef han medlem af
Belgiens andra kammare, där han ifrigt förfäktade
flamländarnas sak. De viktigaste bland hans arbeten
äro
De kruisvaerder (1840),
Taelcongres te
Gent (1841),
De vlaemsche beweging (1845),
Eene
bruiloft in de XVI:e eeuw (1847),
Gedichten (1848;
ny uppl. 1883) och
Leven is liefde, een gedicht in
spraakzang (1874).
<img l>
De la Gardie [dəlaga'rdi], svensk adlig ätt,
är en gren af en gammal fransk adlig ätt, hvars
egentliga namn var
d'Escouperie, men hvars medlemmar
eller linjer kallade sig efter någon af de gårdar
familjen egde. Sådana gårdar voro
Russol, La Gardie,
Ornaison och
Pouzzols, hvilka lågo på ett afstånd
af resp. 20—30 km. från Rieux (emellan Narbonne
och Carcassonne, depart. Aude, Languedoc). På
afvelsgården (fr.
métairie) La Gardie föddes
Pontus d'Escouperie, som kallade sig efter denna, 1565
gick i svensk tjänst och blef stamfader för den
svenska ätten D. Redan 1571 blef denna friherrlig,
med Ekholmen som friherreskap. En gren af ätten
upphöjdes 1615 med Pontus' son
Jakob (se
D. 2) i grefligt stånd, med Läckö, sedermera också
Arensburg som grefskap. Den friherrliga grenen utdog
1640. — Pontus D:s bröder buro namn efter Russol
(och La Gardie) och Pouzzols; deras ätt utgick på
svärdssidan omkr. 1665, hvarefter namnet De la Gardie
(antagligen på grund af den svenska linjens glans)
upptogs af Antoine d'Olivier (d. 1691), som gift sig
med arftagerskan till Pouzzols (La Gardie hade för
länge sedan gått ur släktens ego och innehades till
våra dagar af egarna till gården Villarlong). Hans
sondotters dotter gifte sig 1746 med baron Charles
de Fabrezan, hvars efterkommande sedan dess innehaft
ätten d'Escouperies gamla gård Pouzzols. Jfr Mahul,
"Notes historiques sur Pontus de La Gardie et sur
sa famille" (1858), och F. U. Wrangel, "Pontus De
la Gardie och hans slägt i Frankrike under 1500-
och 1600-talen" (i "Hist. tidskr.", 1890).
<img l>
1.
Pontus D., fältherre, friherre till Ekholmen,
föddes på gården La Gardie i Languedoc 1520. Sin
utbildning som krigare säges han hafva vunnit i
de strider, som Frankrike på 1540- och 1550-talen
förde mot den habsburgska makten. Efter freden i
Château-Cambrésis (1559) gick han i dansk tjänst
och användes i det krig, som 1563 utbröt mellan de
nordiska rikena. Då svenskarna eröfrade Varberg
(1565), föll han i svensk fångenskap och utbytte
då Danmarks tjänst mot Sveriges. Af Erik XIV lär
han hafva blifvit omfattad med stort förtroende;
men detta hindrade ej den franske äfventyraren att
vara bland de förste, som vid upproret 1568 slöto
sig till hertigarnas parti. Af Johan III belönades
han 1569 med riddarvärdigheten och 1571 med Ekholmen
som friherreskap. Under 1570-talet användes han i
flera diplomatiska beskickningar. Den viktigaste
af dessa var den, i hvilken han 1576 jämte konung
Johans sekreterare Petrus Fecht sändes till Rom för
att underhandla om villkoren för svenska
