kyrkans återförening med den katolska. Beskickningens hufvudman var Fecht; men som denne omkom under resan, måste D. ensam utföra uppdraget (se K. Hildebrand, "Johan III och Europas katolska makter", s. 260 ff.). Det var dock ej på diplomatiens, utan på krigets fält, som han vann sina egentliga lagrar. Redan 1574 och 1575 hade han som krigsöfverste deltagit i livländska kriget, och sedan han 1580 åter mottagit befäl som fältöfverste mot ryssarna, gaf han genom sin fältherreskicklighet kriget en ny vändning. 5 nov. 1580 intog han det fasta Keksholm, gick i början af 1581 från Viborg öfver den tillfrusna Finska viken till Ingermanland, tog fästena Wesenberg och Tolsburg (i Estland) och gick i mars s. å. åter på isen öfver till Finland. Efter ett besök i Sverige anlände han, i aug. s. å., med en betydlig krigsstyrka åter till Estland och företog därefter med lysande framgång ett nytt anfall mot Ingermanland. 6 sept. stormades Narva, och kort därpå föllo äfven Ivangorod, Jama och Koporje i hans händer. Hans företag mot Nöteborg året därpå kröntes väl ej med samma lycka; men då ryssarna 1583 funno sig föranlåtna att sluta stillestånd, behöllo svenskarna D:s eröfringar. Fältherrens förtjänster belönades med bl. a. en plats i riksrådet (1585). I egenskap af svensk ståthållare i Livland (Estland) och Ingermanland deltog D. 1585 i underhandlingarna om förlängning af det nämnda stilleståndet. På återfärden från underhandlingsorten omkom han, genom en olyckshändelse, i Narvaån i nov. 1585. — D. blef 1580 gift med Johan III:s naturliga dotter Sofia Gyllenhielm. En del af D:s brefväxling är tryckt i Joh. Lossius' "Die urkunden der grafen D. in der universitätsbibliothek zu Dorpat" (1882). O. A.*

2. Jakob Pontusson D., den förres son, friherre till Ekholmen, grefve till Läckö, fältherre, föddes i Reval 20 juni 1583. Redan vid aderton års ålder vann han stor ära, då han, gemensamt med Karl Karlsson Gyllenhielm, på ett hjältemodigt sätt 1601 öfver två månader försvarade det lilla fästet Wolmar i Livland mot en öfverlägsen polsk styrka. Slutligen nödgades de gifva sig, och D. fick tillbringa fyra år i polsk fångenskap. Ändtligen utväxlad, begaf han sig till Nederländerna för att under store Morits af Oranien lära sig krigets konst. Efter ett års frånvaro återvände han därifrån till fäderneslandet, i hvars tjänst han snart fick tillfälle att göra sitt namn frejdadt. I febr. 1609 hade i Viborg afslutits det fördrag, enligt hvilket Karl IX med 5,000 man skulle bistå tsar Vasilij Sjujskij mot det kosackuppror, som med understöd af polska friskaror hotade att störta honom från tronen till förmån för den andre falske Dmitrij ("skälmen i Tusjino"). Den svenske konungen ville därmed omintetgöra de polska intrigerna i Ryssland och på samma gång vinna territoriell utvidgning, i det han till en början betingade sig Keksholm som ersättning för hjälpen. D. utsågs till undsättningshärens befälhafvare och gick i mars 1609 öfver ryska gränsen. Sedan han förenat sina trupper med tsarens (under furst Mikael Skopin Sjujskij), ryckte han småningom, under täta strider med polska och ryska kosackhopar, till Moskvas undsättning. Sedan det stora lägret i Tusjino upplösts, kunde D. och Skopin intåga i den befriade tsarstaden (mars 1610). Oregelbundenheter vid soldens utbetalande af ryssarna hade emellertid alstrat missnöje bland trupperna, och dröjsmålet med Keksholms afträdande ingaf D. misstro till tsaren. Efter förnyade löften om ytterligare ersättning åt krigsfolket och Sveriges krona undandrog sig D. emellertid icke att i förening med tsarens broder furst Dmitrij Sjujskij tåga till det af polske konungen belägrade Smolensks undsättning (juni 1610). Icke hunnen längre än till Klusjino (nära staden Mozjajsk), angreps han plötsligt af en polsk här under hetmanen Stanyslaw Zolkiewski (24 juni 1610). De utländska legotrupperna öfvergingo förrädiskt till polackerna, och slaget blef en katastrof för den svensk-ryska hären. D. måste med hetmanen ingå en kapitulation, enligt hvilken han fick fritt aftåg med resten af sin här mot löfte att icke vidare tjäna tsar Vasilij. Slagets följd blef dennes störtande och den polske prins Vladislavs val till tsar. D. återtågade till svenska gränsen, där han inväntade förstärkningar. Sedan han ordnat belägringen vid Keksholm, ryckte han med trupper, till hvilkas besoldning han själf måste förskottera medel, ånyo in i Ryssland (febr. 1611). Under långvariga underhandlingar med de ryske vojvoderna i Nöteborg och Novgorod häfdade han Sveriges territoriella ersättningsanspråk och yrkade på val af en inhemsk tsar, som ville stadfästa freden med Sverige. Då samtidigt ett ryskt landtvärn organiserades af Prokopij Ljapunov mot de polske inkräktarna, trädde D. i förbindelse med dettas ledare och antog deras förslag att en svensk prins skulle väljas till tsar i Vladislavs ställe. För att icke gäckas af ovissa förespeglingar beslöt han dock att som pant för Sveriges rättmätiga fordringar bemäktiga sig Novgorod, som stormades och intogs 16 juli 1611. På eget ansvar slöt D. ett fördrag med Novgorod, enligt