sju års ålder förlorade han sin fader och sedermera, genom sina förmyndares oredlighet, största delen af sitt fädernearf. Denna omständighet utöfvade ett stort inflytande på hans lefnadsriktning. Hans önskan att kunna personligen utföra sin talan mot förmyndarna föranledde honom nämligen att tidigt egna sig åt talarkonsten, i hvilken den berömde rättegångstalaren Isaios blef hans lärare. Kommen till mogen ålder, uppträdde han (364) såsom åklagare mot sina förmyndare och vann processen, men lyckades dock ej rädda mycket af arfvet. Sedermera sysselsatte han sig under en följd af år med att för andras räkning dels skrifva rättegångstal och dels personligen uppträda såsom sakförare eller rättegångsbiträde. Hans inre kallelse drog honom dock till den politiske talarens värf, och genom en okuflig viljekraft lyckades han att öfvervinna de svåra hinder, som en svag kroppsbyggnad, en kort andhämtning samt ett otydligt och sluddrande målföre lade i vägen. Många berättelser finnas om de öfningar, hvilka han för sådant ändamål företog. Såsom offentlig talare (från 354) och statsman gjorde D. hufvudsakligen till sin uppgift att rycka sina landsmän ur deras politiska försoffning, höja deras patriotiska själfkänsla och egga dem till energiska försvarsåtgärder mot den fara, som från Macedonien hotade deras och hela Greklands frihet. Bland hans i sådant syfte hållna tal märkas två grupper, af hvilka den ena, såsom i allmänhet riktad mot Filips försåtliga eröfringspolitik, erhållit namnet "Filippiska tal", den andra, såsom särskildt framhållande nödvändigheten af att mot Filip försvara den med Aten förbundna staden Olynthos, "Olynthiska tal". Men dels till följd af folkets kortsynthet och politiska förslappning, dels till följd af de af Filip köpte partigängarnas stämplingar vunno D:s vältaliga och befogade varningsord föga uppmärksamhet. Äfven deltog D. (346) i två beskickningar till Macedonien; men hans ämbetsbröder, bland dem Aischines, läto alla vinna sig för Filips sak, och den fredstraktat, som afslutades genom dessa beskickningar, blef därför i högsta grad ofördelaktig för Aten. Med anledning däraf väckte D. mot Aischines en anklagelse för högförräderi, hvilken dock underkändes af domstolen. När Filip angrep äfven Perinthos och Byzantion, läto atenarna visserligen förmå sig att förklara freden bruten och afsända en flotta till undsättning, men först när han (339), såsom af amfiktyonerna vald fältherre i ett s. k. "heligt krig" mot lokrerna, inryckte i hjärtat af Grekland och intog en hotande ställning vid Elateia — öppnades atenarnas ögon för farans verkliga storlek. Under den allmänna bestörtningen var D. den ende, som behöll fattningen. Han uppmanade folket att fatta mod och rusta sig till motvärn samt lyckades att åvägabringa ett förbund med det dittills mot Aten fientliga Tebe. Dessa staters förenade stridskrafter vunno till en början några fördelar, men ledo (338) det afgörande nederlaget vid Chaironeia, hvarmed Greklands motståndskraft i själfva verket var bruten. D. fick det ärofulla, men sorgliga uppdraget att hålla liktalet öfver de i striden fallne, och 336 föreslog Ktesifon, att han för sina stora medborgerliga förtjänster måtte offentligen belönas med en gyllene krans. Mot detta förslag gjordes dock gensägelse af hans hätske vedersakare Aischines, och den af sådan orsak inledda rättegången uppsköts af okänd anledning ända till 330, då D. — efter att med sitt mästerliga tal "Om kransen" hafva besegrat sin motståndare — erhöll den föreslagna belöningen (jfr Aischines). Efter Filips plötsliga död (336) sökte D. förmå grekerna till gemensam resning för att afskudda det macedoniska oket; men denna resning kväfdes genom den unge Alexanders beslutsamma uppträdande, och den förskräckliga hämnd, som drabbade Tebe, betog atenarna all lust till vidare motstånd. D., som endast med möda undgick faran att blifva utlämnad till Alexander och fortfarande var föremål för det macedoniska partiets hat, invecklades (324) i den ryktbara Harpalos-processen (han anklagades nämligen för att hafva låtit besticka sig af Alexanders förrymde skattmästare) och dömdes att bota femtio talenter. Då han ej var i stånd att erlägga denna oerhördt stora summa, kastades han i fängelse, men lyckades undkomma och uppehöll sig såsom landsflyktig dels på Egina, dels i Troizen. Underrättelsen om Alexanders död (323) gaf öfver hela Grekland signalen till nya frihetsrörelser. D. hämtades på ett krigsskepp till Peiraieus och mottogs af folket i triumf såsom den grekiska frihetens hängifne och vältalige målsman. Snart tog likväl det af D. ifrigt förordade befrielsekriget mot den macedoniske ståthållaren Antipatros en olycklig vändning, och för att undgå segrarens hämnd flydde D. till Poseidonstemplet på ön Kalauria, och då han äfven där efterspanades af Antipatros' utskickade, tog han gift (322). — Såsom talare egde D. i högsta grad och i den lyckligaste förening förtjänsterna af det språkliga uttryckets renhet och skärpa, framställningens konstnärliga fulländning, bevisningens öfvertygande styrka, tankarnas ädelhet samt en liflig, omedelbar och med innehållets beskaffenhet alltid harmonierande känslostämning. Också äro hans tal allmänt erkända såsom oöfverträffade mästerstycken, om än hans samtida vedersakare, med anledning af den stora möda, som han nedlade på deras utarbetande, påstodo, att de "luktade af lampos". Under D:s namn ega vi ej mindre än 61 tal, af hvilka dock några med säkerhet äro understuckna. Äfven finnas 56 prooimier, eller inledningar till tal, och 6 bref, alla skäligen misstänkta såsom oäkta. Från den senare forntiden ega vi öfver D. flera lefnadsteckningar, utförligast af Plutarchos. Bland nyare litteratur märkas: Schæfer, "Demosthenes und seine zeit" (2:a uppl. 1885), och Blass, "Attische beredsamkeit". III (2:a uppl. 1893). A. M. A.

Demotika (Dimotika), stad i turkiska vilajetet Adrianopel, vid ett tillflöde till Maritza och vid järnvägen Dede—Agatsch—Adrianopel. 8—10,000 inv., mest muhammedaner. Silkesberedning och