efter 1367 äfventyrliga resor bl. a. till Böhmen och Ungern. Han deltog äfven i Karl V:s och Karl VI:s fälttåg och blef 1389 bailli i Senlis samt efter hand förmögen man. D. var i sina diktalster mera krönikeskrifvare och moralist än skald, en prosaisk och grofkornig, men ganska originell kraftnatur, som ej fått mycket af fantasi eller känsla. Likafullt skref han icke mindre än 80,000 verser i sin tids konstlade versformer, däribland 1,200 ballader, 200 rondåer o. s. v. Hans kärleksverser äro helt konventionella, tillkomna därför, att tidens sed så fordrade. De historiska poemen utgöra verkliga dokument angående tidshändelserna, ty D. är däri sin tids noggranne dagboksskrifvare på vers, rikets och dynastiens officielle poet under nära fyra årtionden. Mera personlig framstår han dock i massan af sina moraliserande dikter. Klipsk och elak iakttagare, satiriserar eller veklagar han alltjämt öfver sin tids korruption. Han har ett demokratisk-borgerligt sinnelag, afskyr adeln, kriget, prelaterna och storfinansiärerna samt hyser medkänsla för det hårdt belastade folket. Engelsmännen hatar han med besked, och hos honom finner man spår till ett vaknande nationalmedvetande i Frankrike. Särskildt skarp är D. mot kvinnorna; dels var det ju hos medeltidens skriftställare sed att på dem skylla allt ondt, dels hade han äfven sitt personliga agg. Ty själf en snål egoist, fann han hustrun och barnen utgöra en olidlig börda. Så utöste han sarkasmer mot äktenskapet bl. a. i sin längsta dikt, Le mirouer du mariage (mer än 13,000 vers, men likväl ofullbordad). Med roande verv tecknar han kvinnokönets fel, och man finner hos honom goda drag till en begynnande komedigestaltning. Äfven humanismens början kan skönjas hos honom. Hans prosaskrift Art de dictier et de faire chançons (skr. 1392) är den första franska poetiken. Som poesi gäller för D. nästan blott lyrik, som är satt i musik, och ju mera inkrånglade versformerna är, desto finare anser han den vara. D:s samlade arbeten utgåfvos i 11 bd 1878—1904. Biogr. af Sarradin (1878) och Raynaud (1904). E. F—t. Deschamps [däʃã']. 1. Émile (D. de Saint-Arnaud), fransk skald och öfversättare, f. 1791, d. 1871, slöt sig, i striden mellan den klassiska och den romantiska skolan, till den senare och blef snart en af de kraftigaste kämparna för frigörelsen från de traditionella bojorna. Redan 1812 väckte han Napoleons uppmärksamhet med det patriotiska odet La paix conquise, men sin egentliga litterära karriär inledde han med två tillsammans med H. de Latouche författade lustspel på vers: Selmours och Le tour de faveur (1818), hvilket sistnämnda stycke spelades mer än 100 gånger på Odéon. I förening med Victor Hugo och Alfred de Vigny uppsatte han 1823 tidskriften "La muse française", hvari han publicerade dikter och artiklar under signaturen "Le jeune moraliste", som senare också blef titeln på hans samlade essayer (1826). Betydelse för den romantiska riktningen hade han äfven genom sina Études françaises et étrangères (1828; 5:e uppl. 1831), hvilkas företal man jämte Hugos till "Cromwell" kan betrakta som den romantiska skolans program. Denna samling innehåller dels öfversättningar, t. ex. från Schiller ("Sången om klockan") och Goethe ("Bruden från Korint" och "Konungen i Thule"), dels efterbildningar (såsom den efter mönster af spanska ballader skrifna dikten Rodrigue), dels originalpoesi. Af Shakspere öfversatte och kommenterade D. "Romeo och Julia" och "Macbeth". Af hans verk nämnas vidare Poésies (1841), Poésies des crêches (1854), noveller, teaterstycken, operatexter m. m. Efter 1848 lefde han i tillbakadragenhet och nästan blind i Versailles. Hans Œuvres complètes utkommo 1872—74 i 6 bd. Se Bazin, "Émile Deschamps" (1874). — 2. Antony (D. de Saint-Arnaud), den förres broder, fransk skald och kritiker, f. 1800 i Paris, d. 1869, hörde jämte sin broder till de författare, som bildade den första romantiska "cenakeln". Han är mest bekant för sina utmärkta öfversättningar, i synnerhet af "Divina commedia", Shaksperes "Kung Lear" och Petrarcas sonetter. 1831 utgaf han Trois satires politiques, som utmärka sig för ett stolt och manligt språk. S. S—n. Deschamps [däʃã'], Louis, fransk målare, f. 1846, d. 1902, gjorde sig bekant genom flott målade genrer med ämnen sådana som Den öfvergifna (ett utsatt barn, Luxembourg-museet), "Fille mère", Köld och hunger, Den vansinniga (en ung kvinna med en kanin tryckt till sitt bröst). D. målade äfven Hebe (i staden Paris' ego), Jesus sofver och flera porträtt. Han är representerad i flera franska museer. G—g N. Deschanel [däʃanä'l]. 1. Émile Augustin Étienne Martin D., fransk skriftställare, f. 1819 i Paris, d. där 1904, var professor först i Bourges och sedan i Paris, men erhöll 1850 sitt afsked med anledning af arbetet Catholicisme et socialisme. För sin republikanska ifver förvisades han 1851 ifrån Paris. 1859 återvände han och blef medarbetare i "Journal des débats". D. utgaf en samling kritiker, som utmärka sig för en högst ovanlig originalitet i uppfattningen. Dessutom skref han Les courtisanes grecques (1859), Causeries de quinzaine (1861), Physiologie des écrivains et des artistes (1864), Le romantisme des classiques (1882—88), föreläsningar öfver klassiska franska författare från 1600- och 1700-talen, Les deformations de la langue française (1898) m. m. D. utnämndes 1881 till professor i modern litteratur vid Collège de France och blef s. å. lifstidssenator. 2. Paul Eugène Louis D., den föregåendes son, fransk författare och politiker, f. 13 febr. 1856 i Bruxelles, studerade juridik, blef underprefekt i flera arrondissemang och 1885 vald till deputerad i Eure-et-Loir samt har sedan ständigt återvalts. Begåfvad med en lysande vältalighet i förening med stor lärdom, gjorde han sig snart bemärkt i kammaren, där han fungerade som en af vicepresidenterna 1896—98 och som president 1898—1902, då han vid presidentvalet besegrades af Bourgeois. Hans oratoriska talang, eleganta uppträdande samt om sakkunskap vittnande deltagande i debatterna rörande de mest olika frågor hafva länge kommit honom att utpekas som republikanernas kandidat till Frankrikes presidentpost. Hans politiska hållning har dock varit något vacklande, i det han, som började som ren republikan, småningom dragit sig åt den klerikala sidan. D. tillhör sedan 1899 Franska akademien, och han har utgifvit ett flertal, mest politiska arbeten, bland