uppläst ett af sina filosofiska arbeten. Han lär hafva uppnått en mycket hög ålder. Såsom stilist sättes han af Cicero vid Platons sida. Af hans många skrifter, hvilka berörde de mest olika ämnen, såsom etik, musik, matematik och fysik, finnes endast en del fragment i behåll. — Såsom filosof var D. grundläggare af den s. k. atomistiken, ehuru Aristoteles såsom hans föregångare och meningsfrände nämner den för öfrigt okände Leukippos. Enligt D. utgöras alltings principer af å ena sidan atomer, d. v. s. till antalet oändliga, odelbara och ogenomträngliga kroppar, hvilka äro hvarandra olika till storlek och form (kvantitativt), men i öfriga afseenden (kvalitativt) hvarandra lika, samt å andra sidan af det tomma rummet. I detta befinna sig atomerna i en evig rörelse; om denna ursprungligen varit lodrät och orsakats af deras tyngd, är ovisst. Genom deras sammanstötande med hvarandra uppstå rörelser af mångfaldig art, slutligen hvirfvelrörelse, hvarvid de tyngre samla sig inåt, de lättare utåt, hvarigenom konglomerationer af atomer uppkomma. Sålunda bildas först och främst himlakropparna, hvilkas antal är oändligt, men äfven andra kroppar. Vid världsalltets midt befinner sig jorden. Till följd af sin hastiga rörelse förblifva himlakropparna i glödande tillstånd. Såsom följd af dessa läror framhöll D., att all verklig olikhet hos tingen består i olikheten af deras tyngd och täthet samt att alla deras öfriga egenskaper finna sin förklaring i den inverkan de olika skiftningarna i de förstnämnda göra på våra sinnesorgan. Det lefvande är det, som i sig innehåller ett större antal runda och glatta samt följaktligen mera rörliga atomer. Genom luftens påtryckning vid inandningen kvarhålles detta själsämne i kroppen; men sådant ämne finnes för öfrigt öfverallt, ty allt är i någon grad lefvande. Kunskap om tingen få vi därigenom, att atomer lösrycka sig från dessa och intränga i vår själ genom porer, som äro befintliga på denna. I etiskt afseende är D:s lära tiil hälften eudemonistisk, till hälften en af högre tendens genomträngd moral. Jämnmod och lugn, vunna genom försakelse af sinnlig njutning, äro lifvets högsta goda. Människan bör blygas mer för sig själf än för andra, och det är bättre att lida orätt än att göra orätt. Om det gudomliga lär D., att det är de eldartade atomerna. Enligt honom leder den populära religionsläran sitt ursprung därifrån, att man missförstått skaldernas personifikationer af naturens företeelser. Möjligen kunna dock gudarna vara långlifvade, ehuru visserligen ej eviga och osynliga varelser. D:s historiska betydelse ligger däri, att han för första gången försökt en konsekvent mekanisk världsförklaring, och han är däri uppslagsman och föregångare till den moderna naturvetenskapen. Genom Platons och Aristoteles auktoritet trängdes dock detta uppslag för århundraden tillbaka till förmån för en teleologisk naturuppfattning, som hindrade en exakt forskning. L. H. Å. (S—e) Demolera (fr. démolir, af lat. demoliri, förstöra, af moles, bålverk), nedrifva; förstöra (fästningsverk, kasematter, byggnader, broar o. d.), rasera. Jfr Demantelera . L. W:son M. Demolition (se Demolera), nedrifvande, förstöring, rasering. — Demolitionsbatterier, krigsv., sådana anfallsbatterier, medelst hvilka man söker förstöra fästningsverk, hålbyggnader o. d. — Demolitionsminor, krigsv., minor, som anläggas under en fästnings utanverk, eller under befästningar och byggnader, som man själf ej längre har bruk för. L. W:son M. Demologi (af grek. demos, folk, och logos, lära), af E. Engel föreslagen term för vetenskapen om de mänskliga samhällenas uppkomst, inre väsen och utveckling. A. Noreen använder samma term i st. f. den engelska benämningen folklore och det däraf härledda folkloristik. Demolombe [dəmålå̃'b], Jean Charles Floreit, fransk rättslärd, f. 1804 i La Fère (dep. Aisne), d. 1888 i Caen, var sedan 1827 professor vid juridiska fakulteten i Caen. En af Frankrikes främste rättslärde, utöfvade han ett utomordentligt stort inflytande på rättsskipningen dels genom en mycket anlitad juridisk rådfrågningsbyrå, dels genom sitt berömda, af Institutet med 20,000 frcs belönade arbete öfver den franska rätten, Cours de code Napoléon (31 bd, 1844—79, oafslutadt), D:s lifsverk. Se Gréard, "Notice sur la vie et les travaux de M. Demolombe" (i "Mémoires de l'Acad. des sciences morales et politiques", CXXIX). Demon l. Demon (grek. daimon, lat. dæmon) betecknar ej sällan i den grekiska litteraturen, åtminstone hos Homeros och skalderna, helt enkelt gudom. Särskildt angafs därmed ett slags gudaväsen af lägre ordning. I senare tid, efter Platon, tilldelas i litteraturen liksom i folktron en "daimon" åt hvar människa såsom hennes dubbelväsen eller skyddsande. Eller också betraktades demonen rent af såsom den vandrande ande, som tagit säte i människan och utgjorde hennes själ. Vissa rationaliserande senstoiker gjorde "daimon" ifrån att vara en andevarelse för sig till det gudomliga, förnuftiga i människan. — Lägre gudomligheter och andar, liknande grekernas demoner, förekomma med skiftande betydelse i all folktro. Sokrates' "daimonion" uppenbarade sig som en röst, som varnade honom för det han ej borde göra. (Se Sokrates.) I kristendomen kom demon, som i den klassiska litteraturen är indifferent och angifves såsom "god demon" eller "olycksdemon", att användas i dålig bemärkelse om hedendomens gudar och andra onda andemakter. Se Djäfvul. N. S. Demonesoi, det antika namnet på ögruppen Kizil-Adalar l. Prinsöarna, bestående af nio till Turkiet hörande öar i Marmarasjön, s. ö. om inloppet till Bosporen. Yppig växtlighet och härligt klimat. Den största är Prinkipo. Demonetisering (af lat. moneta, mynt), nationalek., innebär, att ett mynt eller en myntmetall beröfvas sin egenskap af mynt — d. v. s. af att vara lagligt betalningsmedel - och därvid ofta nedsmältes. Så innebär silfrets demonetisering, att silfvermynten indragas och nedsmältas eller säljas såsom metall, hvilket bl. a. ökar utbudet på silfver samt minskar behofvet däraf och följaktligen är en