Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Descendensteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
organ inom större och mindre grupper af växter och
djur, tillvaron af rudimentära organ, skyddande likhet
och "förklädnad" (se Mimicry), den stora likheten
mellan fostren äfven inom vidt skilda grupper,
öfverensstämmelsen mellan fosterutvecklingen
och stammaens utveckling, djurens och växternas
geografiska utbredning (se Djurgeografi) och det
successiva uppträdandet af växt- och djurgrupperna
under jordens utveckling (se Archæopteryx,
Hästdjuren).
Är sålunda den af Darwin och hans efterföljare
reformerade descendensteorien epokgörande för vår
uppfattning af den organiska naturen och därmed af
oss själfva, så har denna teori dessutom haft minst
lika stor betydelse för den biologiska metodikens
reformerande: medan under en föregående period
biologiens uppgift ansågs bestå i att upptäcka, samla,
registrera eller beskrifva fakta, så har numera en
dylik verksamhet fått sig sin rätta plats anvisad;
den är i den moderna biologien blott ett medel
för vetenskapen, ej dess mål. Målet är ej längre
konstaterandet af isolerade fakta, utan uppdagandet
af sambandet dem emellan. Genom descendensprincipens
genombrott har den forna "naturalhistorien" från
en "beskrifvande" disciplin höjt sig till en
verklig vetenskap, som söker efter lifsföreteelsernas orsakssammanhang.
Men den moderna descendensteoriens inflytande har
sträckt sig vida utöfver den egentliga biologiens
råmärken. Redan den omständigheten att i och med
descendensprincipens antagande vi genom en enkel
logisk slutledning föras till det resultat, att äfven
människan utvecklats ur andra och lägre former, ej
skapats fullfärdig, sådan hon nu är — en sats, för
hvilken hela serier af fakta från biologiens skilda
områden numera lämna empiriska bevis —, måste verka
omgestaltande på hela vår världsåskådning.
Darwinismens kanske största filosofiska betydelse
torde dock ligga däri, att den uppdagat en naturlig
princip, som är orsak till ändamålsenligheten i
naturen. Ty för första gången se vi oss i stånd att
förstå organismernas utomordentliga ändamålsenlighet,
utan att vi för dess förklaring behöfva taga vår
tillflykt till något öfvernaturligt ingripande. Ty
på grund af det naturliga urvalets verksamhet måste
organismerna alltid vara mer eller mindre fullständigt
afpassade efter lefnadsvillkoren, med andra ord
vara mer eller mindre ändamålsenliga. Förmå ej
organismerna genom afpassning följa med växlingen
i sina lefnadsvillkor, gå de förr eller senare
under. Den teleologiska uppfattningen har sålunda
ersatts af en mekanisk, grundad på kausalsammanhanget.
Slutligen må påpekas, huru det genetiska
betraktelsesättet, som biologien i första rummet
har att tacka för sin nuvarande betydelse, blifvit
från denna öfverflyttad och med framgång tillämpad
äfven på flera andra vetenskaper, såsom arkeologien,
kulturhistorien, sociologien och språkvetenskapen.
Af de tillägg och modifikationer af descendensteorien,
som efter Darwin framkommit, må anföras följande.
A. Dohrn har påpekat funktionsväxlingens
betydelse: ett organ kan småningom ombildas och träda
i en annan, för detsamma ursprungligen främmande
lifsyttringstjänst. Sålunda träda ofta kräftornas
extremiteter i andedräktens, parningens eller
yngelvårdens tjänst, hvarvid deras ursprungliga
betydelse som ställflyttningsorgan kan kvarstå eller ock
till förmån för den nya uppgiften alltmer träda i
bakgrunden. Hos de luftandande ryggradsdjuren har
fiskarnas främsta gälspringa omdanats till delar af
hörselorganet, nämligen yttre hörselgången, trumhålan
och örontrumpeten. Pingvinernas vingar hafva ombildats
till simredskap.
Redan 1821 hade Meckel uttalat, att individens
(embryonal-)utveckling försiggår efter samma lagar
som djurrikets i sin helhet, att sålunda en högre
djurform under fosterutvecklingen i hufvudsak genomgår
skeden, på hvilka de lägre organismerna blifva
stående under hela lifvet. Denna parallell mellan
"den individuella metamorfosen" och "djurrikets
metamorfos" vann under 1800-talets början stor
anklang bland biologerna. Efter descendensteoriens
genombrott formulerades denna uppfattning af
Haeckel under namn af den biogenetiska grundlagen
sålunda: "Ontogenien (individens utveckling) är en
rekapitulation af fylogenien (djurstammens utveckling)
eller m. a. o.: den rad af omdaningar, som individen
undergår från äggcellen till det könsmogna stadiet,
är en sammanträngd rekapitulation af den långa rad
utvecklingsskeden, hvilken den ifrågavarande arten
genomgått från sin första uppkomst som organism
till nuvarande tid". Då emellertid fostret eller
larven måste anpassa sig till det embryonala lifvets
särskilda villkor, betingas häraf modifikationer
i dess byggnad och uppkomsten af organ, hvilka
artens förfäder ej egt. Haeckel skiljer därför på
två olika utvecklingsslag, det palingenetiska,
palingenes, och det cenogenetiska, kainogenes
(cænogenes l. cenogenes). Medan genom palingenesen
det historiska förloppet af artens utveckling
troget afspeglas under ontogeniens olika skeden,
utmärkes cenogenesen genom uppträdandet af en del
bildningar, hvilka äro af den beskaffenhet, att de ej
kunnat finnas hos förfäderna i utbildadt skick. —
Oscar Hertwig har senare (1898) sökt modifiera
formuleringen af den biogenetiska grundlagen därhän,
att han betecknar ontogenien såsom "ett upprepande
af former, hvilka äro typiska för all organisk
utveckling och fortskrida från det enkla till det
mera sammansatta. Vi måste förlägga tyngdpunkten
därpå, att de allmänna lagarna för den organiserade
substansens utveckling få sitt uttryck såväl i de
embryonala formerna som i de utbildade djurformerna".
Den frågan, huru det kommer sig, att de hos vissa
individer af en art genom variation uppkomna
egenskaperna ej genom korsning med individer,
som sakna dessa egenskaper, åter försvinna,
eller med andra ord: genom hvilka medel naturen
förebygger korsning mellan en uppkommande varietet
och stamformen, har M. Wagner sökt att besvara
genom sin migrationsteori. En art kan utbreda sig
så långt, att en del af dess medlemmar råkar ut
för nya lifsvillkor; de sålunda mer eller mindre
fullständigt isolerade individerna utveckla sig då
till en ny varietet. Endast på gränsområdet uppkomma
bastarder mellan stamformen och den nya formen,
hvilka bastarder dock hafva föga utsikt att blifva
fixerade, enär deras egendomligheter genom korsning
med de båda hufvudformerna åter utplånas. Tvifvelsutan
är det att tillskrifva den geografiska isolationen,
att öar, enstaka berg, öknar etc. utmärkas genom en
stor rikedom på för dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
