kvkm. af fastlandet emellan dem utgöres berggrunden af andesit (se d. o.), en ung och sällsynt vulkanisk bergart, hvars här förekommande varietet blifvit uppkallad efter sjöarna och benämnd dellenit (se d. o.). E. E. S. L—k. Dellenit (Hypersten-andesit, Liparit-andesit), geol., af Brögger införd benämning för en mellan lipariter och andesiter stående grupp af yngre vulkaniska bergarter, som finnas anstående i och vid sjöarna Dellen (se d. o.) och där upptäckts af F. Svenonius år 1887, sedan den några år förut iakttagits såsom lösa block (rullstenar) i Roslagen. Den för norra Europa ytterst sällsynta bergarten är till färgen svart eller gråsvart och utvecklar vid påandning en egendomlig lukt. Man skiljer mellan glasiga delleniter jämte perliter, grönstenslika delleniter och dellenitbreccior med tuffer. De förstnämnda äro i hög grad lättsmälta och pösa vid smältning upp till en blomkålsliknande, ljusgrå massa. Kiselsyrehalten är i medeltal 68—69 proc. Se F. Svenonius, "Andesit från Norra Dellen i Hälsingland" (i "Geol. fören:s förhandl.", 1888, h. 4), och Brögger, "Om plagioklas-ortoklasbergarternas systematik" (1895). (Se Andesit). E. E. Delling (isl. Dellingr), nord. myt., Nattens tredje make och Dagens fader. Han var af asarnas ätt samt ljus och fager till utseendet. Del Lungo, Isidoro, italiensk litteraturhistoriker, f. 1841, gymnasielärare i Florens, medredaktör af Accademia della Cruscas ordbok, har författat bl. a. en monografi öfver krönikeförfattaren D. Compagni (Dino Compagni e la sua cronica, 3 bd, 1879—87), Dante ne' tempi di Dante (1888) m. fl. Dante-studier, Pagine letterarie e ricordi (1893) och Florentia: nomini e cose del quattrocento (1897) samt utgifvit äldre italiensk litteratur, bl. a. "Leggende del secolo XIV" (1862) och Angelo Polizianos prosaskrifter på folkspråket jämte hans grekiska och latinska dikter (1867). <img l>

Dellwik, Karl Axel, bergsingenjör, materialprofvare, f. 1829 i Stockholm, d. där 1897, student i Uppsala 1847, aflade därstädes bergsexamen 1853, blef auskultant i Bergskollegium s. å., genomgick Falu bergsskola 1853—55 och utnämndes 1858 till direktör på Järnkontorets metallurgiska stat med placering på det s. k. norra distriktet. 1860—74 bosatt å Bondsjö i Västernorrlands län, utvecklade D. en omfattande konsulterande verksamhet vid de norrländska bruken och vann anseende som en synnerligen kunnig och praktiskt erfaren järnmetallurg. 1874 kallades D. till föreståndare för den då nyupprättade Järnkontorets materialprofningsanstalt på Liljeholmen vid Stockholm och blef i sådan egenskap en af banbrytarna för materialprofningen i Sverige. Af D:s öfriga inlägg i teknikens utveckling äro hans arbeten på vattengasens användning inom järnhandteringen särskildt bekanta. D. var äfven en flitig författare i metallurgiska ämnen, hvarom ett större antal artiklar i "Jernkontorets annaler", "Teknisk tidskrift", "Nordisk Familjebok" (sign. C. A. D.) o. a. publikationer vittnar. 1896 drog sig D. tillbaka från ledningen af Järnkontorets materialprofningsanstalt, som då upphörde. G. H—r. Dellys [däli's], hamnstad i Algeriet, depart. Alger, vid Medelhafvet, 107 km. ö. om Alger, med hvilket det är förenadt genom järnväg. 14,070 inv. (1901), däraf 1,078 fransmän. Viktig militärstation. God hamn. På romarnas tid låg på D:s plats kolonien Russucurrus, af hvilken finnas några rester. Delmas [-ma'], Jean François, fransk operasångare (basbarytonist), f. 1861 i Lyon, erhöll 1886 första priset vid konservatoriet i Paris och debuterade s. å. på Stora operan som S:t Bris i "Hugenotterna". Han har sedermera där utmärkt sig bl. a. som Vilhelm Tell och i Wagnerroller, främst Wotan. Delmenhorst, stad i storhertigdömet Oldenburg, vid Delme. 16,579 inv. (1901). D. har betydande industri, mest ull- och kamgarnsspinneri, jutespinneri och väfveri, 3 stora linoleummattfabriker, korktillverkning m. m. — D. fick 1247 en borg och var hufvudort i grefskapet D., som dessutom omfattade "landvogtei" D. (Hausvogtei, vogtei Stuhr samt marschvogtei Berne och Altenesch). Det tillhörde samma ätt, som regerade i grefskapet Oldenburg och hvaraf en gren, med Kristian I, 1448 besteg Danmarks tron. 1647 ärfdes D. af den i Oldenburg regerande grenen, och sedan denna 1667 utslocknat på svärdssidan, kommo grefskapen till danska konungahuset, som 1773 afträdde dem till hertigliga ätten Holstein-Gottorp, hvilken de sedan dess tillhört (se vidare Oldenburg). Titeln grefve till D. ingick under unionskonungarna (Kristian I—Kristian II) och under holstein-gottorpska huset (1751—1818) i den svenska konungatiteln och D:s vapen (guldkors i blått fält) i det svenska riksvapnet. Delmotte [-må'tt], Henri Philibert Joseph, belgisk dramatiker, f. 1822, d. 1884, var någon tid ämbetsman, men sysslade mest med dramatiskt författarskap. En del af hans lustspel utkom 1873 under titeln Comédies. 1846 utgaf han en samling Poésies. Delna, Marie (heter eg. Ledan), fransk operasångerska, f. 1875 i Paris, har tillhört Opéra-comique 1892—97 och Stora operan från 1898. Hon eger en praktfull altröst och uppbär de stora partierna inom facket. Delning, trädg. Se Förökning. Delningsmaskin, fys., ett instrument, som användes för att uppdraga gradstrecken på skalor. Man skiljer mellan lineära delningsmaskiner, med hvilka strecken inritas på lineära skalor eller linjaler, och cirkeldelningsmaskiner, med hvilka vinkelgrader uppdragas. Den senare apparaten är i allmänhet mycket komplicerad. En lineär delningsmaskin är afbildad i närstående figur. Mässingsskifvan L glider i en ram, nlo, när den sättes i rörelse medelst en skruf, som kringvrides med handtaget K. På skifvan L är fäst en ram, r, hvilken är rörlig omkring tvenne tappar, v, så att andra ändan, p, af densamma kan höjas och sänkas. Där sitter ritstiftet, f, af stål eller diamant. Den linjal eller skifva, som skall graderas,