belägringen af städerna Salamis på Cypern och Rhodos), var son af Alexander den stores fältherre Antigonos och föddes omkr. 336 f. Kr. Han deltog tidigt och med utmärkelse i de många krig, som hans fader förde mot Alexanders öfriga fältherrar. Efter att med växlande framgång hafva kämpat mot Ptolemaios och Seleukos afseglade han (307) med en stor flotta från Efesos för i att befria Grekland från Kassandros' herravälde. Aten öppnade frivilligt sina portar för D., som mot dess invånare visade en kunglig frikostighet och af dem belönades med kungliga vördnadsbetygelser. Efter nya fälttåg återvände D. till Aten, tillbragte där en längre tid under utsväfningar och storartade lustbarheter, men kallades ånyo af sin fader till hjälp mot de förbundne fältherrarna Ptolemaios, Kassandros, Lysimachos och Seleukos, besegrades af dem i en afgörande strid vid Ipsos i Frygien (301), där den gamle Antigonos stupade, och räddade sig därefter med en ringa styrka till Efesos. I Aten, som han då ville göra till medelpunkt för ett nytt sjövälde, blef han ej vidare mottagen, men lyckades underlägga sig åtskilliga andra kuststäder och ingick en försoning med Seleukos, åt hvilken han gaf sin dotter Stratonike till gemål. Därefter vände han sig ånyo mot Grekland samt eröfrade Salamis, Egina och Aten, hvilken stad han, oaktadt dess visade trolöshet, behandlade med stor mildhet. Äfven slog han spartanerna vid Mantineia och tågade mot Macedonien, hvarest han, sedan han låtit undanröja den unge Antigonos, Kassandros' son, lyckades blifva utropad till konung (294). Efter att hafva kufvat det upproriska Beotien företog han ett fälttåg mot konung Pyrrhos i Epirus (289). Men till följd af myteri bland de macedoniska trupperna såg han sig tvungen att fly från Macedonien (287), och efter fruktlösa försök att annanstädes vinna fast fot öfverlämnade han sig slutligen åt Seleukos (286). Såsom dennes fånge dog han i Apamea i Syrien (283). — D. gifver oss en typisk bild af den oroliga och lidelsefulla tid, under hvilken han lefde. Handlingskraft, lättsinne och njutningslystnad funnos hos honom i en sällsam förening. Jämte den högsta grad af personlig tapperhet ådagalade han en ovanlig fältherreskicklighet; men genom obetänksamhet och öfverdåd lät han mången gång lyckan gå sig ur händerna. Han älskade faran och striden mer än den lugna besittningen och jagade rastlöst från det ena äfventyret till det andra. Han var med ett ord en genialisk och i allo rikt utrustad natur, men utan sedlig hållning eller ideellt syftemål och städse hemfallen åt ögonblickets ingifvelser. — En af Plutarchos författad lefnadsteckning öfver honom finnes ännu i behåll. 2. D. II, son af Antigonos Gonatas, sonson af D. Poliorketes, regerade öfver Macedonien 240—229 f. Kr. och förde många strider med folken i angränsande länder. A. M. A. Demetrius, namn på ryska storfurstar. Se Dimitrij. Demetsana, grekisk stad. Se Dimitsana. Demetz [dəmä's], Frédéric Auguste, fransk filantrop, f. i Paris 1796, d. därst. 1873, beklädde åtskilliga juridiska ämbeten och var bl. a. ledamot af appellationsdomstolen i Paris. Då han 1837 besökte Förenta staterna i Nord-Amerika för att taga kännedom om därvarande straffanstalter, kom han till klar insikt om, att straffanstalter endast i jämförelsevis ringa grad förmå hämma återfall i brott. Enligt hans tanke väckes den moraliska kraften hos unga brottslingar bäst därigenom, att man låter dem vara i beröring med världen, gifver dem undervisning och vänjer dem vid arbete, men aflägsnar dem från de stora städerna. Tillsammans med sin vän vicomte de Bretignière de Courteilles stiftade han 1839 "La société paternelle de Mettray" och anlade på den senares gods i Mettray (nära Tours) en åkerbrukskoloni eller förbättringsanstalt för unga vilseförda gossar. Se vidare Mettray. Demibastion (af fr. demi, half-, och bastion), fortif., halfbastion (se d. o.). Demidov, framstående rysk mecenatsläkt, härstammande från en vapensmed i Tula vid namn Demid Antufiev. 1. Nikita Demidovitj D., f. 1656, d. 1725, grundläggaren af släktens förmögenhet, var en utmärkt vapenfabrikant under Peter den stores regering, fick redan 1701 tillstånd att idka järnhandtering och anlade flera järnbruk i Ural 1716. I anläggandet af Petersburg tog D. liflig del med stor frikostighet. 2. Akintij Nikititj D., den föregåendes son, f. 1678, d. 1745, utvidgade den industriella verksamheten till Sibirien, anlade grufvor i Kolyvan och införde stora förbättringar i bergsbruket. 3. Prokofij D., den föregåendes son, f. 1710, d. 1768, var mycket beryktad för sina originella påhitt och för sin stora välgörenhet. Så t. ex. anordnade han en folkfest i Petersburg (1778), där brännvinet flöt så ymnigt, att det kostade 500 människor lifvet. Åt hittebarnshuset i Moskva skänkte han mer än 1 mill. rubel samt stora summor åt handels- och folkskolor. Hans broder Nikita gjorde sig känd som vetenskapens gynnare. 4. Nikolaj Nikititj D., den sistnämndes son, f. 1773, d. 1828, utmärkte sig ock för storartad välgörenhet under Napoleons krig och grundade ett stort tafvelgalleri i Florens, där han ock anlade ett hittebarnshus. Hans staty restes i Florens 1871. 5. Pavel Grigorjevitj D., sonson af D. 1, f. 1738, d. 1821, intresserade sig varmt för undervisningsväsendet och skänkte stora summor till universiteten, särskildt till det i Tobolsk påtänkta universitetet, som sedan förlades till Tomsk. 6. Pavel Nikolajevitj D., son till D. 4, f. 1798, d. 1841, guvernör i Kursk, byggde flera kolerasjukhus och stiftade det s. k. demidovska priset, som utdelas af ryska vet.-akad. 7. Anatolij Nikolajevitj D., furste af San Donato, den föregåendes broder, rysk mecenat och författare, f. 1812, d. 1870, var en tid rysk chargé d'affaires hos storhertigen af Toscana, som upphöjde honom till furste af San Donato. Till följd af sitt giftermål med den romersk-katolska prinsessan Matilda af Montfort (en dotter af Jérôme