auktoritet än sitt eget andliga öfverhufvud, hafva både de turkiske sultanerna och de ortodoxe ‘ulema i alla tider betraktat dem med oblida ögon. Efter janitsjarkårens upplösning 1826 upphäfde sultan Mahmud II äfven den ansedda bektasjiorden, som stod i nära förbindelse med de själfrådige janitsjarerna. Däremot fortlefva de öfriga ordnarna ännu i dag, och särskildt maulawiterna räkna många medlemmar, som tillhöra de högre och mera välmående klasserna. Jfr G. Schuster, "Die geheimen gesellschaften", I (1906). K. V. Z. Dervisch pascha, Ibrahim, turkisk militär och diplomat, f. 1817 i Ejub, en af Konstantinopels förstäder, d. 21 juni 1896 i Konstantinopel, idkade mineralogisk-tekniska studier i London och Paris, blef efter sin hemkomst lärare i kemi och fysik vid krigsskolan i Konstantinopel, utnämndes 1849 till divisionsgeneral och blef 1855 högste ledare af alla Turkiets militärläroverk. 1862 ledde han fälttåget mot Montenegro, var en tid turkiskt sändebud i Petersburg, sändes 1866 som utomordentlig kommissarie till Libanon-området och blef 1875 generalguvernör öfver Bosnien och Hercegovina. Då hans grymma framfart därstädes endast gaf ny näring åt det bosniska upproret, föll han i onåd. 1876 blef D. emellertid för en kort tid krigsminister, sändes därpå ånyo mot Montenegro, men utan framgång, och försvarade 1877 under rysk-turkiska kriget med tapperhet Batum, som han först efter fredsslutet nödgades utrymma åt ryssarna. 1880 kufvade han med stränghet ett albanesiskt uppror, och 1882 sändes han till Egypten med uppdrag att stödja kedivens vacklande myndighet; där förmådde han dock föga uträtta. D. utnämndes 1888 till generaladjutant hos sultanen. <img l>

Derzjavin, Gavriil Romanovitj, rysk skald, f. 1743 i Kazan, d. 1816 på sitt landtgods Zvanka i guvern. Novgorod, härstammade från en tatarisk släkt, som inflyttat till Ryssland från Gyllene horden, fick sin första undervisning af en tysk deporterad vid namn Rose och måste efter oafslutade skolstudier inträda i preobrazjenska regementet år 1762, då han fick på nära håll bevittna tronhvälfningen i Petersburg. D. deltog 1773 i general Bibikovs fälttåg mot Pugatjev och fick öfverstes rang, men öfvergick 1777 till civil tjänst och blef 1784 guvernör i Olonets och 1785 i Tambov. Mångfaldiga trakasserier med förmän och kolleger gjorde honom till offer för byråkratiska intriger, så att han 1788 gick förlustig ämbete och rang. 1791 blef han dock genom Katarina II:s ynnest statssekreterare, senator (1793) och president i kommerskollegiet (1794). Under Paul I:s regering föll han åter i onåd, men blef af Alexander I återinsatt i sina forna värdigheter och var justitieminister 1802—03. Hans personliga själfrådighet och politiska åsikter gjorde honom dock omöjlig för de nya förhållandena, så att han frivilligt drog sig tillbaka. — Såsom skald var D. Rysslands ende verklige poet i 18:e årh., och hans diktning betecknar öfvergången från retorik till äkta poesi. Ehuru han icke lyckades frigöra sig från den gamla smakriktningen, visar dock hans alstring aktningsvärda försök att i ett naturligt språk tillgodogöra sig dåtida ämnen, särskildt ur det politiska lifvet. Hans egentliga betydelse låg i ode-diktningen, som förhärligade Katarina II och hennes tid. Hans oden äro kraftiga, men uttänjda och ojämna och naturligtvis ej fria från panegyriska öfverdrifter. På äldre dagar sysslade han ock med anakreontiska imitationer. Bland hans historiska och filosoferande oden märkas Vattenfallet (1774, till furst Potemkins ära), Vid intagandet af Izmail, det berömda odet Gud (1784), en själfständig, ståtlig reflexionsdikt, som öfversatts till många språk — däribland till japanesiska och på franska 15 gånger —, samt hans många hyllningsdikter till Katarina II, särskildt det berömda Felica (1782). I två oden beröras äfven svenska förhållanden: Vid freden med Sverige (1790) och Vid svenske konungens förlofning med storfurstinnan Aleksandra Pavlovna (1796). D. författade ock några dramer och operalibretton, däribland två med nationella stoff: Dobrynja och Pozjarskij, men utan framgång. Dessutom öfversatte D. Horatius, Schiller, Rousseau och Racine ("Phèdre"). - D:s skrifter ha utkommit i två akademiska editioner: den större i 9 delar 1864—83, den mindre i 7 delar 1868—78. En monumental biografi på grundvalen af D:s verk, bref och historiska dokument, redigerad af J. Grot, utgafs af ryska vetenskapsakademien i 2 delar 1880, 1883. A—d J. Des., förkortning för lat. designatus, utsedd, utnämnd (se Designera). Des., vid naturvetenskapliga namn förkortning för geologen Édouard Desor. Dés [dēʃ] l. Deés, hufvudstad i ungerska komitatet Szolnok-Doboka, vid Szamos. 9,888 inv. (1901), ungrare och rumäner. Linneväfverier; vinodling. Under ungerska frihetskriget utkämpades där flera slaktningar. I närheten ett storartadt salt-bergverk, Dés-akna. K. B. W. Desaguadero, flod i sydamerikanska staten Bolivia. Den kommer från Titicaca-sjön och faller ut i Aullagas-sjön samt har en längd af 300 km. <img l>

Desaix de Veygoux [dəsǟ də vägō], Louis Charles Antoine, fransk general, f. 1768 nära Riom, blef officer 1783, tjänstgjorde 1792 i Rhenarméns stab, var 1794 divisionsgeneral vid Rhen-Mosel-armén, ledde den första Rhen-öfvergången (24 juni 1796), slog österrikarna vid Geisenfeld (1 sept. s. å.), bidrog i väsentlig mån till segern vid Biberach (2 okt. s. å.), försvarade Kehl två månader och medverkade vid Rhen-öfvergången 20 april 1797, då han blef sårad. Efter sitt tillfrisknande kallades han till Bonaparte i Italien, och 1798 åtföljde han denne till Egypten samt tog stor del