från Turkiet 1715 anlände till Stralsund, blefvo emellertid Görtz och D. vänligt emottagna af honom, och under den görtziska maktperioden i Sverige, hvilken tog sin början 1716, fick hans vän D. en betydande ställning. Han vardt 1716 hertig Karl Fredriks guvernör i stället för Arv. Horn och ledamot af den s. å. inrättade Upphandlingsdeputationen (se d. o.), åt hvilken omsider öfverlämnades hela statshushållningen med hvad däraf berodde, och för hvilken D. under Görtz' långa utrikesvistelse (juni 1716—nov. 1717) och därefter följande diplomatiska resor stod i spetsen. Han ogillade flera af de ytterlighetsåtgärder, som Görtz vidtog för att skaffa konungen medel, och gjorde såväl konungen som den allsmäktige ministern allvarliga föreställningar. Men han fick sin del af det allmänna hat, som Görtz' regering bragte öfver sin upphofsman och hans "handtlangare". Samma dag som underrättelsen om Karl XII:s död nådde Stockholm (5 dec. 1718) arresterades D. Han hölls i ganska strängt fängelse, hvarur han under loppet af 1719 försökte rymma. I juni 1720 befriades han därur, men fick ej lämna riket. Betydande röster hade höjt sig till D:s förmån. Arv. Horn ansåg, att D. ej "kunde öfvertygas om något besynnerligt", och ansåg ovärdigt, att han hölles såsom "en kriminell fånge, där likvisst konungen af England och prins Eugenius skrifvit Hennes M:t till för honom". G. Cronhielm hade hört honom tala med konung Karl XII så, "att ingen redlig patriot kunnat tala bättre för landets bästa", och J. Cederstedt försäkrade, att "ingen har sig af våra svenske män understått att göra sal. Kungen de föreställningar, som han har gjort" (jfr sekr. utsk:s prot. mars och juni 1720). Den kommission, som hade sig uppdraget att granska Upphandlingsdeputationens förvaltning, godkände ej de summor, sammanlagdt 127,569 dal. smt (omkr. 160,000 kr., oafsedt myntvärdets fall), som D. under namn af lön och gratifikation uppburit under sina tre tjänsteår, utan dömde honom att däraf återbära 82,569 dal. (45,000 dal. tillerkändes honom nämligen såsom lön för besvär och ersättning för respengar m. m.) samt dessutom betala 41,000 dal. för stångjärn, som för hans räkning utskeppats. Däremot uppställde D. en genfordran på 23,000 rdr, som han förskotterat till det holsteinska gardets rekrytering. Efter sin frigifning synes D. åter blandat sig i det politiska intrigspelet, i det han jämte sin måg, kejserlige ministern i Stockholm, grefve von Fridag, tyckes hafva förmedlat brefväxlingen mellan hertig Karl Fredrik och hans svenska vänner. I sept. 1721 fick han ändtligen tillstånd att lämna Sverige. Sedan hertig Karl Fredrik från Ryssland återvändt till Tyskland (1727), aflägsnades D. af hans nye rådgifvare och gick för en tid i kejserlig tjänst. Sina sista år lär han hafva framlefvat i armod. J. Th. W. Dernburg, Heinrich, tysk rättslärd, f. 1829 i Mainz, blef 1852 professor i Zürich, 1862 i Halle och 1873 vid Berlins universitet, där hans ämnen äro romersk och allmän preussisk rätt. Han valdes 1866 till Halles och 1873 till Berlins universitets representant i preussiska herrehuset, hvarest han understödde Bismarcks politik. D:s förnämsta arbete är Lehrbuch des preussischen privatrechts und der privatrechtsnormen des reichs (3 bd, 1871—80: bd I och II i 5:e uppl. 1894—97). Vidare märkes hans Pandekten (3 bd, 1884—87; 7:e uppl. 1902—03). — Hans broder Friedrich D., f. 1833, advokat vid hofgericht i Darmstadt, var 1871—81 nationalliberal ledamot af tyska riksdagen och 1875—90 redaktör af "Nationalzeitung" i Berlin, men har sedan varit anställd i "Berliner tageblatt". Dérobé, fr., undanstulen, lönnlig.— À la dérobée, förstulet, i smyg, i lönndom, hemligen. Derogation (lat. derogatio, af derogare, upphäfva), upphäfvande af delar af en lag eller förordning i och genom antagande af nyare bestämmelser i dessa delar (till skillnad från abrogation, fullständigt upphäfvande). Derosne [dər<over>å</over>n], Charles. Se Cail, J. F. Derosnes salt [dər<over>å</over>ns]. Se Narkotin och Opium. De Rossi. Se Rossi, F. de. <img l>

Dérouléde [derolä'd], Paul, fransk skald och politiker, släkt med dramatikern Émile Augier, f. 2 sept. 1846 i Paris, studerade juridik och deltog därefter som frivillig i kriget 1870—71 samt togs svårt sårad till fånga vid Sedan. Internerad i Breslau, flydde han förklädd till Frankrike samt kämpade under Chanzy och Bourbaki, i hvars flykt till Schweiz han deltog. D., hvilken som skald debuterat i "Revue nationale" under pseudonymen Jean Rebel samt 1869 fått Juan Strenner, ett enaktsdrama på vers, uppfördt på Théâtre français, gaf i de glödande fosterländska sångerna Chants du soldat (1872) och Nouveaux chants du soldat (1875), hvilka fått en oerhörd spridning, ett kraftigt uttryck åt revanschtanken och tyskhatet samt vann genom dem en utomordentligt stor popularitet. I sammanhang därmed sökte han praktiskt verka för utbredande af militär uppfostran bland sina landsmän genom att 1882 stifta Patriotligan (La ligue des patriotes), en ur alla partier rekryterad nationell sammanslutning, hvars president han blef och för hvilken han oegennyttigt offrade sina krafter och delvis sin förmögenhet. Dess språkrör blef D:s tidning "Le Drapeau", och den vann snabbt stor anslutning. Vid Boulangers framträdande slöt sig D. till denne, men vållade därigenom en splittring inom Patriotligan och måste afgå från presidentskapet. I boulangismens tecken valdes han 1889 till deputerad för Angoulême och uppträdde, sedan regeringen upplöst Patriotligan på grund af dess våldsamma agitation, som ledare för kammarens boulangistgrupp med yttersta häftighet mot den parlamentariska republiken, som han ville ha ersatt af en plebiscitär, och tog väsentlig del i de stormiga debatterna i Panamaaffären (jfr Clémenceau), där han lade grunden till sitt rykte för omutlig redlighet. 1898 åter invald i kammaren, förde han en förbittrad kamp mot revisionen af domen öfver Dreyfus, och 23 febr. 1899 sökte han begagna Félix Faures begrafning till att förmå general Roget att med sina trupper störta republiken. Statskuppsförsöket misslyckades, och D. anklagades för högförräderi, men frikändes. Jämte André Buffet,