sjöledes ankommande delfiske pilgrimerna brukade landstiga. Men de utpressningar, som Krisas invånare tilläto sig mot dessa pilgrimer, föranledde det af amfiktyonerna anstiftade "heliga kriget" (596—586 f. Kr.), hvilket slutade med Krisas fullständiga förstöring. Stadens område, det s. k. krisaiska fältet, helgades åt Apollon, och dess användning till profana ändamål belades med strängt straff. Med spartanernas biträde frigjorde sig delfierna sedermera (448) äfven från det fokiska stadsförbundet. Visserligen blefvo de kort efteråt af atenarna, genom det s. k. "andra heliga kriget", tvungna att återinträda i sitt gamla förhållande till de fokiska städerna, men genom Nikias' fred (421) erkände äfven Aten D. såsom en oberoende stat. Under det "tredje heliga kriget" (357—346 f. Kr.) satte sig fokierna i besittning af de rika tempelskatterna och befäste sig i den förut öppna staden. Genom den macedoniske Filips inblandning blefvo de likväl slutligen besegrade och skoningslöst straffade. Sedermera bibehöll D., åtminstone till det yttre, sin själfständighet ända till det romerska kejsarrikets sista dagar. Under det mithridatiska kriget plundrades templet af Sulla. Af den nästan oöfverskådliga mängd plastiska konstverk, som under århundraden samlats i D., fördes en betydlig del till Rom af Nero. Senare kejsare följde exemplet, i synnerhet Konstantin för smyckandet af den nya hufvudstaden Konstantinopel. — Af fornlämningar kan man i D. ännu skönja rester af det stora Apollontemplet och den omgifvande inhägnaden (peribolos) samt åtskilliga andra byggnader. Den af nämnda inhägnad omslutna helgedomsplatsen (temenos) bildade en något aflång och oregelbunden fyrkant, med största utsträckning (nära 200 m.) i n. och s. Tillträde lämnades genom 5 portar på hvardera långsidan. Från hufvudporten i sydöstra hörnet förde den heliga processionsvägen i sicksack genom den kuperade och starkt stigande terrängen upp till det i områdets midt belägna Apollontemplet och omgafs på båda sidor af en mängd bildstoder och bildgrupper samt små tempelliknande byggnader, till stor del utgörande s. k. skattkammare (thesauroi), tillhörande de särskilda grekiska staterna, hvilka där förvarade de af dem till den delfiske guden förärade dyrbarheterna. I tempelområdets norra del återfinnes den heliga källan Kassotis, hvars vatten begagnades vid religionsceremonierna. Områdets nordvästra hörn intages af en teater. Utanför detsamma lågo i n. v. ett stadion och i s. ö. ett gymnasion. — D:s fornlämningar, beträffande hvilka den forngrekiske resebeskrifvaren Pausanias' utförliga skildring gifver en god ledning, hafva länge tilldragit sig arkeologernas uppmärksamhet, och utgräfningar hafva tid efter annan företagits. År 1891 beviljade omsider den franska staten medel till en fullständig utgräfning af platsen, under ledning af Th. Homolle, föreståndaren för Frankrikes arkeologiska skola i Aten. Följande året kunde arbetet taga sin början, sedan man först måst afröja och till annan plats flytta den på själfva tempelområdet uppförda betydande nygrekiska byn Kastri, och afslutades först 1901. Dessa gräfningar, hvilka värdigt ställa sig vid sidan af den på preussiska statens bekostnad genomförda utgräfningen af Olympia, hafva, förutom fastställandet af D:s topografi, gifvit en synnerligen rik skörd af byggnadsrester, plastiska konstverk och framför allt en oerhörd massa inskrifter, hvilka ega största betydelse för D:s och hela Greklands historia. Fynden bevaras i ett 1903 öppnadt museum, som i sina sex rum bland annat rymmer rester af bildverket i Apollontemplets bägge gafvelfält, af atenarnas skattkammare och metoper med amasonstrider från ett rundt doriskt tempel. Redogörelse för fynden har under arbetets fortgång lämnats i motsvarande årgångar af "Bulletin de correspondance hellénique" (från 1893) och "Comptes rendus de l'Académie des inscriptions". Af det stora verk ("Fouilles de Delphes"), som är ämnadt att gifva en fullständig och vetenskapligt bearbetad framställning af gräfningarnas resultat, hafva ännu blott några få spridda häften utkommit. En kortfattad, men god öfversikt gifver H. Luckenbach i "Olympia und Delphi" (1904). A. M. A. Delfi (Delphi) l. Delf (Delph), fordom Dirfys, ett betydande kalkstensberg med branta sluttningar, på grekiska ön Eubea. 1,745 m. ö. h. Delfin, benämning på hvartdera af de tvenne handtag, som pläga förekomma på bronskanoners öfre del, vanligen öfver kanonens tyngdpunkt, och som användas, då kanonen skall flyttas utan lavett. Dessa handtag hade på äldre kanoner formen af delfiner (däraf namnet); på moderna kanoner finnas icke dylika handtag. W. G. B. Delfinen, astron., stjärnbild på norra stjärnhimmelen, i vintergatan, mellan stjärnbilderna Aquila och Pegasus. Delfiner (Delpinida), zool., en till däggdjuren, ordn. Cetacca (hvalar), underordn. Odontoceti (tandhvalar), hörande familj, som skiljer sig från öfriga tandhvalar bl. a. därigenom, att den undre käken ej är smalare än den öfre, att bägge käkarna, efter hela sin längd eller en del däraf, äro försedda med nästan likformiga tänder och att näsöppningarna i allmänhet bilda ett enda tvärstående, halfmånformigt, framtill konkavt spruthål, genom hvilket det med födan intagna vattnet åter utstötes. Bröstfenorna äro medelmåttiga eller stora; ryggfena finnes vanligen. Delfinerna, hvilkas familj omfattar det största antalet nu lefvande hvaldjur, äro snabba och rofgiriga djur, förekomma i alla haf, lefva vanligen i sällskap, tumla muntert om med hvarandra uppe vid vattenytan och följa gärna fartygen. De äro hafvets glupska röfvare och förfölja fiskstimmen, hvilka, jämte de flesta slag af blötdjur, utgöra deras hufvudsakliga föda. Stundom närma de sig kusterna, ja gå någon gång upp i floderna, där ett par arter till och med ständigt uppehålla sig. Bland de till denna familj hörande släktena märkas hvitfisksläktet (Delphinapterus), narhvalsläktet (Monodon), tumlarsläktet (Phocæna), grindhvalsläktet (Globiocephalus), halfspäckhuggarsläktet (Pseudorca), späckhuggarsläktet (Orca) och delfinsläktet (Delphinus). J. G. T.* Delfinin, farm. kem. Se Delphinium. Delfinion. 1. I forntiden stad på östkusten af ön Chios, vid den nuv. Kolokythiaviken. — 2. Den forna staden Oropos' hamn vid Euripos. Delfino, stad i Albanien. Se Delvinon. Delfinoidin. Se Delphinium. Delfinsläktet, Delphinus, zool., ett till delfinernas familj (se Delfiner) hörande släkte. Hufvudet