beror, enligt descendensteorien, därpå, att organismerna hafva utvecklats den ena ur den andra eller ur gemensamma stamformer, ej skapats fullfärdiga och oberoende af hvarandra. De s. k. arterna inom växt- och djurvärlden äro således ej oföränderliga, utan hafva fastmera under loppet af jordens utveckling genomgått en rad af omdaningar, utvecklats ur andra, i allmänhet enklare arter. I motsats till det förr inom biologien härskande åskådningssättet nöjer sig således descendensteorien ej med att betrakta de olika former, i hvilka det organiska lifvet uppträder, såsom gifna, utan desamma uppfattas såsom produkterna af en utvecklingsprocess. Biologiens förnämsta och egentliga uppgift blir således från descendensteoriens ståndpunkt att utforska lagarna för denna utveckling. Visserligen är den form af descendensteorien, som numera ingår i vår världsåskådning, för så vidt denna stödjer sig på erfarenhetsvetenskaperna, ett barn af 1800-talets andra hälft. Som emellertid denna uppfattning af den organiska världen är den enda, som öfverensstämmer med vår fordran på ett orsakssammanhang i den organiska naturen, är det ingalunda öfverraskande, att själfva dess princip, d. v. s. uppfattningen af ett genetiskt samband mellan de olika organismerna, en de högre lifsformernas uppkomst ur de lägre, framträder redan i en eller annan form hos några af forntidens tänkare, såsom Anaximander och Empedokles. Vida mera öfverraskande verkar det, att utvecklingstanken kunde så godt som fullständigt försvinna ur biologien och först åter framträda vid 1700-talets slut. Visserligen hade Buffon redan 1750 uttalat, att djuren kunde ombildas genom yttervärldens inflytande, och äfven Linné hade framkastat den förmodan, att nya arter under tidernas lopp skulle kunna uppkomma genom korsning af ett fåtal ursprungliga arter. Men artbegreppet, sådant det formulerats af Ray och Linné, uteslöt begreppet af utveckling, och endast småningom lyckades descendensprincipen åter vinna fotfäste inom vetenskapen. En tänkare sådan som Goethe kunde gifvetvis ej känna sig tillfredsställd af dogmen om den organiska världens oföränderlighet, utan sökte efter en "urtyp", som skulle ligga till grund för alla varelser; han talade om en "växternas metamorfos", äfven om han väl företrädesvis tänkte sig denna ombildning som en ideell process. Ett steg längre gick E. Darwin, Ch. Darwins farfader, i det han i sitt 1794 utgifna arbete "Zoonomia" sökte ådagalägga, att det fanns ett realt släktskapsförhållande mellan de olika arterna, en gradvis skeende ombildning och förädling af djurvärlden; han stöder denna sin uppfattning förnämligast på tillpassningar i byggnaden till ett organs användningssätt. Men dessa läror lyckades lika litet som de af Treviranus och Oken gjorda inläggen göra sig gällande hos samtiden. För det betydelsefullaste och mest genomarbetade försöket före Ch. Darwin att vetenskapligt gifva skäl för descendensprincipen hafva vi att tacka Lamarck. I sin 1809 utgifna "Philosophie zoologique" bryter denne ej blott med den gamla uppfattningen af arten, hvilken han förklarar för en abstraktion, och förnekar uttryckligen artens oföränderlighet, utan han söker ock påvisa bestämda naturliga orsaker till djurrikets småningom försiggående utveckling. Endast människolifvets korthet hindrar oss enligt honom att omedelbart iakttaga de förändringar, som arterna undergå. Orsakerna till dessa ombildningar söker Lamarck dels i de förändrade lefnadsvillkoren, som framkallats af de förändringar vår jord under sin utveckling genomgått, dels i de olika yttre förhållanden (olika klimat, näring etc.), i hvilka djuren lefva. Af dessa orsaker komma djuren att göra ett olika bruk af sina organ. De organ, som mycket användas, erhålla en starkare utbildning, medan andra, som — på grund af förändrade lefnadsförhållanden — mindre eller ej alls tagas i anspråk, småningom försvagas och bli förkrympta. Så skulle t. ex. giraffen hafva fått sin långa hals genom behofvet att sträcka sig efter bladen på höga träds toppar, och vadarnas långa ben skulle småningom utbildats därigenom, att dessa fåglar ständigt sträckte ut benen vid vadandet i djupt vatten o. s. v. Däremot hade mullvadens ögon blifvit rudimentära, emedan detta djur lefver i mörkret, där synorgan ej äro till något gagn. Betydelsefulla inlägg i descendensfrågan gjordes ock af E. Geoffroy S:t Hilaire, som sökte förändringarnas orsak hufvudsakligen i den omedelbara inverkan af de yttre lifsvillkoren ("le monde ambiant"). Geoffroy ådagalade äfven, att de rika fossila fynden, som då nyligen blifvit bekanta, talade för descendensteorien: likheten mellan nu lefvande djur och de utdöda blir större, ju mera man närmar sig nutiden; de lefvande och de utdöda varelserna tillhöra samma stammar, och olikheterna dem emellan bero på variation, framkallad af de olika yttre förhållandenas inflytande. Genom denna uppfattning trädde Geoffroy i skarpaste opposition till G. Cuvier, hvilken, utrustad med den tidens hela naturvetenskapliga lärdom, var en ifrig och framgångsrik förkämpe för artens oföränderlighet, som han t. o. m. framställde som ett nödvändigt villkor för en vetenskaplig naturalhistoria. Gentemot den af Geoffroy förfäktade enheten i alla djurs byggnadsplan betonade Cuvier, att hvarje af de af honom uppställda fyra typerna visade en fullkomligt skiljaktig organisation. De hos husdjuren uppträdande variationerna kunde ej berättiga till antagandet, att de djupgående olikheterna mellan utdöda och nutida ryggradsdjur uppstått på motsvarande sätt. De kända djurarterna hade säkerligen alltid haft samma byggnad som nu, ty i Egypten funna, 3—4 tusen år gamla mumier af flera djurarter bevisade, att dessa arter ej undergått någon förändring under denna långa tidrymd. De fossila arterna kunde ej stå i något genetiskt samband med de nu lefvande, emedan hvarje geologisk period afslutats med en jordytans revolution, som tillintetgjort alla då lefvande varelser (kataklysm-teorien). Dessa motsättningar i Geoffroys och Cuviers uppfattning fingo sitt uttryck i häftiga strider dem emellan vid franska vetenskapsakademiens sammankomster, hvarvid segern enligt de fleste samtidas mening hembars af Cuvier. Efter denna tid inträdde ett stillestånd i descendensteoriens utbildning. Och, märkligt nog, var det ej inom biologien, utan inom geologien, som utvecklingsprincipen först nådde obestridt herravälde. 1830 grundlades af Lyell den moderna läran om jordens utveckling, i det han ovederläggligt bevisade, att de nu å jordytan verkande krafterna i det stora hela äro fullt tillräckliga för att förklara de