i slaget vid pyramiderna. D. utförde segrande tåget till Öfre Egypten och organiserade förträffligt detta land. Men efter Bonapartes afresa nödgades han med engelsmännen afsluta det olyckliga fördraget i El Arisch 24 jan. 1800 samt återvände därefter till Europa och sändes till Napoleons armé i Italien. 14 juni s. å., då slaget vid Marengo utkämpades, var han med sin division sänd till Novi. Han inträffade på slagfältet, då Napoleon redan ansåg nederlaget gifvet, upptog de vikande och öfvergick sedan till anfall, hvarigenom segern fästes vid de franska vapnen. Under denna hjältebragd fann han sin död. Han begrofs i hospitiet på S:t Bernhard. Där samt i Paris och på vänstra Rhenstranden (midt emot Kehl) finnas minnesvårdar öfver honom. D. var en krigare med mycken begåfning, grundlig bildning och ädel karaktär. C. O. N. Dés-akna. Se Dés. Des Alleurs [däṡallȫr], Pierre Puchot, grefve, fransk diplomat, födelse- och dödsår obekanta, skickades såsom minister till kurfursten af Brandenburg 1698 och till biskopen af Liège samt kurfurstarna af Pfalz och Köln 1699—1701. Han verkade för Rákóczis sak i Ungern under åren 1704—10, innan han 1711 anlände till Konstantinopel, där han var ambassadör till 1716. D. stod Karl XII bi under dennes vistelse i Turkiet och kunde tidtals betraktas såsom hans representant vid sultanens hof samt försträckte eller förmedlade försträckning af en stor del af de för Karls hemresa 1714 nödiga medlen. Hans till ett 80-tal uppgående noter och memorial till svenska kansliet i Turkiet förvaras i Riksarkivet. — En grefve Roland Puchot D. blef 1741 envoyé i Polen och 1747 ambassadör i Konstantinopel, där han dog 1755. Han var sedan 1744 gift med furstinnan Maria Lubomirska. De Sanctis, Francesco, italiensk litteraturhistoriker och statsman, f. 1818, d. 1883, deltog i maj 1848 i upproret mot Bourbonerna och blef inom revolutionsministären generalsekreterare för den offentliga undervisningen. Efter Bourbonernas återkomst flydde han till Cosenza, men på våren 1850 kastades han i fängelse. 1853 landsförvisades han till Amerika, men flydde och kallades snart därefter till lärare i estetik och italiensk litteratur vid polyteknikum i Zürich. 1860 återvände han till Italien och blef prefekt i prov. Principato ulteriore. 1861 blef han deputerad. 1861—62, mars—dec. 1878 och 1879—80 var han undervisningsminister. De förnämsta af hans arbeten äro: Saggi critici (1868—73; 4:e uppl. 1881), Saggio critico sul Petrarca (1869), den mycket spridda Storia della letteratura italiana (1872; 9:e uppl. 1898), Studio su G. Leopardi (1885) och La letteratura italiana nel secolo XIX (1897; 4:e uppl. 1902). Jfr arbeten öfver D. af Ferrieri (1887), Pennetti (1894), Croce (1898) och Crocchia (1899). Desargues [däṡa'rg], Gérard, fransk matematiker, f. 1593 i Lyon, d. 1662, ingick i militärståndet och deltog, tillsammans med bl. a. Cartesius, i belägringen af La Rochelle (1628), men tog snart afsked och var därefter sysselsatt med vetenskapliga studier. För D. egendomlig är den fruktbara tanken att af kända egenskaper hos cirkeln härleda motsvarande egenskaper hos samtliga de koniska sektionerna genom att betrakta dessa såsom perspektivbilder af cirkeln. Den vidgade synpunkt, som D. sålunda här och äfven annorstädes anlägger, skiljer honom väsentligt från geometrerna af den äldre skolan. Också kan D. med rätta anses som en bland grundläggarna af den s. k. nyare geometrien. Särskildt kan han här betraktas som upphofsmannen till flera viktiga teorier och metoder, hvilkas betydelse först i 19:e årh. blifvit uppmärksammad, i främsta rummet teorien för transversaler samt den för den nyare geometrien fundamentala perspektiviska metoden. Hans förnämsta skrift, känd endast genom en 1679 gjord afskrift, är Brouillon projet d'une atteinte aux événements des rencontres d'un cône avec un plan (1639). 1864 utgåfvos hans Œuvres af Poudra. För öfrigt var D. hemmastadd ej allenast inom arkitekturen och ingenjörsvetenskapen, utan äfven inom metafysiken och teologien, så att Cartesius, hvilken ofta omnämner honom i sina bref. brukade säga, "att han mera litade på D. än på tre teologie professorer". (I. F.) Desarmera (fr. désarmer, af lat. arma, vapen), afväpna, göra värnlös. — Desarmera en fästning, ur densamma bortföra all bestyckning och ammunition eller ock, ehuru i mera inskränkt bemärkelse, sätta den i samma tillstånd, som den var före den artilleristiska rustningen. L. W:son M. Desassimilation (fr. désassimilation, af dés, bort, från, och assimilation, se d. o.), fysiol., afskiljande från organismen af ämnen, som assimilerats med densamma. Se Ämnesomsättning. Desatir kallar sig en teosofisk-mystisk samling traditioner, spekulationer och påhitt med kommentar om tretton föregifna profeter i Iran under årtusenden före Zarathustra och om denne själf. Desatir föregifver hög ålder, men är affattad i senare tid i Indien på ett slags egendomligt konstspråk. Arbetet utgafs med engelsk öfv. i Bombay 1818 i 2 dlr af Mulla Firuz bin Kaus. N. S. Desaugiers [däṡåʃiē]. 1. Marc Antoine D., fransk kompositör, f. 1742, d. 1793, skref flera operor samt ett rekviem öfver Sacchini och "hierodramen" Prise de la Bastille, som uppfördes i Paris vid den stora nationalfesten 14 juli 1790. Hans musik berömmes för friskhet och naturlighet, hvilka egenskaper öfverskylde bristerna i det tekniska. A. L.* 2. Marc Antoine Madeleine D., den förres son, fransk vissångare och vådevillförfattare, f. 1772 i Fréjus, d. 1827 i Paris, visade tidigt en så afgjord dramatisk begåfning, att fadern afstod från sin plan att låta honom studera till präst. 1791 gjorde han sitt litterära lärospån med en operatext, som han bearbetat efter Molières "Le médecin malgré lui" och till hvilken fadern satt musik. 1793 begaf han sig till San Domingo, där han invecklades i de revolutionära rörelserna och med nöd undgick att blifva nedskjuten. Sedan han 1795—96 uppehållit sig i Förenta staterna, återvände han 1797 till Frankrike, där han åter började skrifva för teatern. Ett af hans bästa stycken från denna tid är Testament de Carlin (1799). Men hans egentliga ryktbarhet härrör från 1805, då han började underhålla repertoaren för Vaudeville och Variétés. Bland de många små lustiga stycken, som han skref för dessa teatrar, nämnes Dîner de Madelon (1813) såsom det yppersta. Sin egentliga betydelse har emellertid D. på visans område, där han öfverträffas endast af Béranger. I fråga om frisk ingifvelse och