regering lefde D. på sina gods i ett slags förvisning, och han framträdde ej åter i det offentliga, förrän hans svåger Karl X Gustaf uppstigit på tronen. I aug. 1654 fick han fullmakt som generalguvernör öfver Västergötland, Dal och Halland, och i dec. s. å. utnämndes han till kansler för Uppsala universitet. I juni 1655 erhöll han fullmakt att vara gen.-guvernör i Livland (med rätt att därjämte uppbära riksråds- och riksskattmästarlönerna) och konungens löjtnantgeneral öfver krigsväsendet i Ingermanland, Est- och Livland. I sistnämnda egenskap förde han under mer än tvenne år öfverbefälet öfver de trupper, som kämpade först mot Polen och sedermera mot Ryssland, och fick i jan. 1656 fullmakt som generalguvernör öfver Samogitien och en del af Litauen. I kriget hade han dock endast undantagsvis att glädja sig åt sin konungs bifall. Så mycket oftare blef han föremål för ett skarpt uttaladt misshag, åsamkadt genom tillvägagåenden, som vittnade om, att hans egenskaper icke voro fältherrens. Återkallad från Livland, utsågs han af Karl Gustaf i jan. 1658 till "legatus primarius" vid underhandlingen med Polen och var ett af de sändebud, som åt det utmattade Sverige förvärfvade freden i Oliva (1660). På grund af konungens testamente blef han 12 febr. 1669 rikskansler och en af de förmyndare, som under Karl XI:s minderårighet ledde Sveriges öden. Bland denna förmyndarregerings män är D. den mest lysande och den mest ryktbare. Han blef äfven den inflytelserikaste, ehuru märkas bör, att hans inflytande aldrig var oafbrutet och aldrig fullständigt eller obestridt. Till väsentlig del berodde detta på hans oförmåga af uthålligt och energiskt arbete, uppenbarande sig bl. a. i hans outrotliga benägenhet att allt som oftast draga sig undan från riksstyrelsens centrum för att månadtals lefva som grand seigneur på något af sina gods, till stort men för såväl kontinuiteten i ärendenas ledning som egen maktställning. Någon stor statsman var D. icke. Därtill fattades honom alltför mycket icke blott af karaktärens fasthet och viljans stål, utan äfven af den skarpblick, som tränger till sakens kärna och utgör den nödvändiga förutsättningen för en målmedveten och konsekvent politik. Men han var en framstående talang: han egde mycken fyndighet och en oförneklig erfarenhet i offentliga värf. Med dessa gåfvor och genom sina mäktiga relationer kom han att betyda mycket i en regering, som, lefvande på traditionerna från trettioåriga krigets dagar, saknade blick för den nya tidens kraf och helst undansköt lösningen af de stora framtidsfrågorna för att endast hjälpligt lotsa sig fram genom ögonblickets svårigheter. Mer än någon annan bidrog D. att åt Karl XI:s förmyndarregering gifva en karaktär af svaghet och splittring. Mot en Gustaf Bondes och en Johan Gyllenstiernas rådslag, som afsågo häfdandet af Sveriges själfständighet och ordnandet af dess drätsel genom fred, sparsamhet och indragning af kronans gods, ställde D. en vishet, som blundade för oafvisliga kraf och sökte undgå sparsamhetens och reduktionens obehag genom en för landets oberoende farlig subsidiepolitik. Ett uttryck af denna vishet var 1672 års förbundsfördrag med Frankrike. Detta fördrag blef emellertid olycksbringande till sina följder. Det medförde svenskarnas olyckor, till en början nederlaget vid Fehrbellin (1675), under 1670-talets senare hälft och blef den medelbara anledningen till de omhvälfningar, som medförde den svenska högadelns och D:s egen undergång. Denna var äfven så till vida icke oförtjänt, som D. i sin makts dagar icke drog sig för att se sin egen ekonomi till godo på ett sätt, som knappt låter sig försvaras. Trots den rådande finansnöden lät han sålunda icke blott som en ersättning för det förlorade Arensburg donera sig Pernau som grefskap (1661), utan fick under förmyndartiden flera gånger hemman i donation. När Karl XI år 1672 själf tillträdde regeringen, innebar detta icke ett upphörande eller ens ett förminskande af det inflytande, som närmast förut gjort sig gällande. D. blef i själfva verket mäktigare än någonsin. Den unge, oerfarne konungen lånade honom villigt sitt öra och följde råd, hvilkas värde han ännu ej fått anledning att ifrågasätta. Å andra sidan är det visst, att D. under denna tid sökte befästa sin makt genom att öka Karl XI:s, och det har sin stora märkvärdighet, att just den man, som blef ett af enväldets främsta offer, var en af dess förste befordrare. Denna D:s allmaktstid räckte till 1675, då de bittra frukterna af hans politiska system började visa sig. Han stod nu rådvill och klagande midt under de växande farorna och lyckades aldrig återupprätta sitt anseende. Detta förhållande bör dock icke i någon väsentligare mån tillskrifvas den vid kröningsriksdagen i Uppsala s. å. mot honom framkastade beskyllningen för högförräderi. Denna visades snart vara ogrundad. Förklaringen till D:s alltmer sjunkande inflytande är i stället att söka i hans egen oförmåga att genom ett energiskt och målmedvetet arbete, sådant som den brydsamma tiden kräfde, häfda sin ställning. Deltagandet i danska kriget, hvarunder han förde befäl öfver den mot norrmännen opererande armén och led en kännbar motgång vid Uddevalla (1677), skänkte honom inga lagrar, och hans försök att samla det svenska rådets söndrade medlemmar till motstånd mot ett envälde, som hotade att förkrossa, visade sig vara en uppgift, som vida öfversteg hans krafter. Han var och förblef en förlorad man, och när hans konung 1680 skilde honom från handläggningen af utrikesärendena, genom att upphöja honom till president i Svea hofrätt (19 maj) och riksdrots (18 sept.), var detta knappast att anse som en nåd och betraktades ej heller så af den det gällde. Sina sista år tillbragte D. mest på sina gårdar, i synnerhet sedan han 1682 erhållit tjänstledighet från alla sina ämbeten. Vedervärdigheterna hopade sig öfver honom. Förmyndarräfsten och den stora reduktionen gingo öfver honom i all sin stränghet och slutade med att göra honom, som lefvat lik en furste, till en fattig man. För sina vänner klagade han öfver sina olyckor, och hans klagan, hvilken hunnit till eftervärlden, saknar icke uttryckets värdighet, men den ådagalägger knappast, att han förstod hvilken skuld han själf hade i sitt öde. Han dog på Vängarn 26 april 1686 och ligger begrafven i Varnhem. Hjr. (O. V.) I ett afseende, men också endast i ett, hör D. till Sveriges store män och eger billiga anspråk på dess tacksamhet. Han är utan tvifvel den störste gynnare och älskare af vetenskap och konst, som vårt land någonsin haft. Det historisk-antikvariska studiet, som under 1600-talet väckts till lif, fick genom inträffade händelser under Karl X Gustafs danska krig (1657—60)