dem La question du Tonkin (1883), Les intérêts français dans le Pacifique (1885), Orateurs et hommes d'état (1888), Figures de femmes (1889), Figures littéraires (s. å.) och La question sociale (1898). E. A—t. Descht. Se Dascht. Des Cloizeaux [däklωaṡå'], Alfred Louis Olivier Legrand, fransk mineralog, f. i Beauvais 1817, d. i Paris 1897, gjorde resor till Tyskland, Ryssland, de skandinaviska länderna och Island (Island är föremål för tre af hans vetenskapliga arbeten), blef 1858 "maître de conférences" vid normalskolan och var 1876—92 professor i mineralogi vid naturhistoriska museet i Paris. Han var ledamot sedan 1869 af Institutet, sedan 1875 af svenska Vet. akad. och korresp. led. af Geologiska föreningen i Stockholm samt sedan 1878 af Vet. soc. i Uppsala. 1875 blef han hedersdoktor vid Leidens universitet. D. har vunnit en af de främsta platserna bland sin samtids mineraloger genom ytterst noggranna forskningar inom kristallografien och rörande mineralens optiska egenskaper. Bland hans skrifter må nämnas Manuel de minéralogie (1862—94) och Mémoire sur l'existence etc. du microcline (1876), i hvilket han redogör för sin upptäckt af mikroklinen. Desdemona (it. Desdemona). Se Othello. Desenzano sul Lago [-tsānå-], köping i italienska prov. Brescia (Lombardiet), vid Gardasjön. 3,829 inv. (1901; i hela kommunen 5,190). Vinodling ("vino santo"), spannmålshandel samt tillverkning af glas och lervaror. Italiens viktigaste hamn vid Gardasjön. Desertas, Las, l. Deserters, tre små till Portugal hörande klippöar i Atlantiska oceanen, s. ö. om Madeira, ibland vistelseort för fiskare och herdar. Desertera (fr. déserter, af lat. deserere, öfvergifva), krigsv., rymma, afvika från krigstjänsten för att undandraga sig densamma. Se Rymning. Deserters. Se Desertas. Desertör (fr. déserteur), rymmare från krigstjänst. Se Rymning. Des Essarts [däṡesār], Alfred Stanislas Langlois, fransk författare, biblioteksman, f. 1811, d. 1893, skref dikter, såsom Le monument de Molière (1843), och åtskilliga romaner: Une perle dans la mer (1841), Contes Pompadour (1862) m. fl. samt teaterstycken. — D:s son Emmanuel Adolphe Langlois D. (f. 1839, sedan 1874 professor i fransk litteratur vid filosofiska fakulteten i Clermont-Ferrand) har uppträdt såsom vitter och litteraturhistorisk författare. Des Essarts [däṡesār], Charlotte. Se Essarts, Charlotte des. De Sèze l. Desèze [dəsäṡ], Raymond, grefve, fransk advokat, f. 1748 i Bordeaux, d. 1828 i Paris, fick det vanskliga uppdraget att jämte Malesherbes och Tronchet försvara Ludvig XVI inför nationalkonventet ooh höll med anledning däraf 26 dec. 1792 ett tal, Défense du roi Louis XVI, som är ett mästerstycke af vältalighet. Under skräckväldet hölls han arresterad, men frigafs efter Robespierres fall (juli 1794). Efter restaurationen (1814) öfverhopade Ludvig XVIII honom med utmärkelser. 1814 blef han president i kassationsdomstolen och 1815 grefve och pär samt 1817 medlem af Franska akad. E. W. Desf., Desfont., vid växtnamn förkortning för R. L. Desfontaines. Desfontaines [däf<over>å</over>tǟn], Pierre François Guyot, fransk skriftställare, f. i Rouen 1685, d. 1745, var en tid professor i Bourges, men blef för sedlighetsförbrytelser inspärrad i Bicêtre. Genom Voltaires inflytande blef han utsläppt, men angrep sedermera denne, hvilket hade en ytterst häftig polemik till följd. D. öfversatte Vergilius, Swifts "Gullivers resor" (1727) m. m. och utgaf bl. a. Dictionnaire néologique (1726; 7:e uppl. 1756). Desfontaines [däf<over>å</over>tǟn], René Louiche, fransk botanist, f. 1750, d. 1833 som professor vid Jardin des plantes i Paris, vistades 1783—85 i Tunisien och Algeriet samt hemförde därifrån rika samlingar. D. gjorde sig synnerligen förtjänt om växternas anatomi och fysiologi. Hans viktigaste arbete är Flora atlantica (1798—1800). Desgodins [dägådä̃'], Charles, abbé, fransk missionär i östra Tibet, f. 1814, verkade sedan 1855 på stationen Bonga i Assam vid Lohita, en biflod från vänster till Brahmaputra, nära tibetanska gränsen och har genom forskningar rörande land och folk i dessa föga kända trakter samt deras flora och fauna inlagt verkliga förtjänster. Resultaten offentliggjorde han i Geografiska sällskapets i Paris "Bulletins", sedan samlade af hans brorson i verket La mission du Thibet (1872; 2:a fullständigt omarbetade uppl. Le Thibet, d'après la correspondance des missionaires, 1885). 1890 återvände D. till Paris. Desgoffe [dägå'f]. 1. Alexandre D., fransk målare, f. 1805 i Paris, d. därstädes 1882, var lärjunge af Ingres, reste i Italien 1837—42 och målade dels landskap med historiskt staffage, dels rena historietaflor. Till de förra, som ega god teckning, men något sökt idealitet, höra Argus och Io, Herkules och nemeiska lejonet, Roms Campagna, Egerias dal, Albano-sjön, Cyklopen (i Lyons museum), Trakten kring Neapel, Orestes raseri; till de senare S:t Marguerite (i S:t Pierre i Dijon), Kristus botar den blinde (i S:t Nicolas, Chardonnet) m. fl. — 2. Blaise Alexandre D., den föregåendes brorson, fransk målare, f. i Paris 1830, egnade sig uteslutande åt stilleben och utmärker sig främst för återgifvande af olika metaller, guldsmeds- och glasvaror, tapeter och andra draperistoff, efterhärmade ända till illusion och handgriplighet. D. är representerad i Luxembourg. Déshabillé [deṡabijē], fr. (af déshabiller, afkläda), morgondräkt, kamkofta, nattrock. Deshima (Desima, Decima), konstgjord ö på södra sidan af japanska staden Nagasaki, närmast afsedd till faktori för portugiserna, men 1641 öfverlåten till holländarna, som ända till 1854 öfver endast denna plats drefvo handel på Japan. Déshonneur [deṡånnȫr], fr., vanheder, skam. Deshoulières [deṡoliǟr], Antoinette, fransk författarinna, f. troligen i Paris 1 jan. 1638, d. 1694. Hon var dotter till drottning Annas hofmästare Du Ligier de la Garde, fick en utmärkt uppfostran och blef redan vid 13 och ett halft års ålder gift med Guillaume de la Fon Boisguerin D. Denne tillhörde den "store Condés" parti och måste jämte sin hufvudman 1653 gå i landsflykt. Hans hustru delade snart denna, och