kunna räknas som dess kanske hemskaste dokument. Den utgafs under titeln The voyage of the Jeannette (1883) af hans änka. Se äfven Melville, "In the Lena delta" (1885). De Long-öarna, en ögrupp i Norra Ishafvet, n. ö. om Ny-Sibiriska öarna mellan 150°—160° ö. lgd, uppkallade efter den amerikanske polarfararen De Long (se denne), som upptäckte dem och hvars fartyg "Jeannette" där gick under 12 juni 1881. Delonia, turkisk stad. Se Delvinon. Delord [dəl<over>å</over>r], Taxile, fransk skriftställare, f. 1815 i Avignon, d. i Paris 1877, bosatte sig 1837 i Paris, där han arbetade i flera tidskrifter och bl. a. 1848—58 var hufvudredaktör för "Charivari". Sedan dess deltog han hufvudsakligen i redaktionen af "Siècle". 1871—76 var han medlem af nationalförsamlingen och tog där sin plats i yttersta vänstern. D. författade bl. a. Matinées littéraires (1860) och Histoire du second empire (1868—75), hvilket arbete framkallade lifligt bifall hos oppositionen och utgifvits i flera upplagor. <img l>

Delorme l. de L'Orme [dəlå'rm], Philibert, fransk arkitekt, f. omkr. 1515 i Lyon, d. 1570 i Paris, fick sin konstnärliga uppfostran i Italien och var en af de förste franske arkitekter, som i sitt hemland medverkade till gotikens fall och renässans-stilens införande. Han byggde bl. a. de numera förstörda slotten Anet (af hvilket ett praktfullt fragment bevaras i École des beaux-arts i Paris) och Meudon samt uppgjorde (1564) för Katarinas af Medici räkning planerna till de under kommunen nedbrända (sedan delvis återuppförda) Tuilerierna, hvilka planer likväl sedermera undergingo betydande förändringar. Bland af honom utgifna skrifter må nämnas Nouvelles inventions pour bien bastir et à petits frais (1561—76). (O. G—g.) Delorme [dəlå'rm], Marion, fransk äfventyrerska, f. 1611 l. 1613 i Baye (Marne), d. 1650 i Paris, blef beryktad genom sina kärleksförbindelser med Cinq-Mars och Condé m. fl. Under Fronde-oroligheterna var hennes hus i Paris en samlingsplats för de missnöjde prinsarnas utskickade. Liksom Condé och Conti skulle äfven hon 1650 ha blifvit häktad, om hon ej plötsligt aflidit. Med romantisk utsmyckning äro hennes öden skildrade i Alfred de Vignys roman "Cinq-Mars" och i Victor Hugos dram "Marion Delorme". 1851 utgåfvos af E. de Mirecourt "Confessions de Marion Delorme" (ny uppl. 1874). Delorme [dəlå'rm], Joseph, pseudonym för den franske författaren C. A. Sainte-Beuve. Delos (grek. Δῆλος, nu Mikra Dili, "Lilla Delos", till skillnad från Megali Dili, "Stora Delos", det forna Rheneia), den minsta, men ryktbaraste ön inom Cykladernas ögrupp i grekiska arkipelagen, belägen mellan de större öarna Rheneia i v. och Mykonos i n. ö. Areal omkr. 5 kvkm.; största höjd öfver hafvet (berget Kynthos på öns östra del) 118 m. Öns stomme består af urberg och gifver således alls ingen hållpunkt för de forntida sagorna om att den en gång dykt upp ur hafvet, under långa tider flutit omkring på vattnet eller t. o. m. nedfallit från himlen. För närvarande är den obebodd eller blott tillfälligtvis besökt af några herdar, men i forntiden var den en frejdad helgedomsplats, särskildt såsom medelpunkt för den "deliske Apollons" och hans systers, den "deliska Artemis"', dyrkan. Båda dessa gudomligheter sades vara födda på ön, hvilken först vid detta tillfälle fått ett fast läge, efter att förut hafva fört en kringirrande tillvaro. I äldsta tid synes ön hafva varit bebodd af karier, hvilka sedan efterträddes af joniska greker, och länge gällde den såsom en religiös och politisk medelpunkt för de joniska ö- och kuststaterna. Den hade en egen stad, belägen på norra delen af ön, och i likhet med andra små grekiska stadssamhällen gjorde den anspråk på politisk själfständighet, men kom med nödvändighet under inflytande af de större maktinnehafvare (Polykrates, perserna, Aten), hvilka under olika tider sträfvade att underlägga sig arkipelagens övärld. Efter bildandet af Atens sjöförbund var D. (fr. 476 f. Kr.) i viss mening medelpunkten för denna attisk-deliska amfiktyoni. Den var samlingsplats för förbundsrådet, och i dess Apollontempel var till en början den gemensamma förbundskassan deponerad under förvaltning af attiska hellenotamier, och äfven sedan denna (454) flyttats till Aten, förblef tempelförvaltningen i Atens händer. På grund af öns helighet hade redan Peisistratos låtit undanröja de grafvar, som voro synliga från Apollontemplet, och 426 utsträckte atenarna denna grafrensning äfven till öfriga delar af ön, hvarvid, enligt Thukydides, ungefär hälften af grafvarna befanns hafva kariskt grafskick. För framtiden påbjöds, att ingen skulle få vare sig födas eller dö på D. Barnaföderskor och döende transporterades därför öfver till Rheneia. För öfrigt synes den deliska staten hafva fått själfständigt ordna sina inre angelägenheter. Såsom helig plats respekterades den af samtliga grekiska stater och hedrades särskildt af de joniska med regelbundet återkommande festbeskickningar (theoriai). Hvart fjärde år firades där de s. k. deliska spelen med täflan i sång, kamp och lekar. D. egde äfven ett högt ansedt orakel. Ännu under macedonisk tid åtnjöt ön en åtminstone relativ själfständighet, men efter slaget vid Pydna (168 f. Kr.) öfverlämnades den af romarna till Aten med full besittningsrätt, hvaraf följden blef, att den deliska befolkningen förjagades och efterträddes af attiska klerucher (kolonister). Efter denna tid, särskildt med anledning af Korints undergång, utvecklade sig D. till en betydande stapelplats för transitohandeln mellan öster- och västerland. I synnerhet var dess slafmarknad starkt trafikerad. Under det mithridatiska kriget blef D. upprepade gånger härjadt och utplundradt. D:s rika fornlämningar hafva tid efter annan lockat till utgräfningar, och slutligen hafva sådana efter en omfattande plan genomförts af Homolle och andra franska arkeologer (1873—88), hvarvid bragts i dagen hela det på öns västra sida, s. om staden D., belägna helgedomsområdet med lämningarna af det praktfulla Apollontemplet (fullbordadt omkr. 400 f. Kr., sedan det äldre templet blifvit förstördt)