organ inom större och mindre grupper af växter och djur, tillvaron af rudimentära organ, skyddande likhet och "förklädnad" (se Mimicry), den stora likheten mellan fostren äfven inom vidt skilda grupper, öfverensstämmelsen mellan fosterutvecklingen och stammaens utveckling, djurens och växternas geografiska utbredning (se Djurgeografi) och det successiva uppträdandet af växt- och djurgrupperna under jordens utveckling (se Archæopteryx, Hästdjuren). Är sålunda den af Darwin och hans efterföljare reformerade descendensteorien epokgörande för vår uppfattning af den organiska naturen och därmed af oss själfva, så har denna teori dessutom haft minst lika stor betydelse för den biologiska metodikens reformerande: medan under en föregående period biologiens uppgift ansågs bestå i att upptäcka, samla, registrera eller beskrifva fakta, så har numera en dylik verksamhet fått sig sin rätta plats anvisad; den är i den moderna biologien blott ett medel för vetenskapen, ej dess mål. Målet är ej längre konstaterandet af isolerade fakta, utan uppdagandet af sambandet dem emellan. Genom descendensprincipens genombrott har den forna "naturalhistorien" från en "beskrifvande" disciplin höjt sig till en verklig vetenskap, som söker efter lifsföreteelsernas orsakssammanhang. Men den moderna descendensteoriens inflytande har sträckt sig vida utöfver den egentliga biologiens råmärken. Redan den omständigheten att i och med descendensprincipens antagande vi genom en enkel logisk slutledning föras till det resultat, att äfven människan utvecklats ur andra och lägre former, ej skapats fullfärdig, sådan hon nu är — en sats, för hvilken hela serier af fakta från biologiens skilda områden numera lämna empiriska bevis —, måste verka omgestaltande på hela vår världsåskådning. Darwinismens kanske största filosofiska betydelse torde dock ligga däri, att den uppdagat en naturlig princip, som är orsak till ändamålsenligheten i naturen. Ty för första gången se vi oss i stånd att förstå organismernas utomordentliga ändamålsenlighet, utan att vi för dess förklaring behöfva taga vår tillflykt till något öfvernaturligt ingripande. Ty på grund af det naturliga urvalets verksamhet måste organismerna alltid vara mer eller mindre fullständigt afpassade efter lefnadsvillkoren, med andra ord vara mer eller mindre ändamålsenliga. Förmå ej organismerna genom afpassning följa med växlingen i sina lefnadsvillkor, gå de förr eller senare under. Den teleologiska uppfattningen har sålunda ersatts af en mekanisk, grundad på kausalsammanhanget. Slutligen må påpekas, huru det genetiska betraktelsesättet, som biologien i första rummet har att tacka för sin nuvarande betydelse, blifvit från denna öfverflyttad och med framgång tillämpad äfven på flera andra vetenskaper, såsom arkeologien, kulturhistorien, sociologien och språkvetenskapen. Af de tillägg och modifikationer af descendensteorien, som efter Darwin framkommit, må anföras följande. A. Dohrn har påpekat funktionsväxlingens betydelse: ett organ kan småningom ombildas och träda i en annan, för detsamma ursprungligen främmande lifsyttringstjänst. Sålunda träda ofta kräftornas extremiteter i andedräktens, parningens eller yngelvårdens tjänst, hvarvid deras ursprungliga betydelse som ställflyttningsorgan kan kvarstå eller ock till förmån för den nya uppgiften alltmer träda i bakgrunden. Hos de luftandande ryggradsdjuren har fiskarnas främsta gälspringa omdanats till delar af hörselorganet, nämligen yttre hörselgången, trumhålan och örontrumpeten. Pingvinernas vingar hafva ombildats till simredskap. Redan 1821 hade Meckel uttalat, att individens (embryonal-)utveckling försiggår efter samma lagar som djurrikets i sin helhet, att sålunda en högre djurform under fosterutvecklingen i hufvudsak genomgår skeden, på hvilka de lägre organismerna blifva stående under hela lifvet. Denna parallell mellan "den individuella metamorfosen" och "djurrikets metamorfos" vann under 1800-talets början stor anklang bland biologerna. Efter descendensteoriens genombrott formulerades denna uppfattning af Haeckel under namn af den biogenetiska grundlagen sålunda: "Ontogenien (individens utveckling) är en rekapitulation af fylogenien (djurstammens utveckling) eller m. a. o.: den rad af omdaningar, som individen undergår från äggcellen till det könsmogna stadiet, är en sammanträngd rekapitulation af den långa rad utvecklingsskeden, hvilken den ifrågavarande arten genomgått från sin första uppkomst som organism till nuvarande tid". Då emellertid fostret eller larven måste anpassa sig till det embryonala lifvets särskilda villkor, betingas häraf modifikationer i dess byggnad och uppkomsten af organ, hvilka artens förfäder ej egt. Haeckel skiljer därför på två olika utvecklingsslag, det palingenetiska, palingenes, och det cenogenetiska, kainogenes (cænogenes l. cenogenes). Medan genom palingenesen det historiska förloppet af artens utveckling troget afspeglas under ontogeniens olika skeden, utmärkes cenogenesen genom uppträdandet af en del bildningar, hvilka äro af den beskaffenhet, att de ej kunnat finnas hos förfäderna i utbildadt skick. — Oscar Hertwig har senare (1898) sökt modifiera formuleringen af den biogenetiska grundlagen därhän, att han betecknar ontogenien såsom "ett upprepande af former, hvilka äro typiska för all organisk utveckling och fortskrida från det enkla till det mera sammansatta. Vi måste förlägga tyngdpunkten därpå, att de allmänna lagarna för den organiserade substansens utveckling få sitt uttryck såväl i de embryonala formerna som i de utbildade djurformerna". Den frågan, huru det kommer sig, att de hos vissa individer af en art genom variation uppkomna egenskaperna ej genom korsning med individer, som sakna dessa egenskaper, åter försvinna, eller med andra ord: genom hvilka medel naturen förebygger korsning mellan en uppkommande varietet och stamformen, har M. Wagner sökt att besvara genom sin migrationsteori. En art kan utbreda sig så långt, att en del af dess medlemmar råkar ut för nya lifsvillkor; de sålunda mer eller mindre fullständigt isolerade individerna utveckla sig då till en ny varietet. Endast på gränsområdet uppkomma bastarder mellan stamformen och den nya formen, hvilka bastarder dock hafva föga utsikt att blifva fixerade, enär deras egendomligheter genom korsning med de båda hufvudformerna åter utplånas. Tvifvelsutan är det att tillskrifva den geografiska isolationen, att öar, enstaka berg, öknar etc. utmärkas genom en stor rikedom på för dem