Själfva kratern är alltid fylld med snö af egendomlig blågrön färg. Flera glaciärer skjuta ned utför bergets sidor, en t. o. m. ned till 2,900 m. höjd, och många strömmar söka sig genom korta dalar ned till Kaspiska hafvet eller försvinna i öknen mot s. Flerstädes både på sidorna och vid foten finnas varma källor af ända till 65° C. Nu anses vulkanen som ett tillhåll för onda andar, men de gamle perserna prisade den som alla bergs fader och gåfvo den namnet Ljusberget eller Jordens nafle. Dembea, norra delen af landskapet Amhara i Abessinien, n. om Tanasjön, som äfven kallas Dembeasjön, ett väl bevattnadt och fruktbart högland, som dels är odladt, dels är betesplats för talrika hjordar, mest af får. Hufvudstad är Gondar. Dembia, flod i prov. Rivières-du-Sud i Franska Guinea, uppstår af Kakriman och Kokoulo i Fouta Djalon och faller ut i Sangaréaviken af Atlantiska hafvet. Dess nedre lopp åtskiljer landskapen Koba och Kapitay. Dembinski, Henryk, polsk general, f. 16 jan. 1791 i Krakau, d. 13 juni 1864 i Paris, utbildades vid ingenjörakademien i Wien och inträdde 1809 i den med fransmännen förbundna polska armén. Han deltog med utmärkelse i fälttågen 1812—13 (Smolensk, Leipzig) och begaf sig därefter såsom polskt sändebud till Paris, där han stannade till Napoleon I:s fall. Då den polska resningen 1830 utbröt, ingick han såsom major i nationalhären och utförde flera lysande bragder, såsom när han vid Kuslev (25 april 1831) framgångsrikt försvarade sig mot en öfverlägsen fiende — efter hvilken bedrift han blef general — och när han från Litauen banade sig väg till Warschau. Då Polens läge var som värst, blef D. för sextio timmar utsedd till högste befälhafvare i Skrzyneckis ställe. Sedan Warschau fallit och allt hopp för Polen var ute, begaf han sig till Dresden och sedan till Paris, hvarest han var mycket verksam för den polska emigrationen. 1849 fick D. högsta befälet öfver den ungerska hären, men måste taga afsked från denna befattning efter det förlorade slaget vid Kapolna, 26—28 febr. s. å. I juni s. å. fick han befälet öfver den ungerska nord-armén, förlorade drabbningarna vid Szöreg (5 aug.) och vid Temesvar (8 aug.) samt flydde till Turkiet. 1850 slog han sig ned i Paris. — D. utgaf Mémoires sur la campagne de Lithuanie (1832) och Coup d'oeil sur les derniers événements de la révolution de Pologne (1837). C. O. N. Démêlé [demelē], fr. (af mêler, blanda), förveckling, tvist, träta; handgemäng, strid. Dementera (fr. démentir, af lat. upphäfvande prefixet de och mentiri, ljuga), vederlägga, förneka, offentligen bestrida riktigheten af ett påstående eller rykte. — Dementi [-mentī l. -maȵtī], fr. démenti, förnekelse, gendrifvande, offentlig förklaring att en uppgift är sanningslös eller grundlös. Dementia (lat., af de, ifrån, och mens, förnuft). Se Sinnessjukdomar. Demerara l. Demerary [demərā'rə l. demərā'ri]. 1. Flod i brittiska Guyana. Den upprinner på Maccaribergen, har några betydande fall och flyter ut i Atlantiska hafvet vid Georgetown. Längd 300 km., däraf 120 km. segelbara för kustfartyg, medan båtar kunna gå än högre upp. — 2. Grefskap i den brittiska kolonien Guyana. Det omfattar kuststräckan mellan floderna Essequibo och Berbice. 171,000 inv. (1901). Hufvudstad är Georgetown.

Demeter (grek. Δημήτηϱ), motsvarande romarnas Ceres, en af den grekisk-romerska mytologiens äldsta, ända från den pelasgiska tiden härrörande, gudomligheter, dotter af Kronos och Rhea, var egentligen en personifikation af den moderliga, fruktbärande jorden och dyrkades företrädesvis såsom årsväxtens välvilliga gifvarinna. Medelpunkten af Demetersagan bildar det förhållande, i hvilket gudinnan stod till sin dotter Persefone (Proserpina), eller Kore ("jungfrun"), som bortröfvades af Pluton, underjordens gud, för att blifva hans gemål. Efter långvarigt sökande lyckades D. återfinna sin dotter och hos Zeus utverka, att denna skulle blott en tredjedel af året tillhöra Pluton och underjorden, men den öfriga tiden vistas ofvan jord hos sin moder — en bild af växtlifvet, som under vintern slumrar i jordens sköte, men under våren och sommaren framträder i ljuset. På grund af detta nära samband med naturlifvet och underjordens makter räknades D. själf till de s. k. "chthoniske" (underjordiske) gudarna. D:s dyrkan var vida utbredd inom Grekland, och hufvudorten för densamma var Eleusis (i Attika), där en hemlighetsfull gudstjänst, de berömda eleusinska mysterierna (se d. o.), var egnad åt henne. Kvinnorna i Aten och åtskilliga andra stater firade till hennes ära den s. k. thesmoforiafesten, vid hvilken gudinnan dyrkades såsom "lagstiftarinna" (thesmoforos), emedan den under hennes hägn stående sädesodlingen ansågs vara grundvalen för allt ordnadt samhällsskick. — Ända från år 493 f. Kr. hade Ceres i närheten af Circus maximus i