<img l>

4. Maria Eufrosyna D., den föregåendes maka, dotter af pfalzgrefven af Zweibrücken Johan Kasimir och Gustaf II Adolfs halfsyster prinsessan Katarina, föddes 9 febr. 1625 på Stegeborg. Då föräldrarna efter hennes födelse ständigt uppehöllo sig i Sverige, blef hennes uppfostran helt och hållet svensk. En tid åtnjöt hon undervisning tillsammans med den nära två år yngre drottning Kristina, men detta fanns af någon anledning inom kort icke lämpligt, ehuru hon, då drottningen stod under hennes moders vård, naturligtvis städse befann sig i nära och förtrolig beröring med denna. På våren 1643, då hon var 18 år, anmälde sig som friare grefve Henrik af Nassau-Dillenburg. Oaktadt grefven rekommenderades af generalstaterna, prinsen af Oranien och svenska regeringen och den unga drottningen samt erbjudit sig att komma till Sverige för frieriets fullföljande, afslog Johan Kasimir efter två års tvekan anbudet. Det definitiva afslaget är dateradt 4 mars 1645, och redan 15 mars s. å. notificerade pfalzgrefven sin dotters förlofning med Magnus Gabriel de la Gardie. 7 mars 1647 höll drottningen själf bröllopet på Stockholms slott. Äktenskapet synes hafva varit lyckligt, men de yttre omständigheterna förmörkades genom de olyckor, som framkallades genom reduktionen. Trots den nära släktskapen med konung Karl XI, hennes brorson, utkräfdes kronans fordringar strängt. Undergifvet lär hon emellertid burit pröfningen. Hon dog på Höjentorp 24 okt. 1687, ett och ett halft år efter sin man, som hon skänkt elfva barn. Endast tre af dessa öfverlefde henne. P. S—n. 5. Maria Sofia D., den föregåendes svägerska, gift med riksrådet grefve Gustaf Gabrielsson Oxenstierna af Kroneborg. Se Oxenstierna. 6. Jakob Kasimir D., den föregåendes broder, grefve, krigare, riksråd, f. 3 febr. 1629 i Stockholm, vistades 1646—50 utrikes och besökte därunder Frankrike samt kämpade i Paris på det kungliga partiets sida i "Frondens" barrikadstrider. 1650 blef han öfverste för Dalregementet, s. å. chef för Lifgardet, 1652 generalmajor och 1653 riksråd. Under Karl X Gustafs polska krig, då han synnerligen utmärkte sig, förde han befäl som generallöjtnant, och efter tåget öfver Belt var han en tid guvernör öfver Fyn och Själland. 1658 blef han vid Köpenhamns belägring general af infanteriet och guvernör öfver Fyn. Han stupade utanför Köpenhamn 7 okt. 1658. 7. Pontus Fredrik D., den föregåendes broder, grefve, riksråd, f. på Runsa 4 okt. 1630, d. i Stockholm 9 okt. 1692, blef, efter att förut hafva varit öfverste för Upplands kavalleriregemente, 1664 generalmajor och kommendant i Malmö samt 1665 guvernör öfver Skåne. Han befordrades 1666 till riksråd med säte i Krigskollegium och 1679 till president i Dorpats hofrätt. Vid tiden för 1675 års riksdag väckte han ett icke odeladt gynnsamt uppseende som ledare af det försåt, som då lades mot den bekante rikshistoriografen Widekindi (se denne). 8. Axel Julius D., den föregåendes broder, grefve, riksråd, f. 1637, d. i Stockholm 17 maj 1710, blef 1657 öfverstelöjtnant vid Östgöta infanteri, 1660 öfverste för Västgöta ryttare, 1664 generalmajor af kavalleriet och öfverste för Lifgardet, 1668 generallöjtnant samt 1674 riksråd. Då man befarade ett fredsbrott med Ryssland, fick D. 1674 befallning att i gen.-guvernören fältmarskalken H. Horns frånvaro taga befälet öfver trupperna i Finland och i Ingermanland, med den i Sverige ovanliga titeln fältmarskalklöjtnant, samt att vidtaga åtgärder lämpliga för försvaret. 1676 höll han en landtdag i Åbo, där ständerna beviljade regeringens proposition om nya krigsgärder, och han öfvervakade sedermera verkställigheten af ständernas beslut. 1677 sändes han att öfvertaga defensionsverket vid Kopparberget. 1680 insattes han som ledamot af Reduktionskommissionen. 1687—1705 var D. generalguvernör i Estland. Om hans energiska hustru, Sofia Juliana Forbus (f. i Pommern på 1640-talet, gift 1662, d. 1701) se El. Tegnérs uppsats "En svensk adelsdam i slutet af sextonhundratalet" (i "Nord. tidskr.", 1895). 9. Magnus Julius D., den föregåendes son, riksråd, f. 14 april 1668, d. 28 april 1741 i Stockholm, var i sin ungdom anställd i fransk krigstjänst, där han deltog i spanska successionskriget till och med slaget vid Malplaquet 1709. S. å. utnämndes han till öfverste och chef för Dalregementet, var med vid Gadebusch (1712), där han anförde en del af fotfolket, och blef 1713 generalmajor af infanteriet samt 1717 generallöjtnant. Strax efter Karl XII:s död kallad till riksråd, var han en tid 1719 rikskansliråd, men förordnades s. å. till president i Kommerskollegium. Ehuru D. arbetat på att arfprins Fredrik af Hessen skulle efterträda sin gemål å svenska tronen, närmade han sig några år efteråt holsteinska partiet, af oro öfver hofvets planer på ökad konungamakt, men skilde sig från detsamma, då det 1726—27 gällde att träffa sitt val mellan wienska och hannoveranska alliansen. Hans gamla franska sympatier tilläto honom nämligen ej någon tvekan om den senares företräde. Vid tiden för 1734 års riksdag utvecklade han ifrig verksamhet för närmare förbund med Frankrike, bl. a. genom att öppna sitt hus för regelbundna mottagningar, ett dittills i Sverige okändt bruk, och det har måhända ej utan skäl blifvit sagdt, att hattpartiet kom till världen i D:s salonger. Sedan 1727 var D. överstemarskalk. V. M. 10. Gustaf Adolf D., son af D. 3, grefve, riksråd, f. 10 dec. 1647 i Stockholm, d. på Värnanäs, Kalmar län, 5 mars 1695. Han studerade i Uppsala och begaf sig 1667 på en längre utrikes resa, hvarunder han uppvaktade drottning Kristina först i Hamburg och sedermera i Rom. 1673 blef han riksråd, med säte i kansliet, 1682 president i Svea hofrätt och 1687 därjämte kansler för Åbo universitet. 1688 förordnades han till ordförande i en kommission, som skulle undersöka stridigheterna mellan Wismarska tribunalet samt regeringarna i Bremen och Pommern. 1692 utnämndes han till president i pommerska reduktionskommissionen och förhöll sig i denna befattning på ett så grannlaga