väldiga ombildningar af densamma, hvilka förut tillskrifvits vidt omfattande jordrevolutioner. Jordskorpans utveckling har fortgått småningom och jämnt under tidrymder så långa, att man om dem kunnat säga, att de stå i ungefär samma förhållande till vår tidsenhet, året, som afstånden mellan jorden och fixstjärnorna stå till våra jordiska mått. Vulkaniska utbrott, öfversvämningar m. m. ha under tidigare perioder liksom nu säkerligen varit inskränkta till jämförelsevis små områden och för jordytans gestaltning haft blott en underordnad betydelse i förhållande till de långsamt försiggående förändringarna. Med denna lära, som numera är allmänt antagen, försvann för alltid ur geologien ej blott den mosaiska skapelsemyten, utan ock kataklysm-teorien. Under de årtionden (1830—58), som följde på den s. k. naturfilosofiska perioden, hopades genom talrika specialundersökningar på alla biologiens områden ett stort material af nya och värdefulla fakta. Att utvecklingstanken nu var mogen för genombrott äfven på det biologiska området, d. v. s. att alla dessa fakta kunde blifva begripliga blott under denna princips tillämpning, framgår på det tydligaste redan af den anmärkningsvärda omständigheten, att tvenne forskare, A. R. Wallace och Ch. Darwin, fullkomligt oberoende af hvarandra och utgående från ett fullständigt skiljaktigt empiriskt material, kommit till en teori om arternas uppkomst, hvilken använde i hufvudsak samma förklaringsgrunder samt t. o. m. delvis samma termer (se vidare Darwin, Ch.). Efter offentliggörandet af Darwins arbete visade det sig dessutom, att väsentliga grunddrag af hans och Wallaces teori redan långt tidigare uttalats af tvenne deras landsmän, nämligen 1813 af Wells i "Two essays upon dew and single vision" samt 1831 af P. Matthew i "On naval timber and arboriculture". Men ingen af de två sistnämnde författarna torde hafva varit medveten om, att de varit lösningen af ett världsproblem på spåren; deras arbeten buro ej heller någon frukt, och det var först mycket senare som Wallace och Darwin lärde känna deras åsikter. Den senare blef det förbehållet att gifva åt descendensteorien en sådan grundläggning, att densamma mäktat verka omgestaltande vida utöfver den egentliga biologiens råmärken. Som våra dagars descendensteori således blifvit grundad af Darwin och af dem, som trädt i hans spår (se nedan), så uppfattas ej sällan Darwins lära, darwinismen, såsom liktydig med descendensteorien, medan i själfva verket den förra är blott en form för descendensteorien, som söker uppvisa de orsaker — förnämligast det naturliga urvalet (eng. selection, hvadan selektionsteori = darwinismen) —, hvilka varit och äro verksamma vid växt-och djurarternas uppkomst och utveckling. Grunddragen af darwinismen i nu angifven bemärkelse äro följande. Darwin utgår vid sina undersökningar från de förändringar våra husdjur och odlade växter undergå genom människans åtgörande. Af flertalet husdjur och odlade växter finnas talrika raser eller varieteter. Stundom äro dessa varieteter så olika såväl sin stamform som sinsemellan, att de, om de anträffades i naturen, skulle tillerkännas rangen af "goda arter", måhända föras till skilda släkten. En del djur- och växtformer har under så lång tid varit människans följeslagare, att vi numera ej med säkerhet kunna fastställa deras ursprung. Emellertid veta vi, att ej hvarje kulturras härstammar från en särskild vild art, utan att de kultiverade raserna äro produkter af i somliga fall en, i andra några få vilda stamformer. Ett belysande exempel erbjuda vår tamdufvas olika raser; af denna finnas enligt uppgift åtminstone 20 hufvudraser. Samtliga dessa härstamma, såsom Darwin har bevisat, från en och samma vilda art, den flerstädes i Europa äfvensom i Indien förekommande klippdufvan. Men det stora flertalet af tamdufvans raser skiljer sig högst betydligt från sin stamform, och detta ej blott i det yttre, utan olikheten sträcker sig stundom ock till inre delar (hufvudskålens form, refbenens bredd och antal, ryggkotornas antal m. m.). Lyckas individer af dessa dufraser att undandraga sig människans inflytande, och blifva de i tillfälle att korsas med hvarandra, så uppträda åter — förr eller senare och i högre eller lägre grad — de för den vilda klippdufvan kännetecknande egenskaperna, såsom de förvildade dufvorna på våra gator otvetydigt ådagalägga, ty dessa hafva oftast mer eller mindre fullständigt återtagit stammoderns kostym: den skifferblå färgen med två svarta band på vingarna och ett sådant öfver stjärtspetsen. Dessa betydande afvikelser från stamformen uppkomma däraf, att alla djur och växter ega förmåga att förändras i olika riktningar (variera); så består en kull hundvalpar eller kattungar knappast någonsin af fullkomligt öfverensstämmande individer. Af denna egenskap har människan begagnat sig och utvalt till fröplantor och afvelsdjur blott eller företrädesvis de individer, hvilka i högsta möjliga grad ega de af henne önskade eller för henne gagneliga egenskaperna. När sålunda en djuruppfödare önskar erhålla får med fin ull, utväljer han inom hela fårhjorden till afvelsdjur endast de individer, hvilka i detta afseende äro bäst utrustade. Af de valda djurens afkomma låter han återigen blott de får fortplanta släktet, som fullständigast motsvara hans fordringar i ifrågavarande hänseende. Genom att på detta sätt i hvarje generation blott utvälja de individer, som hafva den finaste ullen, erhåller han slutligen en fårstam, som med afseende på ullens beskaffenhet kan skilja sig högst väsentligt från stamformen. När sålunda genom ett under flera djurgenerationer fortsatt urval de önskade egenskaperna varit i ständig tillväxt, medan de motsatta undertryckts, framkallas småningom en ny "ras", som i väsentliga egenskaper kan afvika från den djurform, hvilken tjänade som utgångspunkt för afveln. Detta förfaringssätt har betecknats som artificiellt l. människans urval. Detsamma förutsätter, att ej blott art- eller raskaraktären, utan också individuella egenskaper äro eller kunna vara ärftliga. Vid detta människans urval hafva gifvetvis hennes åtgöranden ej alltid varit medvetna i den bemärkelsen, att hon afsiktligt försökt utbilda någon viss ras. Sålunda har i äldre tider människan till afvelsdjur valt sina bästa husdjur i förhoppning att dessas fördelaktiga egenskaper skulle gå i arf på åtminstone någon eller några af deras afkomlingar och sålunda åstadkomma en god stam ("omedvetet urval"). Urvalet kan kompliceras genom "organens korrelation", hvarmed betecknas det förhållande, att