af oppositionen riktade D. därefter sin uppmärksamhet på flottan, häfdade i deputeradekammaren med kraft, att dess uppgift vore att skydda och utveckla landets koloniala företag och uppträdde mot alla försök att rivalisera med Englands sjömakt. I Brissons andra ministär inträdde D. (juni 1898) som utrikesminister efter Hanotaux och kvarstod på denna post i 7 år under Dupuys, Waldeck-Rousseaus, Combes' och början af Rouviers kabinett. Redan i början af sin förvaltning hade han den obehagliga uppgiften att afveckla det spända förhållandet till England med anledning af "Fashoda-frågan" (se Fashoda), som dock lyckligt ordnades i mars 1899. S. å. tog D. initiativ till medling mellan Spanien och Förenta staterna och lyckades dem emellan åvägabringa freden i Paris. D. åstadkom äfven ett bättre förhållande mellan Frankrike och Italien, samtidigt med att han sträfvade att befästa alliansen med Ryssland. Juni 1900 lyckades han genom en viktig öfverenskommelse med Spanien bringa till slutligt afgörande den långvariga tvisten om gränsen mellan de två staternas besittningar i Väst-Afrika. Den bittra och misstänksamma stämningen mellan England och Frankrike, som härskat sedan "Fashoda-affären", blef under D:s och markisens af Lansdowne skickliga ledning förbytt till ett "hjärtligt samförstånd" genom den fransk-engelska "ententen" 8 april 1904, hvarigenom de båda ländernas koloniala mellanhafvanden uppgjordes. D. lyckades häri vinna Englands medgifvande till "det fredliga genomträngandet" af Marokko, som D. sökte åstadkomma på grund af där rådande oefterrättlighetsförhållanden (jfr Bu-Hamara), som vållade kännbart afbräck för franska intressen. Beskylld för att drifva en personlig, på Tysklands isolering riktad politik, stötte D. emellertid härvid på dess motstånd, och den därigenom framkallade konflikten var nära att få en krigisk lösning, då D. vägrade att gå in på den marokkanske sultanens från Berlin inspirerade yrkande, att en konferens af makterna skulle taga "Marokkofrågan" om hand (se Frankrike, historia). Den franska regeringen, som önskade en fredlig lösning, delade dock icke D:s mening, hvarför han måste afgå 6 juni 1905. Han hade under sin ministertid äfven befordrat skiljedomsidén genom att afsluta skiljedomsfördrag mellan Frankrike och flera andra makter. Med anledning af en, som man trodde, af D. inspirerad redogörelse i Paristidningen "Le matin" för de närmare omständigheterna vid hans afgång och de föregående diplomatiska underhandlingarna uppstod en häftig pressfejd i Frankrike, England och Tyskland, som lade sig först efter de respektive regeringarnas indirekta uppträdande i saken. Jfr René Millet, "Politique extérieure. 1898—1905" (1905). E. A—t. Del credere, it., hand., "på tro och lofven", öfvertagandet af borgensförpliktelse i ett affärsförhållande. Den, som i egenskap af kommissionär eller mellanhand afslutar en affär, t. ex. säljer varor, säges "stå del credere", när han inför säljaren ansvarar för köpesummans riktiga erläggande. Såsom ersättning för detta ansvar uppbär han i allmänhet vissa procent af summan. Deldevez [däldv<over>ä</over>], Édouard Marie Ernest, fransk musiker, f. 1817 i Paris, d. 1897 därstädes, elev af Habeneck, Berton och Halévy, blef 1859 andre kapellmästare vid Stora operan och konservatoriekonserterna, 1872 förste dirigent för dessa senare och 1873 förste kapellmästare vid operan, sedermera äfven professor vid konservatoriet (orkesterklassen). Han afgick 1885. D. komponerade symfonier, kammarmusik, kantater, rekviem, lyriska scener m. m., utgaf äldre violinmusik och skref L'art du chef d'orchestre (1878) m. fl. värdefulla monografier. Deleatur, lat. (af delere, utplåna), förkortadt del. (ϑ), boktr., "bör utplånas", det skall borttagas, utgår (på korrektur). Deleboë, Franz, medicinsk skriftställare. Se Sylvius. Delebpalm, bot., det i Afrika brukliga namnet på Borassus flabelliformis, Se Borassus. Delécluze [dəleklȳṡ], Étienne Jean, fransk målare och skriftställare, f. 1781, d. 1863, egnade sig åt historiemålning under Gros' ledning, målade bl. a. krigstaflor i Versailles, men öfvergick sedan till litterär verksamhet. Från 1816 skref han konstkritik i "Lycée français", "Moniteur" och "Journal des débats". Af hans skrifter må nämnas Justine de Liron (1832, en liten förträfflig novell), Grégoire VII, S:t François d'Assise et S:t Thomas d'Acquino (1844) och Louis David, son école et son temps (1855), innehållande personliga minnen från Davids ateljé m. m. (G—g N.) Deledda, Grazia, italiensk författarinna, f. 9 okt. 1873 i Nuoro på Sardinien, debuterade femtonårig med en novell och har sedan utvecklat ett mycket alsterrikt författarskap, omfattande bl. a. novellsamlingen Racconti Sardi (1893), romanerna Anime oneste (1899; 2:a uppl. 1905), Dopo il divorzio (1901), Elias Portolu (1902; sv. öfv. 1903), novellsamlingen Cenere (1904) och romanen Nostaglie (1905). D. skildrar realistiskt, med känslostyrka och åskådlighet, sin hembygds folklif. 1900 gifte hon sig med en ämbetsman i Rom vid namn Madesani. <img l>

Deleen [-lēn] l. Delén (t. o. m. 1815), Karl Erik, boktryckare, bokhandlare och lexikograf, f. 2 jan. 1767, d. i Stockholm natten till 17 mars 1850, blef student i Uppsala 1782 och ingick 1788 i Svea hofrätt. 1796 öppnade han en bokhandel i Stockholm, och 1799 anlade han ett tryckeri, som inom kort blef det förnämsta i Sverige. Från omkr. 1800 till och med 1829 var han Svenska akad:s boktryckare. Såsom sådan genomförde han i akademiens handlingar det nya stafsättet, och han lär därvid jämväl hafva så fört den kritiska filen, "att mången oegentlighet eller oriktighet, med författarens goda minne, förhjälptes i mera oklanderligt skick". Att han förlorade den väl behöfliga arbetsförtjänst han hade hos nämnda akademi lär hafva närmast härrört däraf, att han en gång kom i tvist med Franzén (akad:s sekreterare) rörande användningen af en poetisk bild. D. utvecklade äfven en