hvilket detta erkände Karl IX som skyddsherre och
lofvade att med det öfriga Ryssland välja en af
hans söner till tsar. D. verkade sedermera, som
ståthållare i Novgorod, för fullföljandet af detta
politiska uppslag och yrkade oförtrutet på Karl Filips
sändande till Ryssland. Det nya ryska landtvärnet
under furst Pozjarskij ställde sig icke afvisande
mot planen, som däremot rönte ringa anklang vid det
svenska hofvet. I sakens förhalande sågo ryssarna
bedrägeri från svensk sida och valde slutligen, under
kosackernas påtryckning, Mikael Romanov till tsar
(febr. 1613). D., som icke trodde på varaktigheten
af dennes välde, hade ändtligen lyckats genomdrifva
Karl Filips resa till Viborg (juli 1613) och utsågs
att vara en af kommissarierna vid underhandlingarna
därstädes med Novgorods sändebud. Men misslynt öfver
att därvid icke ha erhållit den främsta platsen
(hvilken tillkom Henrik Horn som äldre riksråd),
kvarstannade D. i Novgorod och beklagade sig hos
konungen och rikskansleren. Underhandlingarna i Viborg
misslyckades, den nye tsaren befäste alltmer sitt
välde, och D:s dynastiska plan var därmed utdömd. 1614
anlände Gustaf Adolf själf till krigsskådeplatsen
för att, såsom han yttrade, under den erfarne hjälten
D. lära sig kriget. Innan han förenade sig med honom,
hade D. vunnit framgångarna vid Bronnitsy och Staraja
Russa. Vid fälttågets slut följde han konungen. Redan
1613 hade han blifvit utnämnd till riksråd. 1615
blef han grefve, med Läckö som grefskap, och 1617,
efter Stolbova-freden, som i så väsentlig mån var
en frukt af hans fältherreskicklighet och i hvars
afslutande han deltog såsom ett af svenska kronans
ombud, blef han, vid Gustaf Adolfs kröning, slagen
till riddare. 1619 utnämndes han till landshöfding
öfver Estland och ståthållare på Reval och efter Axel
Rynings död (1620) till riksmarsk. I det följande
kriget i Livland deltog han såsom befälhafvare
under konungen; men han synes ej varit "egnad att
i en underordnad plats utmärka sig" och fick, såsom
"i sina konsilier och handlingar något trög så ock
mycket blöt i sitt kommando", uppbära förebråelser af
Gustaf Adolf. Från sin befälhafvarplats flyttades
han 1622 till Riga såsom generalguvernör öfver
Riga och Livland, och såsom riksmarsk förordnades
han 1630 att vara ordförande i det då inrättade
krigskollegiet. I denna egenskap blef han ock efter
konungens död en af rikets fem styresmän. "Utan
djupare insikter på det civila området, egde han dock
stort inflytande i rådet; ty ett sundt, oförvilladt
omdöme och en oförställd uppriktighet gåfvo vikt
och eftertryck åt hans träffande yttranden". Hos
drottning Kristina lär han hafva åtnjutit stort
anseende, hvartill hans öppna, redliga karaktär
ej mindre än hans stora erfarenhet gjorde honom
berättigad. Under sina sista år var han blind, men
han deltog dock vid viktigare tillfällen i rådets
förhandlingar. Han dog 12 aug. 1652 och öfverlefdes
af sin maka,
Ebba Brahe, med hvilken han förmäldes
1618. Hans bref till rikskansleren A. Oxenstierna,
omfattande tiden 1611—50, utgåfvos 1893 af
Vitt. hist. o. ant. akademien genom C. G. Styffe. En
stor del af D:s korrespondens förvaras i Dorpats
universitetsbibliotek och har förtecknats af
Joh. Lossius (i "Urkunden der grafen de La Gardie"
etc., 1882). B. Cordt har som en fortsättning på
Lossius' förteckning utgifvit "Mitteilungen
aus dem briefwechsel des grafen Jacob D." (i "Acta
et commentationes Imp. universitatis Jurieviensis",
1894). Litt.: J. Widekindi, "Thet swenska i Ryssland
tijo åhrs krygzhistorie" (1671), och H. Hamilton,
"Minne af riksmarsken grefve J. D." (i "Sv. akad:s
handl. ifrån år 1796", d. 56, 1880) i sammanhang
med att Sv. akad. 1879 lät prägla en minnespenning
öfver D.
O. A. (H. A—t.)
<img l>
3.
Magnus Gabriel D., den förres och Ebba Brahes son, grefve till Läckö
och Arensburg, friherre till Ekholmen, herre till
Hapsal, Helmet, Höjentorp, Käggleholm, Magnusberg
(nu Karlberg), Mariedal och Vängarn, föddes i Reval
15 okt. 1622. Han erhöll en grundlig undervisning
af den ryktbare Mattias Biörenklou och förvärfvade
sig därigenom en bildning, som, efter hand förökad,
slutligen måhända kunde nämnas med lärdomens namn. I
slutet af 1639 blef han vald till "rector illustris"
vid Uppsala universitet, och året därefter begaf
han sig på utländska resor, under hvilka han länge
uppehöll sig i Holland och Frankrike. Underrättelsen
om utbrottet af kriget med Danmark (1643) kallade
honom hem, och sin första fälttjänst gjorde han under
Gustaf Horn. 1645 befordrades han till öfverste vid
Lifregementet. Vid samma tid gjorde han sitt inträde
vid Kristinas hof, där han genom sin skönhet, sina
vidsträckta kunskaper och sin fina belefvenhet snart
blef den mest firade och af sin drottning omfattades
med en ynnest, i hvilken samtiden, kanske med orätt,
såg tecken till en djupare böjelse. Han förlofvades
1645 med prinsessan Maria Eufrosyna (se D. 4), Karl
Gustafs syster. I egenskap af utomordentligt sändebud
afgick han 1646 i spetsen för en lysande ambassad
till Frankrike. 1647 höll drottningen bröllop för
honom på Stockholms slott. Under de följande åren
tycktes han stiga ännu mer i sin drottnings ynnest
och öfverhopades med utmärkelser och donationer,
som voro nog stora och brådstörtade för att öka
antalet af hans många afundsmän. 1647 utnämndes han 2
maj till riksråd, kallades 2 sept. till krigsråd och
fick 27 dec. fullmakt på Valla häradshöfdingedöme. 17
april 1648 blef han general (med 10,000 rdr i lön)
och tjänstgjorde såsom sådan under Karl Gustaf,
bl. a. vid eröfringen af Prag, och blef för sitt
obetydliga deltagande i kriget rikligt belönad,
i det åt honom sedermera anslogos 22,500 rdr af
"satisfaktionsmedlen", mer än någon annan general
erhöll. 1648 gafs honom Arensburg (se d. o.) som
grefskap. 1649 fick han bref på fältmarskalks
lön och fullmakt att vara gen.-guvernör öfver
Livland. 1651 blef han riksmarskalk, 1652 president i
Kammarkollegium samt s. å. lagman öfver Västergötland
samt Dal och riksskattmästare. Ej långt därefter
inträffade hans fall. Kristinas nåd, som förut ej
hade någon gräns, förvandlades till den djupaste
onåd, och man kan ej säga, att denna var alldeles
oförtjänt. Under den återstående tiden af Kristinas
