sätt, att han blef särdeles afhållen i Pommern. Ehuru svårt ansatt af sjukdom, arbetade han oaflåtligt. 1694 återvände han till Sverige. — Förhållandet mellan D. och hans kusin konung Karl XI, hvilken störtat hans släkt från höjden af makt och rikedom snart sagdt i elände, var icke alltid det bästa. Undersåtens duglighet värderades dock städse af konungen. D. var ingen vän af enväldet och läran om konungadömets gudomliga ursprung. "Om de tro konungadömet vara af Gud immediate..., så står deras majestas på svaga fötter", skref han 1691, "ty all öfverhet är af Gudi, och således borgmästaren i Amsterdam".

11 och 12. Ebba Maria D. (f. 1657, d. 1697) och Johanna Eleonora D. (f. 1661, d. 1708), döttrar af riksrådet grefve Pontus Fredrik D. (se D. 7), äro bekanta genom sin framstående begåfning och sina vittra alster, hvilka slutligen blifvit tryckta i "Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare", utg. af P. Hanselli, d. VIII (1867). Båda tillhörde Ulrika Eleonora d. ä:s krets och hafva hugfäst hennes minne, den yngre genom en pastoral Portrait d'Ismène, den äldre genom ett sorgekväde vid drottningens död. J. E. D., som 1691 blef gift med grefve Erik Stenbock, utöfvade ett visst inflytande på skalden S. Triewalds utbildning. E. W—l. <img l>

13. Katarina Charlotta D., grefvinna, f. 5 april 1723, d. 24 mars 1763, dotter af öfveramiralen E. D. Taube och 1748 gift med sedermera gen.-löjtnanten grefve Pontus Fredrik D., kusins son till Gustaf Adolf D., gjorde sitt namn frejdadt genom den oförskräckthet, hvarmed hon uppträdde mot sin samtids villfarelser och fördomar, när hon därmed kunde bereda sina medmänniskors gagn och välfärd. Då under frihetstiden häxprocesserna åter upptogos, lyckades hon genom sina böner och föreställningar åstadkomma resning i målet mot tolf för trolldom svårt torterade kvinnor från Åls socken i Dalarna. Att denna handling tillbörligen uppskattades, visar sig däraf, att adeln 1761 lät slå en medalj öfver henne. Genom sin klokhet och vänlighet bidrog hon jämväl i ganska betydlig mån att häfva allmogens fruktan för koppympningen. Se E. Fries, "Märkvärdiga kvinnor" (1891). <img l>

14. Jakob Gustaf D., son af den föregåendes man i ett senare gifte, grefve, militär, diplomat, arkivsamlare, föddes i Stockholm 16 juni 1768. Han började 1785 tjänstgöra vid Lätta dragonerna, blef kapten 1788, men tog af politiska skäl afsked under riksdagen 1789. 1792 blef han kaptenlöjtnant vid Lifdrabanterna och fästes vid hofvet, där han 1829 blef öfverstemarskalk hos drottningen; inom armén avancerade han till gen.-major (1812), gen.-löjtnant (1818) och general af kavalleriet (1826). Såsom diplomat verkade D. 1799—1801 i Wien, där han bilade den mellan kejsaren och Gustaf IV Adolf uppkomna tvisten rörande länseden för Pommern, samt 1813—19 som envoyé i Madrid, sedan han på vägen under förhandlingar dröjt 8 månader i England. I det politiska lifvet intog han vid flera tillfällen en ganska framstående plats. Han var landtmarskalk vid den pommerska landtdagen i Greifswald 1806 och ordförande i hemliga utskottet vid 1809 års riksdag. Jämte E. Ruuth ledare för de s. k. "gustavianerna" vid denna riksdag, hvilka önskade den afsatte konungens son Gustafs val till tronföljare, väckte han mycket uppseende och oro hos motpartiet genom ett förslag att adeln, mot villkor af en ny skattläggning, en ny nationalrepresentation, "mer enlig med tidehvarfvets upplysning, hvarje medborgares rätt och det allmännas båtnad" samt öfriga ståndsprivilegiers afskaffande, skulle afsäga sig alla sina företrädesrättigheter, utom sköldemärkena; därjämte har han arbetat för en revision af den nya regeringsformen. Vid 1812 års riksdag var han ordförande i bankoutskottet och 1834—35 landtmarskalk. Såsom ledamot af Rikets allmänna ärendens beredning, ifrån 1812, och som ordförande därstädes, 1819, utöfvade han inflytande äfven inom den högsta förvaltningen. Vidare deltog han i grundandet af Stockholms stads sparbank (1821) och i stiftandet af Sällskapet för växelundervisningens befrämjande (1822) m. m. Jämte friherrarna Macklean och Ramel lät han redan vid seklets början sända en sakkunnig till Schweiz att studera Pestalozzis verksamhet. Likaså främjade han vaccinationens införande i Sverige. Död 26 april 1842. — Personligen typen för en "lysande ädling", en af "rikets herrar" 1823, medlem af ett flertal akademier och samfund (led. af Krigsvet. akad. 1812, hedersled. af Vitt. hist. o. ant. akad. 1838), med intresse för allt och lust att vara med öfverallt, välvillig och vänlig, "hela världens kommissionär", var D. särskildt en varm vän af historia och vitterhet. På sitt gods Löberöd i Skåne samlade han ett bibliotek på öfver 12,000 band och ett bland de största enskilda arkiv, som funnits i Norden. En del af dessa urkunder lät han på egen bekostnad, genom P. Wieselgren, utgifva af trycket (se Delagardieska arkivet). D. uppträdde äfven som vitterlekare. Han uppvaktade på hofvet vid kungliga födelsedagar med "proverb", "prologer" och "plaisanterier", öfversatte en del af texten till Haydns "Oratorium öfver skapelsen" (1800), skref dramen Fale Bure (1795) samt öfversatte Monvels dram "Clementine och Desormes"