nämligen en af de sex män, som 13 mars 1809 följde generalmajor Adlercreutz in till Gustaf IV Adolf för att förhindra hans bortresa, och han satte efter konungen, när denne sprang ned på borggården för att komma till högvakten, samt var Greiff behjälplig med att bära honom tillbaka till hans rum. Dagen därpå afsändes D. till Bernadotte för att utverka stillestånd, men denne skickade honom då till Paris med ett bref till Napoleon, hvarifrån D. återvände (30 april), medförande kejsarens svar på det bref från hertig Karl, som befordrats genom Suremain. (Scævola, ”Utländska diplomaters minnen från svenska hofvet”, I, 35, 48.) 1810 utnämndes han till landshöfding i Kalmar. 1814 bevistade han som generalintendent fälttåget i Norge, fick s. å. generalmajors namn, heder och värdighet samt upphöjdes 1817 i friherrligt stånd. 1822 tog han afsked från landshöfdingeämbetet. (L. W—m.) Delaherche [dəlaä′rʃ], Auguste, fransk keramiker, f. 1857 i Beauvais, är en af den moderna keramikens förnyare och mästare. D. är representerad i Luxembourg-galleriet (af vaser m. m.) och i Nationalmuseum. På utställningen i Stockholm 1897 var han företrädd af en utsökt samling arbeten i bränd lera. (G—g N.) Delalet el-hairin (egentl. ”de vilsefarandes vägledning”), den arabiska titeln på ett berömdt filosofiskt verk af Maimonides. De la Mare [dəlamār], Nicolas, fransk ämbetsman, f. 1639, d. 1723. Af stort värde är fortfarande hans Traité de la police (4 dlr, 1722—35). Då en stor del af näringslifvets ledning under tiden före revolutionen låg i regeringens och därmed polisens hand, har detta arbete betydelse för hela den inre ekonomiska politiken, särskildt den viktiga spannmålshandelspolitiken. E. Hkr. Delambre [dalã′br], Jean Baptiste Joseph, fransk astronom, f. 1749, d. 1822, blef 1792 medlem af franska vet.-akad. och 1807 professor i astronomi vid Collège de France. Jämte Méchain utförde han den stora meridianmätning mellan Dunkerque och Barcelona, hvilken hade till ändamål att bestämma längden af den franska normalmetern, och han redogjorde för detta arbete i Base du système métrique décimal (1806—10). Delamere [de′ləmi͡ə], lord George D. och baron Henry D. Se Booth, engelsk släkt. De la Motraye [dəlamåtr<over>ä</over>]. Se Motraye. Deland [dəlã′; dəla′ȵ], en från Luxemburg härstammande släkt, bland hvars medlemmar följande hafva gjort sig ett namn i svenska teaterns historia. <img l>

1. Louis Joseph Marie D., skådespelare och balettmästare, f. 25 april 1772 i Stockholm, d. 15 april 1823, anställdes som barn vid k. teaterns balett, utbildade sig i Paris, antogs 1791 som aktör, sångare och premiärdansör vid k. teatern i Stockholm samt utnämndes 1803 till andre balettmästare och 1809 till balettmästare därstädes. Han utvecklade som sådan mycken flit, om än hans baletter och dansdivertissemang icke väckte någon större uppmärksamhet (dock upplefde t. ex. En komisk balett och Stråtröfvarna en massa föreställningar). Som skådespelare i den komiska genren anses han ha varit en af de bäste, som svenska scenen egt; redan hans godmodigt lustiga utseende var danadt därtill, och särskildt beundrades hans ypperliga återgifvande af tölpar och enfaldiga personer, t. ex. Jabal i ”Juden” och Niklas i ”Tanddoktorn”. Trots sina ofullkomliga röstmedel uppträdde D. med framgång äfven på den lyriska scenen, t. ex. såsom Räfklo i ”Målaren och modellerna”, Pierrot i ”Den talande taflan” och Crispin i ”Den föregifna skatten”. D. var äfven känd som ovanlig storätare. Vid fyrtio års ålder blef han minnesslö och till följd däraf föga användbar för scenen. Som balettmästare kvarstod han till 1820. Om D:s första hustru se Åbergsson, G. F. <img l>

2. Pierre Joseph D., den föregåendes brorson, skådespelare, f. 13 dec. 1805 i Stockholm, d. där 13 nov. 1862, var informator och bruksbokhållare, innan han 1822 tog engagemang vid Svanbergs kringresande teatersällskap. 1833 bildade han en egen skådespelartrupp, hvilken snart genom den stränga disciplin han höll blef Sveriges mest aktade landsortssällskap. I förening med O. U. Torsslow arrenderade han 1835—37 Djurgårdsteatern, där hans trupp uppträdde om somrarna. 1838—49 spelade han endast i landsorten, och det var genom hans energi som Uppsala fick sitt första teaterhus, 1841. 1849 hyrde han ånyo Djurgårdsteatern, hvilken han innehade, tills han 1861 tog anställning vid kungliga teatern. — D. var en mångsidig skådespelare, men stor blott i den högre komedien, där hans fina och skarpa karakteristik samt blixtrande humor satte honom i stånd att utmejsla gedigna konstskapelser. I sådana roller som Magnus Drakenhjelm i ”Efter femtio år”, Markisen i ”Fröken de la Seiglière” m. fl. var han oöfverträfflig i fråga om esprit, god ton och eleganta maner. En praktfullt humoristisk och drastisk skapelse var hans Gaspard i ”Debutanten och hennes far”. Äfven underordnade burleska roller, t. ex. Styx i ”Orfeus i underjorden” och Polykarpus i ”Kronfogdarna”, förstod han adla till konstproduktioner. Flera af landets bästa skådespelare (bl. a. Knut Almlöf) fingo hos D. en mönstergill utbildning beträffande teknik och inträngande realism. En vacker minnesvård af sin verksamhet efterlämnade han i ”Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening”, som han stiftade 1857. Skådespelerskan fru Betty Almlöf var dotter till D. 3. Hedvig Lovisa Charlotta D., den föregåendes hustru, skådespelerska, f. 7 febr. 1807, d. 28 maj 1864 i Stockholm, sondotter till skådespelaren Abr. de Broen, erhöll en vårdad