Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 83-84 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delbrück,Martin Friedrich Rudolf von - Delbrück, Hans - Delcassé, Theophile

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och Berlin idkade juridiska studier 1842 som
e. o. tjänsteman i preussiska finansministeriet
samt blef 1848 ministerialdirektor och chef för
handelsafdelningen i preussiska handelsministeriet.
1853 ledde han de underhandlingar, hvilka —
i strid med Österrikes önskan — hade till följd,
att ett tullföreningsfördrag på tolf år afslöts
mellan de tyska staterna.
Det handelsfördrag, som Preussen 1862 slöt med
Frankrike och hvilket tullföreningens alla stater
s. å. biträdde, var hufvudsakligen en frukt af
D:s verksamhet. 1867 utnämndes han till president i
Nordtyska förbundets kanslersämbete. I denna egenskap
och såsom förbundskanslerens ställföreträdare
i kansliet och vid riksdagen utöfvade han en
betydelsefull verksamhet vid Bismarcks sida och
fortfor därmed efter Tyska rikets upprättande. Han
bidrog kraftigt till den tyska enhetens skapande
genom en mission till de sydtyska hofven hösten 1870
och fick sedermera för sina förtjänster om rikets
grundläggning en dotation på 200,000 thaler.
D., som ock inlagt stora förtjänster om Tysklands
ekonomiska utveckling, tog 1876 afsked från sina
ämbeten. Som ledamot af tyska riksdagen 1878—81
försvarade han en liberal tull- och handelspolitik
mot de protektionistiska grundsatser, som furst
Bismarck, hans forne allierade på den ekonomiska
lagstiftningens område, då med ifver förfäktade. D:s
Lebenserinnerungen 1817—1867 utgåfvos 1905.
C. H. H.

2. Berthold D., den föregåendes brorson, tysk
språkvetenskapsman och indolog, f. 1842, sedan
1869 professor i jämförande språkforskning och
sanskrit i Jena. Hans arbeten röra sig dels på
sanskritområdet:
Vedische chrestomathie (1874),
Das altindische verbum aus den hymnen des Rigveda dargestellt (s. å.),
dels på den indoeuropeiska språkvetenskapens
område. Särskildt torde hans (delvis på Windischs
tankar grundade) arbeten rörande de indoeuropeiska
språkens syntax kunna anses banbrytande:
Ablativus, Localis, Instrumentalis (1867),
Syntaktische forschungen (I—V, 1871—91,
delvis i samarbete med Windisch; bd V behandlar
speciellt "Altindische syntax") och
Vergleichende syntax der indogermanischen sprachen (I—III, 1893—1900,
utgörande del 3—5 af K. Brugmanns "Grundriss der
vergleichenden grammatik der indogermanischen sprachen").
Af allmännare innehåll äro
Einleitung in das studium der indogermanischen sprachen (1880; 4:e uppl. 1904),
Die neueste sprachforschung (1885),
Grundfragen der sprachforschung (1902),
Das wesen des lautgesetzes (i "Annalen der naturphilosophie", 1902).
Ändtligen må nämnas
Die indogermanischen verwandtschaftsnamen (1889).
K. F. J.

Delbrück, Hans, tysk historiker och politiker,
f. i Bergen (Rügen) 1848, deltog som student i 1870—71
års fälttåg och blef efter slaget vid Gravelotte
officer. 1873 filos. doktor i Bonn, var han några
år den preussiske prinsen Valdemars civilguvernör
(jfr hans uppsats Persönliche erinnerungen an
den kaiser Friedrich und sein haus i "Preussische jahrbücher", 1888)
samt L. v. Rankes privatsekreterare, blef 1881 docent
i nyare historia vid Berlins universitet samt 1885
e. o. och 1896 ord. professor därstädes. — D. är
hufvudmålsman för den tyska historiska skola,
som kallas "Jung-rankianer". Genom sin uppsats
Historische methode (i "Preuss. jahrbücher", 1884),
som är riktad mot Joh. Janssens historisk-klerikala
uppfattning i hans "Geschichte des deutschen volkes
seit dem ausgang des mittelalters", väckte D. stort
uppseende, men framför allt är han känd såsom stiftare
af Berlin-universitetets krigshistoriska skola. Bland
D:s många arbeten på krigshistoriens område må nämnas
en fortsättning af G. J. Pertz’ ofulländade
Leben des feldmarschalls grafen Neithardt v. Gneisenau
(bd 4—5, 1880; en förkortad bearbetning af hela verket
i 2 vol., 1882), Die perserkriege und die burgunderkriege.
Zwei combinierte kriegsgeschichtliche studien (1887),
Die strategie des Perikles, erläutert durch die strategie Friedrichs des grossen (1890),
Friedrich, Napoleon und Moltke. Ältere und neuere strategie (1892)
samt i synnerhet det stort anlagda verket
Geschichte der kriegskunst im rahmen der politischen geschichte (fr. 1900).
Dessutom har han publicerat åtskilliga intressanta
uppsatser öfver Tysklands nyaste historia. Som utgifvare
sedan 1883 (till en början jämte H. v. Treitschke) af
"Preussische jahrbücher" har D. utöfvat ett betydande
inflytande på Tysklands andliga och politiska lif
(t. ex. hans fejd mot preussiske inrikesministern
v. Köller för dennes hållning mot socialdemokratien).
I denna tidskrift liksom inom preussiska landtdagen
och tyska riksdagen, hvilka D. några år (1882—85
samt 1884—90) tillhörde, har han i det hela verkat
i moderat-konservativ riktning.


Delcassé, Théophile, fransk statsman,
f. 1 mars 1852 i Pamiers (dep. Ariège), studerade filologi
och litteratur, blef "licencié-ès-lettres" och egnade
sig sedan åt journalistik. Han skref utrikespolitiska
artiklar i "La république française" och i
"Paris", hvarvid han förfäktade Gambettas idéer,
och valdes 1889 till deputerad i arrondissemanget
Foix såsom opportunist. Ifrig förespråkare för
utvidgandet af den franska kolonialpolitiken,
blef han understatssekreterare för kolonierna i
Ribots andra ministär (jan.—apr. 1893) och i Dupuys
(apr.—dec. 1893). Det var väsentligen genom D:s
ansträngningar, som Frankrike fick ett särskildt
kolonialministerium, hvars chef han var under Dupuys
andra ministär (maj 1894—jan. 1895). Som sådan nedlade
han mycken energi på de västafrikanska koloniernas
konsolidering och framåtskridande, organiserade det
nyförvärfvade Dahomey och afsände expeditionen Liotard
till öfre Ubangi. Som medlem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>