Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delfi - Delfi - Delfin - Delfinen - Delfiner - Delfinin. Se Delphinium - Delfinion - Delfino, stad i Albanien. Se Delvinos - Delfinoidin. Se Delphinium - Delfinsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjöledes ankommande delfiske pilgrimerna
brukade landstiga. Men de utpressningar, som
Krisas invånare tilläto sig mot dessa pilgrimer,
föranledde det af amfiktyonerna anstiftade "heliga
kriget" (596—586 f. Kr.), hvilket slutade med
Krisas fullständiga förstöring. Stadens område,
det s. k. krisaiska fältet, helgades åt Apollon,
och dess användning till profana ändamål belades
med strängt straff. Med spartanernas biträde
frigjorde sig delfierna sedermera (448) äfven från
det fokiska stadsförbundet. Visserligen blefvo de
kort efteråt af atenarna, genom det s. k. "andra
heliga kriget", tvungna att återinträda i sitt gamla
förhållande till de fokiska städerna, men genom
Nikias’ fred (421) erkände äfven Aten D. såsom en
oberoende stat. Under det "tredje heliga kriget"
(357—346 f. Kr.) satte sig fokierna i besittning
af de rika tempelskatterna och befäste sig i den
förut öppna staden. Genom den macedoniske Filips
inblandning blefvo de likväl slutligen besegrade
och skoningslöst straffade. Sedermera bibehöll D.,
åtminstone till det yttre, sin själfständighet ända
till det romerska kejsarrikets sista dagar. Under
det mithridatiska kriget plundrades templet af
Sulla. Af den nästan oöfverskådliga mängd plastiska
konstverk, som under århundraden samlats i D.,
fördes en betydlig del till Rom af Nero. Senare
kejsare följde exemplet, i synnerhet Konstantin för
smyckandet af den nya hufvudstaden Konstantinopel. —
Af fornlämningar kan man i D. ännu skönja rester af
det stora Apollontemplet och den omgifvande inhägnaden
(peribolos) samt åtskilliga andra byggnader. Den af
nämnda inhägnad omslutna helgedomsplatsen (temenos)
bildade en något aflång och oregelbunden fyrkant,
med största utsträckning (nära 200 m.) i n. och
s. Tillträde lämnades genom 5 portar på hvardera
långsidan. Från hufvudporten i sydöstra hörnet förde
den heliga processionsvägen i sicksack genom den
kuperade och starkt stigande terrängen upp till
det i områdets midt belägna Apollontemplet och
omgafs på båda sidor af en mängd bildstoder och
bildgrupper samt små tempelliknande byggnader, till
stor del utgörande s. k. skattkammare (thesauroi),
tillhörande de särskilda grekiska staterna, hvilka där
förvarade de af dem till den delfiske guden förärade
dyrbarheterna. I tempelområdets norra del återfinnes
den heliga källan Kassotis, hvars vatten begagnades
vid religionsceremonierna. Områdets nordvästra
hörn intages af en teater. Utanför detsamma lågo i
n. v. ett stadion och i s. ö. ett gymnasion. — D:s
fornlämningar, beträffande hvilka den forngrekiske
resebeskrifvaren Pausanias’ utförliga skildring
gifver en god ledning, hafva länge tilldragit
sig arkeologernas uppmärksamhet, och utgräfningar
hafva tid efter annan företagits. År 1891 beviljade
omsider den franska staten medel till en fullständig
utgräfning af platsen, under ledning af Th. Homolle,
föreståndaren för Frankrikes arkeologiska skola i
Aten. Följande året kunde arbetet taga sin början,
sedan man först måst afröja och till annan
plats flytta den på själfva tempelområdet uppförda
betydande nygrekiska byn Kastri, och afslutades
först 1901. Dessa gräfningar, hvilka värdigt ställa
sig vid sidan af den på preussiska statens bekostnad
genomförda utgräfningen af Olympia, hafva, förutom
fastställandet af D:s topografi, gifvit en synnerligen
rik skörd af byggnadsrester, plastiska konstverk och framför allt
en oerhörd massa inskrifter, hvilka ega största
betydelse för D:s och hela Greklands historia. Fynden
bevaras i ett 1903 öppnadt museum, som i sina
sex rum bland annat rymmer rester af bildverket
i Apollontemplets bägge gafvelfält, af atenarnas
skattkammare och metoper med amasonstrider från
ett rundt doriskt tempel. Redogörelse för fynden
har under arbetets fortgång lämnats i motsvarande
årgångar af "Bulletin de correspondance hellénique"
(från 1893) och "Comptes rendus de l’Académie des
inscriptions". Af det stora verk ("Fouilles de
Delphes"), som är ämnadt att gifva en fullständig
och vetenskapligt bearbetad framställning af gräfningarnas
resultat, hafva ännu blott några få spridda
häften utkommit. En kortfattad, men god öfversikt
gifver H. Luckenbach i "Olympia und Delphi" (1904).
A. M. A.
Delfi (Delphi) l. Delf (Delph), fordom Dirfys,
ett betydande kalkstensberg med branta sluttningar,
på grekiska ön Eubea. 1,745 m. ö. h.
Delfin, benämning på hvartdera af de tvenne handtag,
som pläga förekomma på bronskanoners öfre del,
vanligen öfver kanonens tyngdpunkt, och som användas,
då kanonen skall flyttas utan lavett. Dessa handtag
hade på äldre kanoner formen af delfiner (däraf
namnet); på moderna kanoner finnas icke dylika
handtag.
W. G. B.
Delfinen, astron., stjärnbild på norra
stjärnhimmelen, i vintergatan, mellan stjärnbilderna
Aquila och Pegasus.
Delfiner (Delpinida), zool., en till däggdjuren,
ordn. Cetacca (hvalar), underordn. Odontoceti
(tandhvalar), hörande familj, som skiljer sig från
öfriga tandhvalar bl. a. därigenom, att den undre
käken ej är smalare än den öfre, att bägge käkarna,
efter hela sin längd eller en del däraf, äro försedda
med nästan likformiga tänder och att näsöppningarna i
allmänhet bilda ett enda tvärstående, halfmånformigt,
framtill konkavt spruthål, genom hvilket det med
födan intagna vattnet åter utstötes. Bröstfenorna
äro medelmåttiga eller stora; ryggfena finnes
vanligen. Delfinerna, hvilkas familj omfattar det
största antalet nu lefvande hvaldjur, äro snabba och
rofgiriga djur, förekomma i alla haf, lefva vanligen
i sällskap, tumla muntert om med hvarandra uppe vid
vattenytan och följa gärna fartygen. De äro hafvets
glupska röfvare och förfölja fiskstimmen, hvilka,
jämte de flesta slag af blötdjur, utgöra deras
hufvudsakliga föda. Stundom närma de sig kusterna,
ja gå någon gång upp i floderna, där ett par arter
till och med ständigt uppehålla sig. Bland de till
denna familj hörande släktena märkas hvitfisksläktet (Delphinapterus), narhvalsläktet (Monodon), tumlarsläktet (Phocæna), grindhvalsläktet (Globiocephalus), halfspäckhuggarsläktet
(Pseudorca), späckhuggarsläktet (Orca)
och delfinsläktet (Delphinus).
J. G. T.*
Delfinin, farm. kem. Se Delphinium.
Delfinion. 1. I forntiden stad på östkusten af ön
Chios, vid den nuv. Kolokythiaviken. — 2. Den forna
staden Oropos’ hamn vid Euripos.
Delfino, stad i Albanien. Se Delvinon.
Delfinoidin. Se Delphinium.
Delfinsläktet, Delphinus, zool., ett till delfinernas
familj (se Delfiner) hörande släkte. Hufvudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
