Jules Guérin m. fl. nationalister häktades D. ånyo 12 aug. s. å. och dömdes af den till riksrätt konstituerade senaten till 10 års landsförvisning. D. vistades sedan i Spanien (San Sebastian) till dec. 1905, då han tack vare en nyss antagen amnestilag fick återvända till Frankrike. Vid valen 1906 fick han ånyo plats i deputeradekammaren. Förutom nämnda arbeten har D. bl. a. utgifvit dramerna L'hetman (1877), La Moabite (1879, hvars uppförande på Théâtre français förbjöds af religiösa skäl), Messire du Guesclin (1895) och La mort de Hoche (1897), vidare De l'éducation militaire (1882), Monsieur le hulan et les trois couleurs (1884), Le premier grenadier de France: La Tour d'Auvergne (1886), Refrains militaires (1889), Chants du paysan (1894), Poésies militaires (1897) och La plus belle fille du monde, conte dialogué en vers libres (1898). E. A—t. Derr-el-Kamar. Se Deir 3. Derry [de'ri], det ursprungliga namnet på Londonderry. Derschatta, Julius von, österrikisk politiker, f. 12 sept. 1852 i Graz, blef 1881 praktiserande advokat därstädes och egnade sig tidigt åt det politiska lifvet som förkämpe för den tyska nationalitetens sak mot tjecherna. 1885 invaldes han i österrikiska riksrådets deputeradekammare, omvaldes 1891, men nedlade kort därpå sitt mandat för att i stället inträda i Steyermarks "landesausschuss". D. öfvade emellertid alltjämt stort inflytande på tyska folkpartiet, lät 1901 ånyo invälja sig i deputeradekammaren och har alltsedan dess såsom ledare för tyska folkpartiet och medlem af de tyska vänsterpartiernas gemensamma "exekutivutskott" intagit den parlamentariskt mest framskjutna platsen på den tysksinnade sidan i deputeradekammaren. Då frih. von Beck i juni 1906 bildade Österrikes första parlamentariska ministär, ingick D. i densamma som järnvägsminister. Dertosa, romarnas namn på staden Tortosa. Derwent [də̄'ωent], eg. "klart vatten", namn på några floder i England, af hvilka den största (96 km.) flyter till Trent genom grefsk. Derby och förbi staden Derby. En annan D. (91 km.) utfaller i Ouse efter att hafva flutit igenom Yorkshire; en tredje (60 km.) flyter igenom sjön Derwent water (se d. o.) och faller ut i Irländska sjön. Äfven i Tasmania finnes en flod D. (209 km. lång), aflopp för sjön S:t Clair. Derwent water [də̄'ωent wå̄te], pärlan bland Cumberlandsjöarna i England, är 5 km. lång, har en ytvidd af 5,35 kvkm. och genomflytes af Derwent. Den har flera vackra holmar, bl. a. S:t Herbert's, och i densamma nedstörta de af skalden Southey besjungna Falls of Lodore. Nära dess strand ligger staden Keswick med Southeys graf. Derville [-vi'll]. Se Desnoyers, L. C. J. Fl.

Tiggande dervisch.

Dervisch (pers.), "fattig", benämning på medlemmarna af vissa mystisk-religiösa brödraskap i muhammedanska länder. Liksom det motsvarande arabiska ordet fakīr, betecknar detta namn egentligen armod inför Gud, behofvet af hans nåd och barmhärtighet och icke fattigdom i vanlig mening. Dervisch-institutionen har många likheter med munkväsendet. De olika brödraskapens medlemmar hafva sammankomster för gemensamma andaktsöfningar i kloster (tekje, chānegāh), som ofta äro utrustade med rika donationer, och stå under uppsikt af en prior, sjeich (äldste) eller múrsjid (ledare). Denne, som representerar ordens stiftare, pīr, utses vanligen på grund af anciennitet eller genom val, hvilket sedan stadfästes af sjeich-ul-islām. Innan en lärjunge, murīd, upptages i orden och får tillstånd att anlägga dess dräkt, måste han vanligen genomgå en viss pröfvotid. För öfrigt märkes, att celibat icke är obligatoriskt och att dervischerna icke räknas till prästerskapet. Dessa ordnar indelas i två klasser: bā sjer‘ ("med lag"), sådana, som inrätta sitt lif i öfverensstämmelse med islams föreskrifter, och bī sjer‘ ("utan lag"), sådana, som knappast kunna sägas tillhöra något bestämdt religiöst samfund, ehuru de påstå sig vara muhammedaner. Den förstnämnda klassen omfattar ett mycket stort antal ordnar, som hufvudsakligen skilja sig från hvarandra genom den olika successionen från kaliferna Abu Bekr och Ali, hvilka uppgifvas som dervisch-institutionens stiftare. Att erhålla någon närmare kännedom om de mångfaldiga regler och ceremonier, som iakttagas, är för den utomstående icke möjligt, då dylika ting strängt hemlighållas för den oinvigde. Mest bekanta bland dessa ordnar äro er-Rīfā‘ije (de tjutande dervischernas orden), stiftad af Ahmed er-Rifa‘i (d. 1182), och el-Maulawīje (de dansande dervischerna; se Dans, sp. 1327, och pl. III, 20), som stiftades af den berömde persiske författaren Maulawi Djelal ud-din er-Rumi (d. 1273). En annan bekant orden är el-Kalenderīje (de vandrande dervischerna), som härstammar från Spanien. I sin ursprungliga form representerade denna inrättning inom islam en mystisk riktning, som tillämpade vissa egendomliga principer för tolkningen af koranen och den från Muhammed härstammande traditionen, men i många fall urartade den på ett högst betänkligt sätt. Under asketens förklädnad döljer sig ofta nog en simpel tiggare eller listig bedragare. Emedan dervischerna icke erkänna någon annan