först 1660 vände paret efter åtskilliga äfventyr tillbaka till Paris. 1672 debuterade m:me D. som författarinna under pseudonymen Amaryllis (i "Le Mercure galant") och skref en rad dikter, som väckte uppseende och förskaffade henne tillnamnet "den tionde musan". Berömdast bland dessa blefvo hennes idyller, särskildt Les moutons, men för vår tid äro de nästan onjutbara. Hon var på sin tid mycket populär bland intelligenserna i Paris, knöt vänskapsförbindelser med berömda diktare och vetenskapsmän, och hennes salong var en af de mest besökta. I striden om "Phèdre" tog hon parti för Pradon, hvarför hon blef föremål för Boileaus satir (den X:e). Hon skref äfven själf dåliga tragedier (Genseric, Jules Antoine) o. s. v. Af hennes "Œuvres" utkommo goda upplagor 1687 och 1695, 1747 och 1749. S. S—n.

Desiderativ (af lat. desiderare, åstunda), språkv., som uttrycker en åstundan. Se Verb. Desideratum, lat. (plur. desiderata, af desiderare, åstunda), något som saknas, önskemål, brist, lucka att fylla (i samlingar o. d.).

Desideria (Eugenia Bernhardina D.), konung Karl XIV:s gemål, föddes i Marseille 8 nov. 1777 och fick i dopet namnen Eugénie Bernhardine Désirée. Hennes faders, den rike köpmannen Clarys, hus utgjorde 1793 en samlingsplats för de af Paoli från Corsica fördrifne Bonaparterna, och den äldste af dessa, Josef, gifte sig 1 aug. 1794 med Désirées äldre syster, Julie. Dessa båda makar uppgjorde snart ett förslag till framtida giftermål mellan Desirée och Napoleon Bonaparte; "men hoppet om denna förening tillintetgjordes", skrifver Josef i sina "Mémoires", "då Napoleon 1796 gifte sig med änkefru Beauharnais". En varm tillgifvenhet förenade dock alltid Napoleon och hans förra fästmö. Efter faderns död flyttade D. till sin syster och sin svåger. Denne begaf sig 1796 med hustru och svägerska till Italien, hvarest han i mars 1797 blef fransk resident i Parma och i maj s. å. republikens ambassadör i Rom. Under sina resor uti Italien åtföljdes Josef ofta af den unge general Duphot, hvilken redan intog ett framstående rum bland republikens härförare. Med honom blef Désirée trolofvad. Dagen för bröllopet var redan utsatt till 30 dec. 1797, men ett upplopp i Rom föranledde en väpnad konflikt, i själfva franska ambassadhotellet, mellan den påfliga regeringens trupper och italienska revolutionärer, och Duphot, som ville hindra skjutandet, stupade vid Josefs sida, genomborrad af flera kulor — aftonen före den utsatta bröllopsdagen. (Så framställes förhållandet af Josef Bonaparte i hans tryckta memoarer och så äfven i en samtida fransk teaterpjäs. Men enligt Hochschilds uppgift till författaren af denna uppsats har D. inför honom på gamla dagar förnekat förlofningen.) Ambassadören begaf sig jämte sin familj ögonblickligen från Rom, och påfven (Pius VI) fördrefs af franska trupper. General Bernadotte, som 1798 blifvit fransk ambassadör i Wien, lämnade denna post 13 april s. å., efter en folkdemonstration mot honom. Under hans därpå följande vistelse i Paris, där äfven Josef med familj då bodde, ingick han förlofning med D. Bröllopet stod i Paris (i Josefs hotell vid Rue du Rocher) 16 aug. 1798. Josef hade främjat detta giftermål för att i Bernadotte vinna ett stöd för sin familjs planer. 4 juli 1799 blef D. mor — hennes make var då krigsminister —, och Josef stod fadder åt hennes son. Bernadottes förbindelser med Bonaparterna hindrade honom dock icke att öppet bryta med Napoleon, när denne, efter sin hemkomst från Egypten, genom en statskupp (9 nov. s. å.) störtade direktorium och gjorde sig själf till förste konsul. Det var för D:s skull, som den nye härskaren lät Josef förmå sig att utstryka Bernadottes namn från listan på dem han ärnade deportera. Napoleon stiftade snart ett hof, och äfven vid detta hörde Josefs maka och svägerska till hans käraste umgänge. Den senare fick också sin del af den nya glansen, då hennes man 18 maj 1804 blef marskalk af Frankrike och 5 juni 1806 furste af Ponte-Corvo — utmärkelser, för hvilka Bernadotte helt säkert hade att tacka mera sin hustrus än sin egen ställning till kejsaren. Att han insåg detta, visar bl. a. hans åtrå att utbyta sin ställning bland världens behärskare mot den vida anspråkslösare att stödja tronen i ett kort förut nästan till spillo gifvet rike, för hvars underkufvande han själf fört trupper mot Norden. Sedan Bernadotte 21 aug. 1810 blifvit vald till tronföljare i Sverige och kort därefter inträdt i sin nya värdighet, begaf sig äfven D., med sin son, Oskar, till det nya fäderneslandet, till hvars hufvudstad hon anlände 9 jan. 1811. Men hvarken hofvet eller klimatet behagade henne. Med sin gemåls goda minne lämnade hon därför Stockholm redan i juni s. å. — det skånska bondupproret förbittrade hennes