(1793) och Sedaines komedi ”Det oförsiktiga vadet” (s. å.), hvilka tre stycken uppfördes på kungl. teatern. Några af hans tal: öfver J. C. Toll (1817), C. C. Mörner (1821), G. af Wetterstedt (1837), äro tryckta. I handskrift efterlämnade D. vidlyftiga ”journaler”, förda under det han vistades utrikes 1799—1801 och 1813—15 samt under riksdagen i Örebro 1812. S. C. 15. Axel Gabriel D., den förres broder, grefve, ämbetsman, f. 23 nov. 1772, d. 15 jan. 1838, deltog i finska kriget 1788—90 såsom fänrik vid Västmanlands regemente, blef 1793 kapten samt befordrades 1800 till major vid Kronobergs regemente och 1809 till öfverste i armén, men tog afsked redan året därpå. 1811—38 var han landshöfding i Kristianstads län och verkade med kraft för bl. a. fattig- och sjukvården samt vägarnas förbättring, plantering af flygsandsfält m. m. Den extra roteringen infördes i länet under hans tid. D. var till sin åskådning en aristokrat af gamla stammen. S. C. 16. Robert D., den föregåendes son, grefve, ämbetsman, riksdagsman, f. 17 dec. 1823 i Kristianstad, blef 1844 filos. doktor i Lund och egnade sig, efter att under några år tidtals ha tjänstgjort som e. o. kanslist i Civildepartementet, 1849—67 åt landtbruk såsom egare af säteriet Silfåkra i Malmöhus län. 1867 förordnades och 1869 utnämndes D. till landshöfding i Östergötlands län samt beklädde detta ämbete ända till 1901. Större delen af sitt lif deltog han i det parlamentariska lifvet. Han bevistade 1859 och 1865—66 års riksdagar såsom led. af ridderskapet och adeln och hade sedermera plats i Andra kammaren såsom representant för Torna härad (1867) och Linköpings stad (1874—75, 1889—90, 1894—1902) och i Första kammaren såsom representant för Östergötlands län 1879—88). Han var led. af konstitutionsutskottet (1867), af tillfälligt utskott (1875, 1880, 1881, 1885, 1887, äfven majriksdagen, och 1888) och af bevillningsutskottet (1886) samt intog 1894—1902 hedersplatsen som talman i Andra kammaren. Dessutom har D. varit led. i kommittén ang. grundskatternas inlösen (1864—66), ordförande i statsrevisionen (1865) samt ordförande i skatteregleringskommittén (1879—83) och i kommittén ang. minderårigas användande i arbete vid fabrik eller handtverk (1891—92) samt inträdde 1902 efter E. G. Boström såsom ordf. i kommittén för revision af krigslagstiftningen. I förstnämnda kommitté omfattade D. den åsikten, att grundskatterna vore ur teoretisk eller historisk synpunkt ”en petrificerad bit af ett föråldradt beskattningssystem, som öfverlefvat sig själft”. Han påyrkade därför grundskatternas totala och obligatoriska aflösning genom amortering under en längre tidsföljd till så billiga villkor, att det i sig själft innebure en partiell efterskänkning, samt från statens sida tillskjutande af erforderligt tillskott för bildande af ett kapital, hvaraf räntan, motsvarande grundskatternas belopp, skulle utgöra statens stadigvarande inkomst. I skatteregleringskommittén framförde han den sedan upptagna principen, att bevillning å jordbruksfastighet skulle utgöras med 6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet. I Första kammaren var D. motståndare till Posseska ministärens härordningsförslag. Ehuru tillhörande den frihandelsvänliga riktningen, var han 1886 med om bevillningsutskottets af kamrarna icke godkända förslag att uppsäga mellanrikslagen. D. medverkade i sin mån till den rika och lyckosamma utveckling för länet, hvilken utmärkte hans landshöfdingetid, samt blef af sina länsinvånare dessutom afhållen för sitt ädla sinne och flärdfria väsen. Som kammarledamot yttrade han sig icke ofta, men sökte gärna gifva sina talmanstal inför tronen eller till kammaren och sina icke sällan förekommande korta minnesrunor öfver bortgångna riksdagsmän en viss vältalig form. Den plikttrohet och oväld samt det tålamod, hvarmed han ända in i sin höga ålder ledde Andra kammarens förhandlingar, vunno det uppriktigaste erkännande. T—s. Delagardieska arkivet [dəlaga′rdiska] är namnet på en under åren 1831—44 till trycket befordrad samling af handskrifter ur det vid den tiden på Delagardieska godset Löberöd förvarade stora biblioteket. Samlingen, tjugu band stark, innehåller handlingar rörande Sveriges historia samt dess mer betydande släkter och män — i synnerhet sådana, som stått i förbindelser med familjen De la Gardie — allt ifrån medeltiden till nyare tider. Arkivets utgifning bekostades af grefve Jakob Gustaf De la Gardie (se d. o. 14) och ombesörjdes af P. Wieselgren. Större delen af manuskriptsamlingen (”28 hästlass”) på Löberöd öfverlämnades 1848, återstoden 1892 till Lunds universitetsbibliotek; medeltidsurkunderna öfverlämnades 1887 till Riksarkivet. Grundstommen till arkivet på Löberöd utgjordes af den dit på 1820-talet från godset Sjö förda samlingen. Från Sjö hade dessförinnan (slutet af 1700-talet) en mängd handlingar, rörande hufvudsakligen Pontus och Jakob De la Gardie, öfverförts till Östersjöprovinserna (Dagö) af den där bosatta grenen af ätten. De flesta af dem öfverlämnades 1848 till Dorpats universitetsbibliotek; för en del af dessa har redogörelse lämnats af Joh. Lossius (”Die urkunden der grafen de Lagardie in der universitätsbibtiothek zu Dorpat”, 1882), för en annan del af B. Cordt (i ”Sitzungsbericht der gelehrten estnischen gesellschaft”, 1893). Jfr El. Tegnér, ”De la Gardieska samlingen i Lund och på Löberöd” (inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akad. 18 maj 1892, tryckt i nämnda akademis ”Handlingar”, del 32, 1895). Delagardieska palatset [dəlaga′rdiska], i Stockholm, ett praktfullt palats, äfven kalladt Makalös, hvilket låg på nuv. Karl XII:s torg och först tillhörde släkten De la Gardie, därefter staten. Huset började byggas 1647 på östra delen af den gamla kungliga stalltomten, hvilken tomt i sin helhet hade afhändts kronan s. å. genom gåfvobref af drottning Kristina till riksmarsken Jakob Pontusson De la Gardie. Dennes byggmästare, H. J. Kristler från Strassburg, uppförde huset på 18,000 pålar. Dess branta tak hade fall åt alla sidor, i st. f. de dittills på de svenska adelspalatsen brukliga gaflarna, och egde rikligt med kupor, som liknade de sydtyska rådhusens. Palatset flankerades af fyra hörntorn och pryddes af loggior, som hvilade på smäckra kolonner och voro smyckade med en rikedom af fantastiska slutstenar, kartuscher och reliefer föreställande krigare, sjöjungfrur o. s. v., allt af sandsten. I sin öfverdådiga prakt och glada festlighet liknade det snarare ett lustslott. Egendomen hade efter få år sålts till kronan, men återficks 1653 genom byte af