och Berlin idkade juridiska studier 1842 som e. o. tjänsteman i preussiska finansministeriet samt blef 1848 ministerialdirektor och chef för handelsafdelningen i preussiska handelsministeriet. 1853 ledde han de underhandlingar, hvilka — i strid med Österrikes önskan — hade till följd, att ett tullföreningsfördrag på tolf år afslöts mellan de tyska staterna. Det handelsfördrag, som Preussen 1862 slöt med Frankrike och hvilket tullföreningens alla stater s. å. biträdde, var hufvudsakligen en frukt af D:s verksamhet. 1867 utnämndes han till president i Nordtyska förbundets kanslersämbete. I denna egenskap och såsom förbundskanslerens ställföreträdare i kansliet och vid riksdagen utöfvade han en betydelsefull verksamhet vid Bismarcks sida och fortfor därmed efter Tyska rikets upprättande. Han bidrog kraftigt till den tyska enhetens skapande genom en mission till de sydtyska hofven hösten 1870 och fick sedermera för sina förtjänster om rikets grundläggning en dotation på 200,000 thaler. D., som ock inlagt stora förtjänster om Tysklands ekonomiska utveckling, tog 1876 afsked från sina ämbeten. Som ledamot af tyska riksdagen 1878—81 försvarade han en liberal tull- och handelspolitik mot de protektionistiska grundsatser, som furst Bismarck, hans forne allierade på den ekonomiska lagstiftningens område, då med ifver förfäktade. D:s Lebenserinnerungen 1817—1867 utgåfvos 1905. C. H. H. 2. Berthold D., den föregåendes brorson, tysk språkvetenskapsman och indolog, f. 1842, sedan 1869 professor i jämförande språkforskning och sanskrit i Jena. Hans arbeten röra sig dels på sanskritområdet: Vedische chrestomathie (1874), Das altindische verbum aus den hymnen des Rigveda dargestellt (s. å.), dels på den indoeuropeiska språkvetenskapens område. Särskildt torde hans (delvis på Windischs tankar grundade) arbeten rörande de indoeuropeiska språkens syntax kunna anses banbrytande: Ablativus, Localis, Instrumentalis (1867), Syntaktische forschungen (I—V, 1871—91, delvis i samarbete med Windisch; bd V behandlar speciellt "Altindische syntax") och Vergleichende syntax der indogermanischen sprachen (I—III, 1893—1900, utgörande del 3—5 af K. Brugmanns "Grundriss der vergleichenden grammatik der indogermanischen sprachen"). Af allmännare innehåll äro Einleitung in das studium der indogermanischen sprachen (1880; 4:e uppl. 1904), Die neueste sprachforschung (1885), Grundfragen der sprachforschung (1902), Das wesen des lautgesetzes (i "Annalen der naturphilosophie", 1902). Ändtligen må nämnas Die indogermanischen verwandtschaftsnamen (1889). K. F. J. Delbrück, Hans, tysk historiker och politiker, f. i Bergen (Rügen) 1848, deltog som student i 1870—71 års fälttåg och blef efter slaget vid Gravelotte officer. 1873 filos. doktor i Bonn, var han några år den preussiske prinsen Valdemars civilguvernör (jfr hans uppsats Persönliche erinnerungen an den kaiser Friedrich und sein haus i "Preussische jahrbücher", 1888) samt L. v. Rankes privatsekreterare, blef 1881 docent i nyare historia vid Berlins universitet samt 1885 e. o. och 1896 ord. professor därstädes. — D. är hufvudmålsman för den tyska historiska skola, som kallas "Jung-rankianer". Genom sin uppsats Historische methode (i "Preuss. jahrbücher", 1884), som är riktad mot Joh. Janssens historisk-klerikala uppfattning i hans "Geschichte des deutschen volkes seit dem ausgang des mittelalters", väckte D. stort uppseende, men framför allt är han känd såsom stiftare af Berlin-universitetets krigshistoriska skola. Bland D:s många arbeten på krigshistoriens område må nämnas en fortsättning af G. J. Pertz' ofulländade Leben des feldmarschalls grafen Neithardt v. Gneisenau (bd 4—5, 1880; en förkortad bearbetning af hela verket i 2 vol., 1882), Die perserkriege und die burgunderkriege. Zwei combinierte kriegsgeschichtliche studien (1887), Die strategie des Perikles, erläutert durch die strategie Friedrichs des grossen (1890), Friedrich, Napoleon und Moltke. Ältere und neuere strategie (1892) samt i synnerhet det stort anlagda verket Geschichte der kriegskunst im rahmen der politischen geschichte (fr. 1900). Dessutom har han publicerat åtskilliga intressanta uppsatser öfver Tysklands nyaste historia. Som utgifvare sedan 1883 (till en början jämte H. v. Treitschke) af "Preussische jahrbücher" har D. utöfvat ett betydande inflytande på Tysklands andliga och politiska lif (t. ex. hans fejd mot preussiske inrikesministern v. Köller för dennes hållning mot socialdemokratien). I denna tidskrift liksom inom preussiska landtdagen och tyska riksdagen, hvilka D. några år (1882—85 samt 1884—90) tillhörde, har han i det hela verkat i moderat-konservativ riktning. <img l>

Delcassé, Théophile, fransk statsman, f. 1 mars 1852 i Pamiers (dep. Ariège), studerade filologi och litteratur, blef "licencié-ès-lettres" och egnade sig sedan åt journalistik. Han skref utrikespolitiska artiklar i "La république française" och i "Paris", hvarvid han förfäktade Gambettas idéer, och valdes 1889 till deputerad i arrondissemanget Foix såsom opportunist. Ifrig förespråkare för utvidgandet af den franska kolonialpolitiken, blef han understatssekreterare för kolonierna i Ribots andra ministär (jan.—apr. 1893) och i Dupuys (apr.—dec. 1893). Det var väsentligen genom D:s ansträngningar, som Frankrike fick ett särskildt kolonialministerium, hvars chef han var under Dupuys andra ministär (maj 1894—jan. 1895). Som sådan nedlade han mycken energi på de västafrikanska koloniernas konsolidering och framåtskridande, organiserade det nyförvärfvade Dahomey och afsände expeditionen Liotard till öfre Ubangi. Som medlem