paleontologiska fakta tala tydligt för en ortogenetisk utveckling. Slutligen må här omnämnas en form af ortogenes, som förfäktas af bl. a. Nägeli och som betecknats såsom autogenes. Denna uppfattning innebär, att hvarje djur- och växtart af hos organismen själf inneboende krafter drifves att utveckla sig till nya former, helt eller åtminstone väsentligen oberoende af de yttre lefnadsvillkoren och af kampen för tillvaron ("progressionsprincipen"). Variationen skulle således följa vissa vägar, som äro förutbestämda genom organismens konstitution, genom någon viss "evolutionstendens". Emot darwinismens antagande, att artbildningen beror på en stegring af små individuella variationer har 1901 den holländske botanisten de Vries riktat sig genom sin mutationsteori. Vid en masskultur af växtarten Oenothera lamarckiana erhöll de Vries förutom växter af lamarckiana-typen en ej obetydlig minoritet af former, hvilka genom flera karaktärer skilde sig från moderväxten. Dessa nya former förhålla sig som nya arter, i det alla öfvergångar till moderarten saknas, och enär de äro fullkomligt frökonstanta, d. v. s. frambringa individer af samma beskaffenhet, så snart befruktning sker med artens eget frömjöl. Dessa plötsligt uppträdande, genom inga öfvergångar förmedlade och ärftliga habitusförändringar kallar de Vries mutationer; af Darwin betecknades dylika variationer som "single variations", språngvariationer. De Vries gör en skarp skillnad mellan dessa och de "individuella variationer", med hvilka darwinismen hittills opererat. Medan de senare enligt de Vries äro blott fluktuerande afvikelser, som väl kunna stegras genom människans urval, men ej spela någon roll vid artbildningen i naturen, skola mutationerna ensamt spela en roll i fylogenesens naturliga förlopp. Mutationsteorien skiljer sig vidare från darwinismen med afseende på descendensens form, enär artbildningen är "explosionsartad", i det flera arter såsom relativt konstanta bildningar plötsligt uppstå. Sedan dessa af de Vries som "elementararter" betecknade nya former uppstått, afgör kampen för tillvaron, hvilka af dessa skola fortlefva och hvilka gå under. Ty mutationen själf är riktningslös, dels gynnsam, dels ogynnsam, dels indifferent, och därför torde blott ett fåtal af de sålunda uppkomna nya formerna på längden hafva existensmöjligheter. Kampen för tillvaron, menar de Vries, skapar inga nya arter, men bringar många till undergång. Hvarje art har sannolikt en lång hviloperiod, helt säkert genom årtusenden, och så en kortare mutationsperiod. Mot mutationsteorien har framhållits (Weismann, Plate): 1) ur de ifrågavarande habituella förändringarna kunna hafva framgått på sin höjd mycket enkla, men aldrig mera fullkomliga och sammansatta anpassningar, ty mutationen är riktningslös och omfattar alla organ, hvarför man ej kan antaga, att de under tidernas lopp uppträdande mutationerna fullkomnas i en bestämd riktning; 2) mutationerna, som nedärfvas med så stor konstans, gifva ingen förklaring på anpassningarna i den organiska naturen; 3) mutationerna äro ej skarpt skilda från variationerna, enär äfven dessa senare bevisligen kunna vara ärftliga. Af den ytterst rikhaltiga nyare litteraturen om descendensteorien eller någon af dess delar må förutom Darwins arbeten (se denne) nämnas: E. D. Cope, "The origin of the fittest" (1886), Y. Delage, "L'hérédité et les grands problèmes de la biologie générale" (2:a uppl. 1903), A. Dohrn, "Der ursprung der wirbelthiere und das princip des functionswechsels" (1875), Th. Eimer, "Die entstehung der arten" (1888, 1897), F. Galton, "Theory of heredity" (1876), E. Haeckel, "Natürliche schöpfungsgeschichte" (9:e uppl. 1898; öfv.: "Naturlig skapelsehistoria", 1882), O. Hertwig, "Allgemeine biologie" (1906), C. Lloyd Morgan, "Animal life and intelligence" (1890—91), I. P. Lotsy, "Vorlesungen über deszendenztheorien", 1 bd (1905), E. Metsjnikov, "Studien über die natur des menschen" (1904), I. W. Moll, "Die mutationstheorie" ("Biol. centralblatt", 1901), C. v. Nägeli, "Mechanisch-physiologische theorie der abstammungslehre" (1883), H. F. Osborn, "Alte und neue probleme der phylogenese" (1893), L. Plate, "Ueber die bedeutung des darwin'schen selectionsprincips" (2:a uppl. 1903; detta och det föregående arbetet innehålla förteckningar öfver hithörande litteratur), G. J. Romanes, "Darwin and after Darwin" (3 bd, 1892—97), W. Roux, "Der kampf der theile im organismus" (1881), H. Spencer, "Principles of biology" (1898), M. Wagner, "Die entstehung der arten durch räumliche absonderung" (1888), A. R. Wallace, "Darwinism" (1889; öfv.: "Darvinismen", 1890), A. Weismann, "Vorträge über deszendenztheorie" (2:a uppl. 1904), R. v. Wettstein, "Der neo-lamarckismus und seine beziehungen zum darwinismus" (1903), R. Wiedersheim, "Der bau des menschen als zeugniss fur seine vergangenheit" (2:a uppl. 1893), H. de Vries, "Die mutationstheorie" (1901), G. Wolff, "Der gegenwärtige stand des darwinismus" (1896) och "Mechanismus und vitalismus" (1902). Bland nyare af svenska författare utgifna eller i svensk öfv. utkomna skrifter i ämnet (förutom de ofvan nämnda) må anföras: G. Adlerz, "Om människans ursprung" (3:e uppl. 1901), och inledningskapitlen i samma förf:s "Svenska fjärilar" (1905), A. Bergstrand, "Människans härstamning" (1901), K. Bohlin, "De Vries mutationsteori" (i "Ljus", 1902), E. Haeckel, "Världsgåtorna" (1902; och i en billighetsupplaga 1905), W. Leche, "Några blad ur organismernas utvecklingshistoria" (1901) och "Några nyare strömningar inom descendensläran" ("Förhandl. vid nord. naturforskaremötet i Helsingfors", 1902), A. Quennerstedt, "Kampen om tillvaron" (akademiskt tryck 1899), O. Reuter, "Darwin och darwinismen" (1882), F. A. Smitt, "Ryggradsdjurens geologiska utveckling och slägtskapsförhållanden" (1882), G. F. Steffen, "Färgernas betydelse i djur- och växtvärlden" (2:a uppl: 1905), A. R. Wallace, "Om 'förklädnad' och andra inom djurriket förekommande former af 'skyddande likhet'" (1874), A. Wirén, "Zoologiens grunddrag" d. I, 1899). L—e. Descendent [-ʃen-], fr. descendant (af lat. descendere, stiga utför), afkomling, ättling, efterkommande, släkting i rätt nedstigande linje. Jfr Ascendent. Descente [dəsã't], fr., landstigning (af trupper); fortif., grafnedgång (se Fästningskrig). Deschamps [däʃã'], Eustache (äfven kallad Morel), fransk medeltidsskald, född omkr. 1345, död omkr. 1410, studerade juridik i Orléans, trädde i hoftjänst hos Karl V och företog som hans sändebud