afpassa sin organisation efter dessa och sålunda komma att skilja sig från hvarandra. Då det naturliga urvalet verkar genom bibehållandet af gynnsamma modifikationer, så sträfvar hvarje ny form i ett fullt befolkadt område att intaga den plats, som innehafves af dess egen, mindre lyckligt utrustade stamform och af andra mindre väl afpassade former, med hvilka den i ett eller annat afseende kommer i konkurrens, och föranleder sålunda deras utdöende. Om vi därför betrakta hvarje art såsom härstammande från en okänd stamform, kunna vi antaga, att i allmänhet både stamformen och alla öfvergångsformer blifvit utrotade genom den nya, dem öfverlägsna formen. I denna omständighet hafva vi en förklaring af bristen eller sällsyntheten af öfvergångsformer och därmed af de stora luckorna i växt- och djurrikets system. Å andra sidan har geologien påvisat oomtvistliga öfvergångsformer mellan talrika arter och släkten. Men de förhållanden, under hvilka en växt- eller djurform lefver, kunna alltjämt vara gynnsammare för den oförändrade stamformen än för de varieteter, till hvilka den gifver upphof. Detta är orsaken till, att vissa växt- och djurformer kunnat bibehålla sig oförändrade genom ofantligt långa tidrymder. I samband med Darwins teori om det naturliga urvalet och dess artbildande betydelse förtjäna ock följande två omständigheter att beaktas. Mellan det af människan utöfvade urvalet och det naturliga urvalet finnes den grundväsentliga skillnaden, att, medan det hos husdjuren och de odlade växterna är de för människan fördelaktiga eller af henne önskade egenskaperna, hvilka blifva föremål för urval, så bibehållas och förökas genom naturens urval uteslutande de för djuret själft gagneliga egenskaperna. Vidare är det gifvet, att, medan människans urval i allmänhet endast kan afse yttre eller mera i ögonen fallande egenskaper, kan det naturliga urvalet sträcka sina verkningar till alla egenskaper, såväl yttre som inre, såväl kropps- som själsegenskaper. Enär det naturliga urvalet är en process, som åstadkommer, att de individer, som äro bäst afpassade för lefnadsvillkoren, blifva vid lif och efterlämna afkomma, så följer däraf, att detta urval ej med nödvändighet behöfver framkalla absolut, utan endast relativ fullkomlighet, med andra ord: naturen bedömer fullkomligheten efter graden af organismens afpassning för lefnadsvillkoren; naturen sträfvar ej efter fullkomlighet i och för sig själf, utan efter fullkomlig afpassning. Lefnadsvillkoren kunna gifvetvis undergå sådana förändringar, att förut nödvändiga organ eller organdelar ej längre äro behöfliga. Då uppträder, hvad man kallat den regressiva (tillbakagående) utvecklingen: de ej längre behöfliga eller användbara organen eller organdelarna tillbakabildas, d. v. s. de blifva allt svagare, allt mera obrukbara, de blifva förkrympta eller rudimentära (se ock nedan) och försvinna slutligen fullständigt. Genom denna förlust af organ eller organdelar blir således växten eller djuret mindre rikt organiseradt, kommer att intaga en lägre organisationsgrad än sina förfäder. Men trots denna lägre eller rättare enklare organisation är afkomman dock i den mening fullkomligare, att den blifvit fullkomligare afpassad för de nya, de förändrade lefnadsförhållandena, än hvad den skulle vara, i fall den kvarstått på de rikare utrustade förfädernas ståndpunkt. Synnerligen belysande exempel på regressiv utveckling erbjuda de parasitiska djuren, hvilka alla härstamma från fritt lefvande djur. Man kan hos vissa djurgrupper påvisa alla öfvergångar från fritt lefvande djur till typiska parasiter, hvilka serier därför erbjuda ett synnerligen gynnsamt tillfälle att studera de olika graderna af tillbakabildning, som betingas af afpassningen till mer eller mindre parasitiskt lefnadssätt. Som den utbildade parasiten ej behöfver röra sig för att uppsöka sin föda eller för att undfly fiender, försvinna småningom alla ställflyttnings- och sinnesorgan, och hos parasiter, som lefva i andra djurs tarmkanal, kunna ock matsmältningsorganen fullständigt tillbakabildas, såsom förhållandet är med binnikemaskarna (se d. o.). En särskild form af det naturliga urvalet har Darwin benämnt könsurvalet. Hannarna af ett mycket stort antal djurarter afvika på ett eller annat sätt från honorna, ej blott genom betydligare storlek, utan ock genom s. k. sekundära könskaraktärer, d. v. s. sådana olikheter mellan könen, som ej stå i omedelbart samband med könsorganen, äfven om stundom korrelation kan påvisas, såsom särskilda vapen, prunkande färger, sångförmåga o. s. v. Dessa sekundära könskaraktärer äro utbildade under inflytande af könsurvalet, som framgår ur kampen mellan individer af samma kön. Denna kamp, som hittills företrädesvis blifvit iakttagen hos leddjur och ryggradsdjur, består antingen däri, att hannarna kämpa med hvarandra om besittningen af honorna, eller ock är det en täflan af mera fredligt slag, i det hannarna genom afsiktligt förevisande af prydnader, praktfull färgteckning, genom sång eller andra lockelsemedel täfla om honornas ynnest. Segrarens lön blir i båda fallen honans egande och släktets fortplantning. Urvalet möjliggöres genom 1) den individuella variabiliteten af de för hannarna utmärkande egenskaperna och 2) genom förhandenvaron af hannar i större antal än hvad som är nödvändigt för honornas befruktning. Det blir således de starkaste, de bäst utrustade hannarna, hvilka komma i tillfälle att efterlämna afkomlingar. Dessa ärfva faderns individuella företräden (såsom vapnen, de vackra färgerna, sångförmågan m. m.), hvilka varit orsaken till hans framgång. De sämre lottade hannarna däremot få svårt att skaffa sig någon hona och utestängas således i allmänhet från möjligheten att fortplanta sina underhaltiga egenskaper. Man har dock på senare tider med rätta anmärkt, att könsurvalet är otillräckligt såsom förklaringsgrund för alla slag af sekundära könskaraktärer, i det somliga snarare äro produkten af naturligt urval, åter andra af lefnadssättet. Slutligen må framhållas, att Darwin ingalunda anser, att alla förändringar, som under tidernas lopp uppträdt hos organismerna, bero på det naturliga urvalets eller könsurvalets verkningar. Ej blott betraktar han de korrelativa förändringarna som mycket verksamma, utan framför allt tillskrifver han de förändrade lefnadsvillkorens omedelbara inflytande en stor roll vid arternas uppkomst. Hela serier af biologiska företeelser, hvilka från skapelseteoriens ståndpunkt förblifva fullkomligt oförklarliga, äro begripliga endast genom den af Darwin reformerade descendensteorien. Sådana företeelser äro det likartade i byggnaden hos motsvarande