i Paris, inrättade det första franska bomullsspinneriet i Passy (1801) och en betsockerfabrik, hvarför Napoleon 1812 gaf honom baron-titeln. Han var 1815 under "de hundra dagarna", 1817—24 och 1827—42 medlem af deputeradekammaren och sedermera president i Seinedepartementets handelsdomstol. Han gjorde sig högt förtjänt såsom föreståndare för Paris' fattighus, såsom grundläggare af sparbanker, såsom en bland stiftarna af "Société philanthropique" och såsom en frikostig uppmuntrare af vetenskapliga och konstnärliga sträfvanden. Han var tillika egare af mycket rika botaniska och konkyliologiska samlingar. De märkligaste bland hans arbeten äro: Icones selecta plantarum (5 bd, 1820—39), Des avantages de la caisse d'épargne et de prévoyance (1835), Le guide du bonheur (1839; flera gånger omtryckt) och Recueil des coquilles décrites par Lamarck (1841—42). Delet, det jämförelsevis öppna vatten inom åländska skärgården, ö. om Ålands hufvudö, hvilket förbinder Östersjön i s. med Bottniska viken i n. Deletär (grek. deleterios), ödeläggande, giftig, skadlig för hälsa och lif. Delf. Se Delfi, berg på Eubea. Delff, Willem Jacobsz., holländsk kopparstickare, f. 1580 i Delft, d. 1638 där, blef berömd för sina förträffliga gravyrer efter sin svärfars, målaren Mierevelts, porträtt af trettioåriga krigets hjältar och andra samtida framstående personligheter såsom Gustaf II Adolf, Axel Oxenstierna, H. M. von Thurn m. fl. (O. G—g.) Delff, Hugo Heinrich Karl, tysk filosof, f. 1840 i Husum, d. där 1898, var delegare i och sedan 1889 ensam innehafvare af en bokhandel. Bland hans många arbeten må nämnas: Über den weg, zum wissen und zur gewissheit zu gelangen (1882), Grundzüge der entwicklungsgeschichte der religion (1883), Die hauptprobleme der philosophie und religion (1886) och Philosophie des gemüths. Begründung und umriss der weltanschauung des sittlich-religiösen idealismus (1893). Inom kunskapsteorien opponerar sig D. mot en ensidig empirism och hänvisar till förståndets själfständighet, som pekar tillbaka på en rationell enhet. Denna är det absoluta, så att tänkandet såsom sådant involverar absoluthet. Det absolutas uppenbarelse är historien, som nått sin höjdpunkt i kristendomen, utan denna vore historien begreppslös. Men kristendomen är blott religion och måste därför kompletteras med den kultur, som har sina rötter i hedendomen. Den sanna förbindelsen mellan dessa båda är ännu ej funnen; vår tids uppgift är att söka den. S—e. Delfi (grek. Δελφοί, lat. Delphi), stad i forngrekiska landskapet Fokis, vid södra foten af berget Parnassos, nära den åt muserna helgade källan Kastalia och floden Pleistos. Dess stora betydelse härrörde från det där befintliga berömda oraklet, hvars uppkomst grundade sig på de ur en jordrämna framträngande dunsterna, hvilka man tillade en inspirerande verkan. Oraklet säges ursprungligen hafva tillhört Gaia (jordgudinnan) samt från henne öfvergått först till Themis och slutligen till Apollon. Dess besittningstagande af sistnämnda gudomlighet sattes i förbindelse med dödandet af draken Python, hvarifrån man äfven härledde det äldre namnet Pythó, hvarunder orten redan i de homeriska sångerna prisas för sitt med rika skatter välsignade orakeltempel. Sedan detta urgamla tempel nedbrunnit (548 f. Kr.), insamlades från hela Grekland bidrag till dess återuppbyggande, hvilket för ett pris af 300 talenter (öfver 1,200,000 kr.) öfvertogs af de från Aten fördrifne Alkmaioniderna och af dem utfördes på ett ännu praktfullare och kostsammare sätt, än ackordet föreskref. Det nya templet smyckades sedermera af attiska konstnärer med härliga bildverk. I dess försal (pronaos) lästes tänkespråk af Greklands "sju vise". I den innersta helgedomen (adyton) öppnade sig den orakelgifvande jordrämnan, och där befann sig äfven den s. k. "jordnaflen" (omfalos), ett kägelformigt marmorblock, hvilket betecknade D. såsom jordens medelpunkt. — Det delfiska oraklet förestods af ett talrikt och väl organiseradt prästerskap, hvilket såsom sitt verktyg begagnade den s. k. Pythia, Apollons prästinna. När oraklet skulle rådfrågas, fördes Pythia, efter förberedande offer och reningsceremonier, in i tempelcellan, där hon tog plats på en trefot öfver den nyssnämnda jordrämnan. Under inflytande af de uppstigande giftiga ångorna råkade hon i ett krampaktigt extatiskt tillstånd och utstötte osammanhängande ord. Dessa blefvo därefter af prästerna sammansatta, i episkt versmått, till svar, som oftast voro dunkla och mångtydiga; i en senare tid gåfvos dock orakelsvaren merendels på prosa. Till en början lära orakelsvar hafva meddelats endast en gång om året, på sjunde dagen af vårmånaden "Bysios", men sedermera under en viss tid hvarje månad. De många orakelsökande medförde naturligtvis rika skänker, och därigenom hopades småningom omätliga skatter. Genom vidsträckta förbindelser och ett klokt aktgifvande på tidens tecken kunde prästerna mången gång meddela välgrundade råd och förutsägelser med afseende på krigsföretag, koloniers anläggande och andra politiska angelägenheter. Äfven förstodo de ganska väl konsten att efter viktiga tilldragelser utsprida orakelsvar, genom hvilka de gåfvo sig sken af att hafva förutsagt hvad som skulle inträffa (s. k. oracula ex eventu). Också var oraklets inflytande under den äldre tiden synnerligen stort inom hela den grekiska världen; framför allt lade spartanerna, såsom ifriga Apollondyrkare, stor vikt på att stå i godt förhållande till detsamma och att i alla sina företag låta leda sig af dess röst. Äfven främmande furstar och stater sökte mången gång råd hos den delfiske guden. Småningom förlorade dock oraklet sitt anseende, dels till följd af stigande upplysning, dels äfven därför, att prästerna genom uppenbar partiskhet och besticklighet ådrogo sig allmänt misstroende, så att t. ex. Cicero kunde beteckna de från D. utgående orakelsvaren såsom i högsta grad föraktliga. Under den romerska kejsartiden höjde sig oraklet åter något i anseende; men det rådfrågades mestadels endast rörande obetydliga privata angelägenheter. I kyrkofädernas skrifter angripes det med stor bitterhet såsom en af hedendomens fästepunkter. — I D. höll det amfiktyoniska förbundet (se Amfiktyoner) den ena af sina två årliga sammankomster, och skyddandet af det delfiska templet var ett af dess viktigaste åligganden. Under dess ledning stodo äfven de hvart fjärde år till Apollons ära firade pythiska spelen. — I politiskt hänseende var D. under äldre tider beroende af den närbelägna staden Krisa, i hvars hamn, Kirrha, de