under de borgerliga oroligheterna och utnämndes 1660 till öfveruppsyningsman öfver de kungliga byggnaderna. Hans ålderdom förmörkades genom ett olyckligt äktenskap; en tid var han t. o. m. svagsint. Genom den beskrifvande dikten Cooper's hill (1642) skapade D. en ny art af poetiska landskaps- och naturskildringar samt blef därigenom en af den nya engelska poesiens grundläggare. D:s samlade arbeten utkommo 1684, hans "Life" skildrade Southey.

Denham, [de'nəm], Dixon, engelsk Afrikaresande, f. 1786, d. 1828, deltog i kriget mot Napoleon och förenade sig 1821 med Clappertons och Oudneys Nigerexpedition, som följande år i nov. nådde Tsad. D. deltog i sultanens af Bornu fälttåg mot fulbe, blef därunder tillfångatagen, men lyckades fly och nådde med spillrorna af hären Bornu. Knappt återställd från sina sår, företog han en resa uppför Sjarifloden, som mynnar ut på södra sidan af Tsadsjön, men hindrades af de infödde att fortsätta och förenade sig därefter med Clapperton, besökte jämte honom Sokoto samt återvände 1824 öfver Tripolis till England. 1827 utnämndes han till guvernör i Sierra Leone. Jämte Clapperton utgaf D. "Narrative of travels and discoveries in Northern and Central Africa" (1826). Denhardt, Klemens och Gustav, tyska Afrikaresande, bördiga från Zeitz, bereste 1878—79 trakterna mellan Osifloden och Tana och återvände sedermera till Europa för att samla medel, hvarigenom det af dem undersökta landet kunde vinnas för den tyska handeln. 1882 lyckades Klemens D. bilda Tanakommittén, som jämte vetenskapsakademien i Berlin bekostade en ny expedition 1884 till Vitu, af hvars sultan, som ställde sig under tyskt skydd, Klemens förvärfvade ett område med omkr. 60 km. kust jämte alla höghetsrättigheter. Han återvände därefter till Tyskland och sålde 1,400 kvkm. af sin besittning till det af medlemmar af Tyska kolonialföreningen bildade Tyska Vitu-sällskapet. Genom överenskommelse juli 1890 öfverlät Tyskland protektoratet öfver Vitu till England mot erhållande af Helgoland. Denia, stad i spanska prov. Alicante, vid hafvet och järnvägen till Carcagente, på linjen Alicante—Barcelona. 12,431 inv. (1900). Hamn och export af russin, drufvor och sydfrukter. D. var en koloni från Massilia, kallad Artemisium, senare Dianium. Denia, markis af. Se Lerma. Denier [dəniē], fr. (af lat. denarius, jfr Denar). 1. Ett fordom gängse franskt mynt, som var = 1/12 sou och slogs först i silfver, men efter Henrik III:s tid endast i koppar. Den i Tours slagna deniern (denier tournois) hade 1/5 lägre valör än den i Paris präglade (denier parisis). För öfrigt var denierns värde i hög grad växlande, t. o. m. under en och samme konung (exempelvis Filip IV). Ett i äldre tider stundom förekommande räknemynt var gulddeniern (denier d'or l. liard), som innehöll 3 deniers tournois och var = 1/12 sol d'or. Ordet begagnas fortfarande på franska i olika sammanställningar. Vanliga voro i synnerhet förr sådana uttryck som denier-vingt, denier vingt-cinq, hvilket betyder 1 denier på 20, resp. 25, d. v. s. 5 proc., resp. 4 proc. — 2. Fransk myntvikt, = 1/24 uns = 1/192 marc (halfskålpund) = 24 grain = 1,274,75 mg. En liknande deniervikt nyttjas äfven vid bestämmande af silkesgarns finlek. Denifle, Friedrich Heinrich Suso, österrikisk kyrkohistoriker och arkivman, f. 1844 i Imst, Tyrolen, d. 1905 i München, studerade i Brixen, inträdde uti Graz 1861 i dominikanorden samt prästvigdes 1866. Sedan han ett par år fortsatt sina studier, bl. a. i Rom, återvände han till Graz 1870, hvarest han i tio års tid var lärare i teologi vid dominikanklostret samt äfven förvärfvade sig rykte såsom framstående predikant. Han kallades 1880 till Rom såsom dominikanordens generaldefinitor för Tyskland, blef 1883 anställd vid Vatikanska arkivet och 1896 underarkivarie. D. utgaf åtskilliga arbeten och aktpublikationer, af hvilka här må nämnas Die katholische kirche und das ziel der menschheit (1872), Das geistliche leben. Eine blumenlese aus den deutschen mystikern des XIV:ten jahrhunderts (1873; 5:e uppl. 1904), Der gottesfreund im Oberland und Nikolaus von Basel (1875), Das buch von der geistlichen armut (1877), Susos schriften (1876—80), Taulers bekehrung (1879), Die universitäten des mittelalters bis 1400 (del I, 1885), Die päpstlichen registerbände des 13. jahrhunderts und das inventar derselben vom j. 1339 (i "Archiv f. litt. u. kirchengeschichte", 1886), Specimina palæographica regestorum romanorum pontificum ab Innocentio III ad Urbanum V (1888), Die statuten der juristenuniversität Padua vom j. 1331 (1892), La désolation des églises, monastères et hôpitaux en France pendant la guerre de cent ans (d. 1, 2: 1, 2, 1897—99), Luther und lutherthum in der ersten entwickelung quellenmässig dargestellt (1904, 2:a uppl. 1905), hvari han hätskt angrep Luther och lutheranismen, hvilken framkallade åtskilliga motskrifter, som föranledde D. att utgifva Luther in rationalistischer und christlicher beleuchtung. Prinzipielle auseinandersetzung mit A. Harnack und R. Seeberg (1904). Tillsammans med pater Frans Ehrle grundlade han 1885 "Archiv fur litteratur- und kirchengeschichte des mittelalters" (Berlin), och jämte E. Chatelain utgaf han "Chartularium universitatis Parisiensis" (del 1—4, Paris 1889—97, omfattande tiden 1200—1452) samt "Auctarium chartularii univ. Parisiensis" (d. 1. 2, Paris 1894—97, omfattande tiden 1333—1466). D. biträdde äfven vid utgifningen af den nya upplagan af Tomas' från Aquino skrifter. B. L. Deniker, Joseph, rysk-fransk antropolog, f. 1852 i Astrahan, genomgick tekniska högskolan i Petersburg, företog från 1873 resor på Krim, i Kaukasien och Persien för att studera förekomsten af petroleum samt på Balkanhalfön och i Italien, hvarefter han 1876 bosatte sig i Paris, där han 1886 vann filosofisk grad vid Sorbonne och 1888 blef bibliotekarie vid Museum d'histoire naturelle. D. har gjort sig särskildt bekant genom sin indelning af människoraserna (i 29 raser, uppdelade