Jakob De la Gardies son Magnus Gabriel, som i sin makts dagar förskönade byggnaden. Sedan Karl XI genom reduktionen 1680 indragit hela tomten till kronan, uppläts huset till arsenal, hvarför det därefter kallades Arsenalen, efter hvilken den bredvid liggande gatan fick och ännu behåller namnet Arsenalsgatan. Kronans vapensamling öfverfördes till Makalös 1691; lifrustkammarens ditflyttning egde rum senare. Vid inredandet borttogos alla eldstäder och skorstenar samt balkongerna öfver ingångarna; på 1740-talet nedtogs det bofälliga taket och gjordes lägre, hvarvid kopparplåtarna ersattes med järn. 1793 inreddes byggnaden i stället till lokal för Dramatiska teatern, efter plan af k. operans maskinist J. Schef, och invigdes i denna egenskap 1 nov. s. å. Teatersalongen hade tre logerader (hållna i ljusblått med hvita ornament, från 1812 i rödgult) samt stor k. loge, amfiteater och parterr; scenens maskineri var förträffligt. Huset nedbrann i grund 24 nov. 1825. Eldens utbrott varsnades före sista akten af Kotzebues dram ”Redlighetens seger öfver förtalet”; Lars Hjortsberg underrättade från scenen åskådarna om faran och gjorde det så lugnande, att alla kommo oskadda undan, ehuru blott en enda och smal utgång fanns från teatern. De spelande fingo rädda sig i sina kostymer; tre bland tjänstepersonalen, hvilka sökte bärga, omkommo. Lämningar af sandstensornamenten kunna ännu ses inmurade i flera Stockholmshus. Ett annat stort Delagardieskt hus låg vid nuv. Gustaf Adolfs torg, på operahusets tomt. Det hade tillhört fältmarskalken grefve Axel Lillie, innan det kom i släkten De la Gardies ego, och gaf på 1770-talet plats för Gustaf III:s operahus. E. F—t.

Fig. 1. Delagardieska palatset (Makalös).

Fig. 2. Gamla Dramatiska teatern (Arsenalen), 1824.

Fig. 3. Gamla Dramatiska teaterns (Arsenalens) salong, 1793.

Delage [dəlāʃ], Marie Yves, fransk zoolog, f. 1854 i Avignon, professor vid universiteten i Caen (1883) och Paris (1886). D. har lämnat många och betydelsefulla bidrag till de lägre djurens anatomi och embryologi. Sålunda har han utfört en mängd undersökningar rörande hafssvamparnas utvecklingshistoria samt om otoliternas betydelse hos de ryggradslösa djuren. Anmärkningsvärdt är ock hans arbete L’hérédité et les grands problèmes de la biologie générale (1895, 2:a uppl. 1903). D. utgifver tillsammans med E. Hérouard en värdefull handbok, Traité de zoologie concrète (sedan 1896). L—e. Delagoa-viken (”sumplandets vik”), bukt, som Indiska oceanen gör i Afrikas sydöstra kust, 25°—26° 20′ s. br. Den bildas af den från s. till n. framspringande halfön Inyak och de utanför dennas spets liggande öarna Inyak och Elefantön. Väster om dessa öar bildar Umbeluzis och Tembes æstuarium en lång inskärning, och vid dess norra strand ligger staden Lourenço Marques. Viken upptäcktes 1498 af Vasco da Gama. — Om denna utmärkta hamn har sedan 1823 en strid pågått mellan England, Portugal och Holland, hvilka makter 1872 hänsköto saken till Thiers, franska republikens president. Dennes efterträdare, marskalk Mac Mahon, afgjorde frågan till Portugals fördel (1875). Men för att afskära Sydafrikanska republiken från hafvet förmådde England genom det s. k. Lourenço Marques-fördraget (1880) Portugals regering att afstå D. till England. Detta fördrag framkallade dock en sådan förbittring i Portugal, att man lät det förfalla. Det var Sydafrikanska republiken, som lät bygga järnvägen Pretoria—Lourenço Marques, hvars första del, Pretoria—Komati Poort, öppnades 1 jan. 1895. De la Gorce [dəlagå'rs], Pierre, fransk historiker. Se La Gorce. De la Grange [dəlagra'ȵʃ], Johan Georg, friherre, militär, f. 1 juli 1774, d. 26 mars 1844, tjänade vid Smålands kavalleri och avancerade 1796 till ryttmästare samt 1805 till major i armén och öfveradjutant. I fälttåget mot fransmännen blef han 1806 tillfångatagen vid Lybeck, men utväxlades efter tio månaders fångenskap. I 1809 års revolution var han en af de förnämste aktörerna. Han var