mot slutet af sin lefnad närmade han sig betydligt den nya kritiska riktningen, och ehuru han aldrig gick så långt som Wellhausen och den yttersta vänstern inom dennes skola, upptog han dock i hufvudsak Wellhausens exegetisk-kritiska principer. Exponent för denna förändrade ståndpunkt är hans Neuer kommentar über die Genesis (1887), och uttryck af samma sak är också hans i sista upplagan af Jesaja (se ofvan) till de kritiske exegeterna T. K. Cheyne och S. R. Driver i England riktade hjärtliga tillegnan. D:s 1890 utgifna Messianische weissagungen röjer likaledes stark påverkan från det kritiska hållet. Men sin bestämda protest mot den på vissa håll inom den moderna teologien framträdande förnekelsen af Guds öfvernaturliga uppenbarelse och ingripande i världen uttalade han i sin lilla broschyr Der tiefe graben zwischen alter und moderner theologie (1888; 2:a uppl. 1890). — Såsom nytestamentlig exeget lämnade han i Der brief an die hebräer (1857) efter sig ett minne af alltid bestående värde. Till detta område höra äfven de mindre arbetena Jesus und Hillel (1867; 3:e uppl. 1879), Jüdisches handwerkerleben zur zeit Jesu (1868; 3:e uppl. 1879), Ein tag in Kapernaum (1871; 3:e uppl. 1886), alla tre öfversatta på svenska. Af hans dogmatiska arbeten må nämnas: Das sakrament des wahren leibes und blutes Jesu Christi (1844; 7:e uppl. 1886) och Vier bücher von der kirche (1847; öfv. på svenska 1854). Judemissionen låg D. varmt om hjärtat. Han grundade på nytt 1880 "Institutum judaicum" i Leipzig och 1886 ett seminarium för prästkandidaters utbildande till judemissionärer samt utgaf 1863—79 en tidskrift för judemissionen, "Saat auf hoffnung". Detta judemissionsintresse äfvensom D:s grundliga kunskaper i den judiska rabbinlitteraturen har jämte annat gifvit upphof åt den allmänt utbredda meningen, att D. var en "döpt jude", hvilket saknar all grund, ty D. var född af kristna föräldrar. 1877 utgaf D. af nya testamentet en hebreisk öfversättning, som upplefvat många upplagor och spridts i troligen hundratusentals exemplar bland judarna. J. P. 2. Friedrich D., den föregåendes son, tysk assyriolog, f. 1850 i Erlangen, deltog som student i fransk-tyska kriget 1870—71, studerade sanskrit under Windisch, Brockhaus, A. Weber och Böhtlingk, men drogs 1873 af Eberhard Schrader öfver till den då i Tyskland nya vetenskapen assyriologi och blef 1878 e. o. professor däri vid Leipzigs universitet, där han uppammade en skola af dugande assyriologer (Bezold, Haupt, Hommel m. fl.). 1893 flyttade D. som ord. professor till Breslaus och 1899 till Berlins universitet. Han är tillika föreståndare för de k. museernas västasiatiska afdelningar och har verksamt deltagit i organiserandet af tyska orientsällskapet. D. har utgifvit bl. a. Assyrische studien (1874), krestomatien Assyrische lesestücke (1876; 4:e omarb. uppl. 1899—1900), Wo lag das paradies? (1881), Assyrisches wörterbuch zur gesamten bisher veröffentlichten keilschriftliteratur (3 hftn, 1887—90), Assyrische grammatik (1889; 2:a uppl. 1903), Assyrisches handwörterbuch (4 bd, 1894—96), Die entstehung des ältesten schriftsystems oder der ursprung der keilschriftzeichen (1896—97), Das babylonische weltschöpfungsepos (1896), de i flera upplagor utkomna tre föredragen Babel und bibel (1902—05; "Babel och bibel", 1903—05), som i de lärdes läger framkallade oro och en mängd motskrifter genom sina djärfva analogier och försök att uppvisa babyloniernas och assyriernas andliga kultur såsom en väsentlig källa till israeliternas, samt Im lande des einstigen paradieses (1903). Tillsammans med P. Haupt utger D. sedan 1881 "Assyriologische bibliothek" och sedan 1889 "Beiträge zur assyriologie und semitischen sprachwissenschaft". Delius (grek. Δήλιος), lat., grek. och rom. myt. Se Deliern. Delius, Nikolaus, tysk lärd, f. 1813, d. 1888, blef 1855 professor i Bonn. Hans förnämsta skrifter innehålla kritiker och förklaringar öfver Shaksperes verk: Shakspeare-lexikon (1852), en stor kritisk upplaga af Shaksperes samlade verk (1854—61; 5:e uppl. 1882), m. fl. Della Maria, Domenico, fransk operakompositör af italiensk härkomst, f. 1769 i Marseille, d. 1800 i Paris, studerade för Paisiello och väckte från 1796 i Paris mycket bifall genom sina operor, bl. a. den melodiskt intagande Le prisonnier ou la ressemblance ("Den unge arrestanten", 1799), L'oncle valet ("Morbrodern dräng", 1802), L'opéra comique ("Opera-komiken", 1803). D:s musik blef genom sitt behag och sin naturlighet populär. A. L.* Dellarna, sjöar. Se Dellen. Della Robbia, italiensk konstnärsfamilj. Se Robbia. Della Torre, italiensk släkt. Se Thurn. Delldén, Karl Olof, universitetslärare, f. 4 april 1800 i Arnäs socken i Västernorrlands län, d. 10 juni 1854 i Uppsala, blef student i Uppsala 1816, filos. doktor 1821, docent i praktisk filosofi 1822, juris doktor (ultimus) 1827, adjunkt i juridiska fakulteten s. å. samt professor i svensk statsrätt, kyrkorätt, krigslagfarenhet och folkrätt 1844. — Jämte akademiska afhandlingar och tidskriftsuppsatser (i "Svea", "Svenska literaturföreningens tidning" och "Juridiskt arkif") författade han Anmärkningar vid lagkomitéens förslag till allmän civillag (1829), därvid D. företrädde den rent konservativa uppfattningen; Försök till granskning af lagkomiténs förslag till handelsbalk (1830), Minne af N. F. Biberg (1827), Om svenska näringarnes tillstånd och brister (1835) och Rättegångssättet i Sverige (1842; 2:a uppl. 1844). 1828—30 utgaf han sin morbroder Bibergs "Samlade skrifter". Dellen, Norra (42 m. ö. h.) och Södra D. (42 m. ö. h.), med ett gemensamt namn äfven kallade Dellarna, tvenne sjöar i Hälsingland, den förra 80 kvkm., den senare 50 kvkm. De förbindas genom den korta, kanaliserade Norrboån och omgifvas af socknarna Norrbo, Forsa, Delsbo och Bjuråker samt hafva sitt aflopp i Forsavattnet, som längre ned genom tvenne armar står i förbindelse med Bottniska viken. Sjöfart med mindre ångbåtar och pråmar bedrifves mellan Näsvikens järnvägsstation och de mera betydande platserna omkring sjön, såsom Delsbo, Hålsjö, Västansjö och Moviken. Utloppet är kanaliseradt ned till Kyrksjön (P. A. Tamms kanal), men denna farled är efter tillkomsten af statsbanan Ljusdal—Hudiksvall aflyst för trafik. — Inom ungefär 36 kvkm. af den yta de båda sjöarna betäcka samt vid pass 24