egendomliga ("endemiska") arter. Af de många exempel, som belysa den geografiska isolationens betydelse för artbildningen, må här anföras följande. Omkring år 1419 öfverfördes kaniner till den lilla ön Porto-Santo, där de förvildades och förökades mycket hastigt. Dessa kaniners afkomlingar hafva antagit en ny arts egenskaper. De äro mycket mindre än stamformen och ha en mycket afvikande färg. De hafva blifvit mycket vilda, kunna icke tämjas och para sig icke med andra kaniner. I detta fall har sålunda artbildningen försiggått mycket hastigt, tack vare den geografiska isolationen. — Men isolationen kan, såsom särskildt Gulick och Romanes hafva påvisat, äfven i annan mening vara verksam som artbildande faktor. På samma geografiska område kunna nämligen individerna af samma art — tvingade därtill genom t. ex. öfverproduktion — antaga ett något skiljaktigt lefnadssätt, eller tiden för deras könsmognad kan blifva olika; de klyfvas sålunda i två (eller flera) grupper, hvilka, utan att vara lokalt isolerade, kunna utbildas till konstanta varieteter på den grund, att de äro "sexuellt isolerade". Darwin själf förnekade ej möjligheten af tillpassningar på grund af omgifningarnas och lefnadsvanornas inflytande, äfven om han tillskref det naturliga urvalet den viktigaste rollen vid artbildningen. Längre än Darwin själf i uppskattandet af urvalets betydelse har den s. k. neo-darwinismen gått, som hvars förnämste representant A. Weismann framstår. Utan att kunna bestrida de yttre faktorernas inflytande på individen, nekar denna skola, att de af individen förvärfvade egenskaperna äro ärftliga; nya former, nya ärftliga tillpassningar komma således på denna väg ej till stånd. Artbildningen beror uteslutande på det naturliga urvalet. För att stödja denna uppfattning har Weismann uppställt sin hypotes om germinalselektionen, d. v. s. det urval, som eger rum mellan groddplasmans element. Groddplasma åter är den del af köns- eller groddcellerna, hvilken i likartad form förefinnes hos både sädes- och äggceller. Alla variationer, som utväljas genom kampen för tillvaron och fixeras i de på hvarandra följande generationerna, måste till sina anlag vara för handen i groddplasman, hvilken är ärftlighetens bärare. För att groddplasman, som utgör en så ringa del af organismen, skall kunna innehålla anlaget till alla de mångfaldiga och olikartade egenskaper, som uppträda hos individen, föreställer sig Weismann, att groddplasman är i hög grad komplicerad: den består enligt hans hypotes af en stor mängd "determinanter", d. v. s. hvarje själfständigt och ärftligt varierande del af organismen är i groddplasman företrädd genom en determinant, d. v. s. en grupp af enheter, hvilkas storlek och assimilationsförmåga motsvara den ifrågavarande kroppsdelens storlek och styrka. Determinanterna växa och delas, och därigenom uppstår en kamp om näringen mellan dem. De kraftigaste bland dessa tillegna sig den mesta näringen och gifva sålunda upphof till de största organen, medan de svagare determinanternas näringsförhållanden blifva alltmer ogynnsamma, så att de slutligen gå under. Häraf följer gifvetvis, att också de motsvarande organen blifva alltmer förkrympta och slutligen försvinna. De kraftigaste och nutritionsdugligaste determinanternas organ måste blifva allt större från släktled till släktled, de svagares allt mindre. Den genom det naturliga urvalet åstadkomna "personalselektionen" behöfver därför ej vara i oafbruten verksamhet; det är tillfyllest att den har satt utvecklingsprocessen i gång i en bestämd riktning. — Groddplasman är dessutom enligt Weismann kontinuerlig, d. v. s. den öfverflyttas utan afbrott från släktled till släktled. Weismann antar, att vid hvarje ny generations uppkomst en del af föräldrarnas groddplasma ej användes till uppbyggande af afkommans organism, utan ingår oförändrad i den nya generationens groddceller. Genom den omständigheten, att groddplasman innehåller determinanter ej blott af den ifrågavarande individens föräldrar, utan ock af alla föregående generationer, blir ärftligheten möjlig. — Som groddplasman alstras af groddplasma och ej af kroppens öfriga delar, hvilka af Weismann sammanfattas under benämningen "soma", äro dessa senare beroende af groddplasman, medan denna är oberoende af soma. En följd häraf blir, att endast groddplasmans, ej somans egenskaper äro ärftliga. Och som de af de enskilda individerna förvärfvade egenskaperna så godt som uteslutande gälla soman, inses utan vidare, att sådana egenskaper ej kunna nedärfvas på afkomman. Kunde däremot egenskaper förvärfvas af groddplasman, så vore de gifvetvis ärftliga. Och som soman förser groddplasman med näring, så är på denna väg — äfven enligt Weismanns uppfattning — ett inflytande på groddplasman af soman och därigenom indirekt af yttervärlden tänkbar. Åt motsatt håll hafva flera framstående biologer, särskildt paleontologer (Cope, Scott, Osborn, Galton, Romanes, H. Spencer, se d. o.), afvikit från darwinismen eller åtminstone från den "urvalets allmakt", som Weisman proklamerat. Dessa den s. k. neo-lamarckismens anhängare tillskrifva nämligen de lamarckska faktorerna (se ofvan) ett större inflytande, än hvad Darwin gjort. De anse således, att de genom omgifningens beskaffenhet, klimatet, födoämnena, lefnadsvanorna m. m. framkallade individuella egenskaperna skulle vara ärftliga. Det naturliga urvalets betydelse anse de däremot spela en underordnad roll. Men medan Lamarck antog en omedelbar öfverföring af förvärfvade egenskaper på afkomman, förvärfvas enligt neo-lamarckismen endast dispositionen för adaptiv tillväxt eller degeneration, och blir denna disposition småningom ärftlig. För att pröfva möjligheten af förvärfvade (s. k. somatogena) egenskapers ärftlighet har gjorts en del experiment med stympningar och andra våldsamma ingrepp i organismen, hvilka fortsatts under en lång följd af generationer af olika djurarter. Dessa försök hafva emellertid lämnat negativa resultat. Däremot kan man uppräkna ett antal somatogena förändringar, som svårligen kunna uppfattas annorlunda än som nedärfda, äfven om bindande bevis rörande flertalet af dessa ej ännu kunnat lämnas. Flera biologer betrakta såsom en viktig utvecklingsfaktor den först af Th. Eimer närmare karakteriserade ortogenesen. Utan att en universell och riktningslös variabilitet hos organismen förnekas, innebär denna uppfattning, att inom en art variationen under loppet af generationer går i en bestämd riktning, samt att denna variation småningom fullkomnas, såvida den eller de orsaker, som framkallat densamma, förblifva oförändrade. Många