förändringar i ett visst organ eller stegring af en viss egenskap kunna medföra vissa förändringar af andra organ och egenskaper. Stundom tyckes denna korrelation uppträda beträffande organ, som i och för sig ej stå i något omedelbart morfologiskt eller fysiologiskt samband; sålunda uppgifves, att kattor med blå ögon vanligen (eller alltid) äro döfva, att dufvor med fjädrade fötter hafva en hinna mellan yttre tårna o. s. v. — kombinationer, som ännu ej fått någon tillfredsställande förklaring. Af det föregående framgår således, att det artificiella urvalet för att kunna frambringa nya former (raser) stöder sig på två egenskaper hos organismerna, nämligen 1) på variabiliteten: afkomman har förmågan att utveckla nya karaktärer, hvarigenom dess organisation skiljer sig från föräldrarnas; 2) på ärftligheten: de nyuppträdande karaktärerna kunna nedärfvas på de efterföljande släktleden. Äfven vilda arter ega individuell variationsförmåga, om ock olikheterna vanligen ej äro så i ögonen fallande som hos kulturformerna; likaledes råder ej minsta tvifvel om, att dessa individuella olikheter ofta nedärfvas på afkomman. Odlarnas roll däremot öfvertages i fråga om de vilda arterna af naturen själf: af det s. k. naturliga urvalet, som träder i stället för det artificiella. Ras- och artbildningen i naturen beror enligt Darwin företrädesvis på det naturliga urvalet. Detta möjliggöres genom följande omständigheter. Det är ett kändt sakförhållande, att alla växt- och djurarter frambringa vida flera frön och ägg än som uppnå könsmogen ålder och fortplanta arten; flertalet omkommer under utvecklingsperioden genom ogynnsamma förhållanden, såsom köld, torka, hunger, sjukdom, fiender o. s. v. Hvarje organism förökar sig i geometrisk progression, så att, ifall ingen förstöring af afkomman inträffade, efter en viss tid en öfverbefolkning skulle ega rum; med andra ord hvarje art frambringar ett vida större antal afkomlingar, än existensförhållandena (utrymmet, tillgången på födoämnen, andra varelser m. m.) medgifva att fortlefva och fortplanta sig. Afkomlingarna af ett enda par elefanter — en af de djurarter, som föröka sig långsammast — skulle på 500 år, enligt Darwins lågt tilltagna beräkning, uppgå till 15 mill., ifall afkomlingarna utan undantag uppnådde könsmogen ålder. Ett fågelpar, som lefde fem år och under denna tid producerade sexton ungar, skulle efter femton år gifvit upphof till 2,000 mill. individer. En störhona beräknas under sin lifstid lägga 100 mill. ägg; men som en arts individantal icke i märkbar mån förökas, såvida lefnadsvillkoren förblifva oförändrade, gå alltså af störhonans 100 mill. ägg alla utom två en förtidig död tillmötes. Det beror nu ingalunda blott på slumpen, hvilka individer skola blifva vid lif, utan de öfverlefvande äro fastmera de, som variera på det för dem förmånligaste sättet. Den individ, som eger någon fördel framför andra, har största utsikten att uppnå könsmogen ålder och frambringa likartade afkomlingar, d. v. s. afkomlingar, som ärfva de nyttiga afvikelserna, medan den mindre fördelaktigt utrustade (= mindre fördelaktigt varierande) undantränges och endast mera sällan blir i tillfälle att efterlämna någon afkomma. I detta naturens gynnande af fördelaktiga afvikelser och undertryckande af ofördelaktiga, i detta de bäst utrustades bestånd i kampen för tillvaron består det naturliga urvalets egentliga väsende. Denna kamp för tillvaron är således ej blott en omedelbar strid mellan rofdjuret och dess byte, ej blott en organismens strid med den omgifvande naturens förstörande krafter, utan den uppträder ock under formen af en konkurrens, som rasar med skoningslös energi mellan de arter, som bebo samma område och föra samma lefnadssätt, men häftigast mellan individer af samma art. Sålunda kämpar en växt, hvilken årligen frambringar tusen frön, af hvilka i allmänhet endast ett kommer att utveckla sig till en ny planta, med andra växter af samma art eller med närstående arter, som redan bekläda marken. Det är denna kamp för tillvaron, hvarigenom inom samma art i allmänhet endast de förmånligast varierande bibehållas och komma att efterlämna afkomma, som betingar ett urval, jämförligt med människans urval; och detta urvals verkan måste med nödvändighet blifva analog med det artificiella urvalets, nämligen en artens förbättring, d. v. s. dess fullständigare tillpassning till lifsvillkoren. De utvalda egenskaperna, som förut egdes blott af några individer, måste småningom tillkomma alla individer, blifva en artkaraktär, då i hvarje generation alla individer, som komma till fortplantning, ega desamma och sålunda öfverföra dem på afkomman. Erfarenheterna från det artificiella urvalet gifva vid handen, att de af naturen utvalda egenskaperna stegras från generation till generation; de måste göra detta, så länge en stegring ännu innebär en fördel i kampen för tillvaron. Ett enkelt exempel må åskådliggöra det sagda. Haren är genom sin af brunt, gult, hvitt och svart sammansatta päls synnerligen väl skyddad för upptäckt, när han hukar sig ned mellan torrt löf, mossa e. d. Äro däremot mark och buskar snöbetäckta, afsticker han i denna kostym mycket starkt från omgifningen. Blefve nu klimatet kallare, så att marken en större del af året vore snöbeklädd, skulle de individer, i hvilkas päls de flesta hvita eller ljusa färgtoner ingå, vara förmånligast ställda i kampen för tillvaron, emedan de blifva mindre lätt upptäckta af sina fiender (räf, uf m. fl.) än de mörkare, hvilka årligen i större antal än de ljusare skulle blifva deras offer. Procenten ljusare harar skulle således tilltaga från släktled till släktled. Tillika skulle gifvetvis de ljusa hararna blifva allt ljusare, dels emedan de ljusare allt oftare skulle komma att para sig med hvarandra, dels emedan kampen för tillvaron snart ej längre skulle ega rum mellan mörka och ljusa harar, utan mellan ljusa och ännu ljusare. Så måste slutligen en hvit harform uppkomma, såsom ock verkligen egt rum i den arktiska regionen. Har hos haren behofvet att undgå rofdjur under vissa omständigheter framkallat en hvit form, så åstadkommer hos rofdjuren behofvet att osedda nalkas sitt byte under samma omständigheter samma effekt: sålunda har i polartrakterna uppstått en hvit björnart (isbjörnen), hvaremot dess i skogarna lefvande släktingar bibehålla den mörka färgen. Af ofvanstående inses ock, huru en varietet, som ju ej är något annat än en begynnande art, genom det naturliga urvalet kan klyfvas i två eller flera ("släktets differentiering"). Denna klyfning inträffar, när ättlingar af samma art komma att lefva under olika yttre förhållanden, då individerna tvingas att