fick 1643 en lifstidspension och lämnade den svenska tjänsten såsom öfverste 1648. Såsom generalmajor trädde han 1654 i den store kurfurstens (Fredrik Vilhelms) tjänst, befordrades hastigt till fältmarskalk och var med i nästan alla de strider, i hvilka brandenburgska trupper deltogo under senare hälften af 17:e årh. I slaget vid Fehrbellin (18 juni 1675) förde han öfverbefälet under kurfursten själf; 22 jan. 1676 besegrade han den svenska belägringshären framför Wolgast, och 1679 slog han svenskarna vid Tilsit. 1674 hade han blifvit upphöjd i riksfriherrligt stånd, och 1678 hade han blifvit ståthållare i Hinterpommern och Kammin. Han tog afsked 1679 och dog 1695. D. inlade stor förtjänst om det brandenburgska kavalleriets utbildning. Jfr E. Fischer, ”Georg Derfflinger. Bruchstück seines lebensbildes” (i ”Milit. wochenblatt” 1894; behandlande endast den tid, då han var i svensk tjänst), och W. v. Unger, ”Feldmarschall D.” (1897). C. O. N. Derg [de′rch], Lough D., namn på två sjöar på Irland. I den ena af dessa, belägen i grefsk. Donegal (prov. Ulster), ligger en ö med ett åt S:t Patrik helgadt kapell, som är Irlands förnämsta vallfärdsort och juni—aug. besökes af omkr. 4,000 pilgrimer. Den andra, belägen på gränsen mellan grefskapen Tipperary och Galway, är en af Irlands större sjöar, 38 km. lång, 4 km. bred, samt genomflytes af Shannon. Derichs, Sophonias de, målare, f. 1712 i Stockholm, d. 1773 i Petersburg, var son af holländska församlingens i Stockholm kyrkoherde. För målarkonsten visade han så stora anlag, att han 1730 uppmärksammades af sin då i Stockholm varande landsman Martin von Meytens och af honom 1731 medtogs till Wien. Sedermera uppehöll sig D. som porträttmålare i Berlin, Augsburg och andra delar af Tyskland. Jämte en vän begaf han sig 1772 till Petersburg. I Sverige torde intet arbete vara kändt af denne artist, som näppeligen någonsin höjde sig öfver det mer yrkesmässiga konterfejarmåleriet. Att hans pensel togs i anspråk vid de dåtida tyska hofven är ensamt för sig icke något säkert vittnesbörd om att hans konst intog någon högre rang. Emellertid målade han bl. a. Kejsar Josef II och gjorde sig i Augsburg bekant såsom historiemålare. (O. G—g.) Der‘ije. Se Dera‘ie. Derivantia (lat., af derivare, afleda), afledande medel (se d. o.). Derivata (af lat. derivare, härleda). 1. Språkv. Se Derivatum. — 2. Mat., ”härledd funktion”. Om en variabel, y, är bestämd såsom en viss funktion, f(x), af en annan variabel, x, så menar man med derivatan af y i afseende på x det gränsvärde, hvartill f(x + δ) — f(x) närmar sig, då δ närmar sig noll. Såsom tecken användes y′ eller f′(x). Skulle t. ex. det gifna sambandet mellan y och x vara y = x², blir för detta fall f(x + δ) — f(x) = (x + δ)² — x² = 2x + δ, således derivatan 2x. — Namnet derivata, jämte dess ofvan angifna tecken, infördes af Lagrange, hvilken dock begagnade en annan, numera öfvergifven definition. I samma betydelse nyttjas äfven uttrycket differentialkoefficient och tecknet dy/dx eller df(x)/dx. Enär y′ själf är en funktion af x, kan den i sin ordning hafva en derivata, som kallas andra derivatan af y och tecknas y″ eller f″(x). På samma sätt bildas och betecknas derivator af högre ordning. Vid funktioner af flera oberoende variabler tillägges vanligen framför derivatan ordet ”partiell”, hvarmed antydes, att vissa af variablerna för tillfället betraktas såsom konstanter. Den partiella derivatan tecknas y′x eller δy/δx. Det ansågs länge, att existensen af en derivata vore en följd af funktionens kontinuitet. Weierstrass visade dock oriktigheten häraf genom att gifva exempel på en kontinuerlig funktion, som för intet värde på variabeln x eger en derivata. Man har äfven uppställt derivator, hvilkas ordningstal är en kvantitet hvilken som helst; men dessa äro af en helt annan natur än de vanliga (och hafva för öfrigt af olika författare blifvit något olika definierade). Derivatorna äro af en helt och hållet grundläggande betydelse för såväl den rena matematiken som ock för dess tillämpning på naturvetenskapen. (Jfr Differentialräkning och Tangent.) (I. F.) Derivation (lat. derivatio, af derivare, afleda, härleda), afledning, härledning. Som krigsvetenskaplig term betecknar ordet detsamma som afdrift (se d. o.). W. G. B. (E. N.) Derivationsräkning, mat., metoden att i serie utveckla en funktion af en eller flera oberoende variabler så, att hvarje efterföljande term i utvecklingen bildas efter en och samma lag af den närmast föregående. Derivationsräkningen, hvilken betraktades som en generalisation af differentialräkningen, framställdes först af Arbogaste (1800) och utbildades vidare af den s. k. kombinatoriska skolan i Tyskland. G. E. Derivativt fång (af lat. derivare, härleda), jur. Se Besittning, sp. 107. Derivatum (lat.), plur. Derivata (af derivare, härleda), härledt ord, afledningsord. Derivera (lat. derivare), härleda, afleda. Derketo. Så kallar Ktesias Atargatis (troligen = ”Attes’ moder”), den syriska Astarte. Mest känd är, genom den grekiska, Lukianos tillskrifna skriften ”Om den syriska gudinnan”, den vilda, våldsamt sinnliga kult, som egnades henne i Hierapolis. Kastrater i kvinnokläder tillhörde gudinnans betjäning. Blodiga danser ingingo i kulten. D:s älskade, Attes, hade dött genom att kastrera sig själf. Han är en form af den döende och återlefvande årsguden. — D. tyckes till sitt ursprung vara en vattengudomlighet. N. S. Derkylĭdas l. Derkyllĭdas (grek. Δεϱϰυλίδας, senare Δεϱϰυλλίδας), lacedemonisk fältherre, deltog från 411 f. Kr. i peloponnesiska kriget, men gjorde sig i synnerhet bemärkt efter 399, såsom befälhafvare öfver den spartanska hären i Mindre Asien. Genom energisk krigföring, upplifvande af den förslappade krigstukten och framför allt genom den skicklighet, hvarmed han förstod att ömsevis mot hvarandra begagna de båda satraperna Tissafernes och Farnabazos vann han betydliga fördelar