impulser, som satte det i friskare fart. Islänningen Jon Rugman, som bragtes öfver till Sverige på en kapad skuta, medförde några gamla "götiska" manuskript, som blefvo första uppslaget till århundradets märkliga studium af den fornnordiska litteraturen. Seefeldts storartade bibliotek i Ringsteds kloster hade under kriget blifvit taget och hemsändt med befallning från konungen att låta de lärde hemma gripa sig an och genomforska skatterna. Universitetskansleren D., åt hvilken omsorgen blef anbefalld, sökte få till stånd ett ordentligt och planmässigt studium vid akademien i fornspråket och nordiska antikviteter. Han började bearbeta de lärde för att få någon af dem att åtaga sig ledningen och undervisningen, och han utlofvade stipendier åt de studenter, som ville "hänge sig åt det gamla språket och dess lecturæ". Han vann för sina planer historikern O. Verelius, som 1662 utnämndes till "professor i fäderneslandets antikviteter", den förste och siste innehafvaren af en dylik befattning i vårt land. D:s nästa steg var att efter en idé, som dock ej var utgången från honom, organisera (1666—67) Antikvitetskollegium (se d. o.), ursprunget till Vitt. hist. o. ant. akademien och till vårt Historiska museum. Han ihågkom detta verk med vackra gåfvor i handskriftsväg och sökte för öfrigt på allt sätt upphjälpa det både med egna medel och statsanslag. Sitt eget dyrbara bibliotek ställde D. till forskarnas disposition. Han hade särskildt riktat dess historisk-antikvariska fack genom att 1652 inköpa de stora bok- och manuskriptsamlingarna efter den danske forskaren J. Stephanius. De märkligaste historisk-antikvariska handskrifterna öfverlämnade han i sin storartade donation af 18 jan. 1669 till Uppsala universitet. I denna donation ingick dessutom som n:r 1 den från Holland af D. återförvärfvade "Codex argenteus" (se Codex 2). Det fanns ingen af tidens vetenskapsidkare, som ej litade till D. som sin beskyddare. Unga lärde började som hans bibliotekarier och slutade som professorer och framstående vetenskapsmän. Han gaf Hadorph och Brenner tillfälle att företaga antikvariska forskningsresor i landet, han skaffade stipendier åt hitkomna islänningar för resor till Köpenhamn och Island i och för insamling af handskrifter, han befordrade Sparfvenfelts och Tungels forskningsfärder i Europa. Han lämnade ur sin egen kassa medel till många verks utgifvande och trädde ständigt emellan för vetenskapens bästa. Själf sysslade D. med vittert skriftställeri. 6 psalmer af honom äro upptagna i "Samlade vitterhetsarbeten" etc., utg. af P. Hanselli (d. VII, 1867). I vår nu gällande psalmbok är en af dessa intagen som n:o 471. Af D:s kolossala brefväxling förvaras största delen (både koncept och ankomna skrifvelser) i Riksarkivet och är förtecknad af E. W. Bergman (i "Meddelanden från Sv. riksarkivet", XII, 1888). V. G—l. D. var ock en konstens främjare. Särskildt sträfvade han efter att göra franska konstinflytelser gällande. På 1650-talet ombyggde D. det äldre Drottningholm (nedbrann 1661), restaurerade Ekholmen, begynte byggandet af det Delagardieska grafkapellet vid Veckholms kyrka, fortsatte den omfattande restaurering af Läckö slott, som hans far börjat, begynte restaureringen af Varnhems klosterkyrka, där mot slutet af D:s lif Delagardieska grafkoret började uppföras (fullb. 1712). Under 1660- och 1670-talen ombyggdes och dekorerades Vängarn (möjligen kan en början skett mot slutet af 1650-talet), restaurerades Jakobsdal (flyglarna äro dock från Hedvig Eleonoras tid) samt palatset "Makalös" i Stockholm, nybyggdes Mariedal och Höjentorp, förvandlades Karlberg till ett ståtligt barockresidens (på 1670-talet) samt nybyggdes Käggleholms slott, det sista slott D. lät uppföra. För öfrigt må nämnas äfven restaureringen af kyrkorna i Lidköping, Mellby, Torsö, Otterstad, Sunnersberg, Eggby, Husaby, Solna, Veckholm, etc. etc. Konstverksamheten vid D:s hof var pompös och praktsträfvande, stilistiskt dock i allmänhet rätt grof och simpel. Fyra slott påminna oss ännu i dag lifligt om arten af D:s byggnadsverksamhet, Vängarn, Karlberg, Läckö och Mariedal, och äfven till grafkapellen i Veckholm och Varnhem kunna vi ännu vallfärda. Bland de många i D:s tjänst anställde konstnärerna och konsthandtverkarna kunna särskildt nämnas fransmännen: arkitekten Jean De la Vallée, skulptörerna Jean Baptiste Dieussart, Abraham L'Ammoureux, Henri De la Vallée, målaren Nicolas Valleri, gravören Parise m. fl., vidare holländarna: Henrik Münnichhofen och Jacques de Coeur, båda målare, tyskarna: målaren Johan Hirtz och skulptörerna Georg Baselaque och Henrik Lichtenberg samt följande svenskar: målaren och bildhuggaren Johan Werner, bildhuggarna Hans Schwartz, Markus Gerling och Karl Hebbel, målarna Johan Hammer, Anders Lingh, Johan Slein, Henrik Köpke, Måns Carlinus, Johan Wulf, byggmästarna Hans Stenhuggare (som byggde bl. a. Höjentorp), Frans Stiemer (ledaren af Läckö slotts tillbyggnad), Arvid Murmästare och Lars Simonsson Skragge (restaurerare af Varnhems och Lidköpings kyrkor). Som ett prof på de sistnämndes arkitektoniska konst bör betraktas äfven Lidköpings gamla rådhus, som tillkom genom D:s försorg. Dessutom trädde naturligtvis D. både i hemlandet och utomlands i mer tillfällig förbindelse med en mängd konstutöfvare af olika slag, hos hvilka beställningar eller omedelbara inköp gjordes. Därigenom förvärfvades efter hand mycket stora och dyrbara samlingar, hvilka likväl under reduktionsåren blefvo skingrade såsom agnar för vinden. — Såsom en egendomlighet må slutligen nämnas, att D. 1673—76 hade svenska postväsendet i förläning. Han kom i sammanhang därmed att utöfva en viss postalisk förvaltningsmyndighet. A. H—r. Litt.: Fr. M. Franzén, "Minne af riks-drotzet grefve M. G. D." (i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1796", 11:e d., 1827), A. Cronholm, "Strödda biographier" (1836; innehåller en längre lefnadsteckning öfver D.), F. F. Carlson, "Sveriges hist. under kon. af pfalziska huset" (bd I—III), E. W. Bergman, "M. G. D. och krigshändelserna i Bohus län 1677" (i "Hist. bibliotek", V, 1878) och "Rikskansleren grefve M. G. D:s fullmagter och donationer" (1881), Cl. Annerstedt, "Bref af Olof Rudbeck d. ä. rör. Upsala universitet" (1892—1904), O. Varenius, "Högförräderimålet mot D. år 1675" (i "Festskr. tillegnad C. G. Malmström", 1897), A. Heimer, "Grefve M. G. D:s ambassad till Frankrike 1646" (1901), A. Hahr, "Konst och konstnärer vid M. G. D:s hof"(1905). Handlingar och anteckningar rör. D. som offentlig och enskild person äro tryckta i "De la Gardieska arkivet", d. 6—8 (1835—37).