vid presidentvalet 1836 (van Buren), men besegrades 1840 af whigs (Harrison). Vid 1844 års presidentval gjorde demokraterna Texas' annektering till främsta programpunkt, vrakade sin gamle ledare van Buren och genomdrefvo valet af den obetydlige Polk. Därmed gjordes slaffrågan aktuell i amerikansk politik, och den förorsakade genast en ny splittring bland demokraterna, framför allt i staten New York. Dess demokrater delade sig i två grupper, kända under öknamnen Barnburners ("ladubrännare", de som "brände ladan för att bli kvitt råttorna") och Hunkers ("eftertraktare af ämbeten"). De förre voro partiets radikaler, motsatte sig slafveriets införande i nya territorier och höllo på van Buren; de senare underkastade sig af fruktan för nederlag vid valen slafstaternas fordringar. Schismen kom till utbrott vid partikonventet i Utica (maj 1848) och ledde till att "barnburners" på ett möte i Buffalo (aug. s. å.) förenade sig med slafverifientliga whigs till Freesoil-partiet (se Freesoilers). Följden häraf blef partiets nederlag vid 1848 års presidentval. Än en gång återförenades partiet efter Clays berömda "kompromiss af år 1850", hvilken antogs ha ledt till slafverifrågans lösning för långa tider. Demokraterna segrade nu vid presidentvalen 1852 (Pierce) och 1856 (Buchanan), men drefvos, sedan striden i slafverifrågan uppflammat på nytt genom Douglas' Kansas-Nebraska-bill 1854, fullständigt öfver i armarna på slafverimännen från sydstaterna. Dessas långt gående kraf framkallade vid 1860 års presidentvalskampanj en ny schism inom partiet på nationalkonventet i Charleston (apr.); nordstaternas demokrater nominerade Douglas, sydstatsmännen Breckinridge, och de söndrade demokraterna besegrades vid valet af det nybildade republikanska partiet med Lincoln. Under inbördeskriget förvandlades demokraterna till ett unionsfientligt sydstatsparti, och efter krigets slut dröjde det länge, innan partiet hann reorganiseras på nya, nationella grundvalar. Dit slöto sig nu äfven spillrorna af det gamla whigpartiet i sydstaterna; man erkände krigets resultat, men sökte utestänga negrerna från utöfvande af rösträtt, och genom sin opposition mot de höga protektionistiska tullarna samt mot korruptionen i förvaltningen under Grants båda presidentskap började demokraterna ånyo vinna allt fler anhängare äfven i nordstaterna, till dess de omsider 1884 (med Cleveland) segrade vid presidentvalet. Under de senaste decennierna har det demokratiska (likaväl som det republikanska) partiet förlorat alltmer af sin ursprungliga karaktär; nya grupper ha tillkommit inom och utom de båda gamla historiska partierna, och den skarpa motsättningen mellan dessa vid valen upprätthålles nu förnämligast genom deras allt rikare utbildade partiorganisationer. Demokraterna, som sedan 1884 endast en gång (1892) segrat vid presidentvalet, ha under sin kamp mot republikanerna på senare år väsentligen förfäktat en jämförelsevis frihandelsvänlig tullpolitik samt afhållsamhet från imperialistiska tendenser på utrikespolitikens område. Partiets anslutning till krafvet på fri silfverutmyntning föranledde vid 1896 års presidentvalskampanj en secession af de s. k. gulddemokraterna, men vid 1904 års kampanj uttalade sig partikonventet och den nominerade presidentkandidaten Parker, trots Bryans ifriga protester, för guldmyntfotens bibehållande. V. S—g. Demokrati (af grek. demos, folk, och kratein, härska). Forntidens greker förstodo därmed en i deras stadsstater vanlig republikansk statsform, enligt hvilken alla fria medborgare hade lika rätt att deltaga i folkförsamlingen och denna själf omedelbart handhade statsstyrelsen (omedelbar demokrati). Aristoteles använde dock termen demokrati för att beteckna den vrångbild af en sådan författning, som uppstod, när den fattigare befolkningen i egennyttigt syfte missbrukade den makt, som dess större antal kunde gifva, och han uppställde såsom demokratiens motsats politien (politeia), i hvilken folket använder sin regeringsmakt till allmänt bästa, men denna terminologi slog ej igenom, utan den vanliga grekiska benämningen för Aristoteles' demokrati blef oklokrati (pöbelvälde). Det mest typiska exemplet på antik (omedelbar) demokrati är Atens författning efter de af Kleisthenes, Efialtes och Perikles genomförda demokratiska reformerna. I den antika demokratien ingick emellertid alltid ett aristokratiskt drag, enär det härskande medborgarfolket hade under sig en talrik slafbefolkning, som saknade ej blott politiska, utan äfven medborgerliga rättigheter. Demokratien hos germanerna i äldre tid liknade den antika både däri, att statsangelägenheterna omedelbart handhades på folkförsamlingar (ting) och att slafveriet fanns, men skilde sig därifrån däri, att den var en landsbygds- och ej en stadsdemokrati och att folkförsamlingen vanligen delade makten med en konung. Den moderna demokratien låter ock i olikhet med den antika förena sig med konungadömet (i konstitutionellt statsskick), men är såtillvida fullständigare än denna, att ingen slafklass finnes däri, utan alla samhällsmedlemmar (åtminstone i teorien) hafva lika del i folkviljans bildande. Å andra sidan är det en följd af nutidens storstatsväsen, att den moderna demokratien enligt regeln ej är omedelbar, utan representativ, d. v. s. att folket endast genom valda representanter utöfvar inflytande på statsangelägenheterna. En egendomlig form af sådan representativ demokrati var det af Napoleon I och Napoleon III införda statsskicket, i hvilket regenten genom allmän folkomröstning (plebiscit) erkändes såsom folkviljans representant med så godt som oinskränkt makt. I Schweiz och i den nordamerikanska unionens stater förekommer emellertid en blandning af representativ och omedelbar demokrati genom det s. k. referendum (se d. o.). — Demokratisk betecknar dels hvad som är utmärkande för demokratien, dels förkärlek för densamma, hvarvid hufvudvikten plägar läggas på den i all demokrati ingående jämlikheten. — Demokratism, den åsikt, enligt hvilken demokratien är den högsta statsformen. — En egen art af demokrati, som i nyare tider fått anhängare, är socialdemokrati (se d. o.). S. B. Demokrĭtos (grek. Δημόϰϱιτος, lat. Democrĭtus) l. Demokrit, grekisk filosof, föddes omkr. 460 f. Kr. i Abdera i Tracien. Han var en rik man och företog vidsträckta resor, under hvilka han förvärfvade så stor lärdom, att han blifvit kallad världens lärdaste man före Aristoteles. Enligt hvad det berättas, blef han anklagad för att hafva bortslösat sitt fädernearf, men frikänd, sedan han