sista dag inom Sveriges gränser — och begaf sig till
Paris, dock utan sin son, hvilken därefter fick
andra vårdare.
D. hade eget palats i Paris (Rue d'Anjou S:t Honoré
28), liksom systern Julie, hvilken vid denna tid
var drottning i Spanien. Napoleons försök 1812 att
genom D. påverka hennes gemåls politik misslyckades
fullkomligt. På våren 1814 fick hon i Paris återse
sin gemål, hvilken från 13 till 30 april vistades
där såsom en af de mot Napoleon förbundna makternas
härförare. D. fick nu mottaga de allierade furstarnas
besök och höll ett litet hof, med rysk hedersvakt,
i sitt palats. Både som "parvenue révolutionnaire"
och som Bernadottes maka upplefde hon sorgliga dagar
i Paris under den "första restaurationen". Hennes
gemåls namn smädades i tidningarna, och hon själf
ignorerades af det bourbonska hofvet. Enligt hvad hon
under tårar berättade för en svensk diplomat (Jak. De
la Gardie), var det för sin älskade systers skull,
som hon dröjde kvar. Men efter "de hundra dagarna"
1815 blef hennes ställning mera dräglig. Sedan
Karl Johan år 1818 uppstigit på tronen, gjorde
t. o. m. konung Ludvig (genom hertigen af Richelieu)
henne sin uppvaktning. D:s enda politik var nu
att skaffa lindring i systern Julies och svågern
Josefs olyckliga öde. Sommaren 1822 vistades de
båda systrarna tillsammans i Aachen, och där återsåg
D. sin son, hvilken då var stadd på giljarfärd. —
När 1823 en liten flotta afsändts från Sverige för
att vid Lybeck afhämta kronprins Oskars brud, infann
sig där äfven drottningen, som kort förut lämnat
Paris och nu vållade icke ringa öfverraskning genom
sitt beslut att återkomma till Sverige — ett beslut,
hvartill Josef och Julie på det ifrigaste manat. 13
juni landsteg hon vid Manilla på Djurgården; men under det jubel,
som hälsade den sextonåriga prinsessan, kände
sig den fyrtiofemåriga drottningen förbisedd, och
denna känsla vek icke heller för erfarenheterna på
Rosersbergs slott under sommarens lopp. 29 nov. 1828
afläto rikets ständer en skrifvelse till K. M:t
med anhållan om drottningens kröning, hvilken ock
förrättades i Stockholms Storkyrka 21 aug. 1829. —
Oaktadt drottningen den ena gången efter den andra
beslöt lämna Sverige och bosätta sig i Paris, där hon
fortfarande behöll sin bostad i det skick, att den
när som helst skulle kunna mottaga henne, blef dock
aldrig någon sådan färd af. I Sverige och Norge reste
hon däremot ofta. Hennes lif i Stockholm blef mer och
mer tillbakadraget och isoleradt. Hon lät läsa för
sig på franska om Sveriges historia och litteratur
och antecknade därunder sig till minnes åtskilligt,
som hon ej ville glömma. Hennes välgörenhet var
ganska stor, men därom skedde sällan något offentligt
förkunnande. Hennes sed att göra natten till dag
och dagen till natt samt att alltid komma för sent
till teaterföreställningar, konserter o. d. var
mera känd än hennes personliga älskvärdhet. 8 mars
1844 blef drottning D. änka. Under hela sin sons och
början af sonsonens regeringstid framlefde hon sitt
lif i samma afskildhet och med samma egenheter som
förut. Återvändande från ett besök på kungl. teatern,
afled hon, i trappan till sin våning på Stockholms
slott, aftonen 17 dec. 1860. Hennes stoft nedsattes
i bernadotteska grafkoret i Riddarholmskyrkan 11
jan. 1861. Frih. K. F. L. Hochschild, kammarherre
hos henne under hennes senaste lefnadsår, utgaf i
Paris 1888 "Désirée, reine de Suède et de Norvège"
(på svenska 1889). Se äfven d'Armaillé, "Une fiancée
de Napoléon. Désirée Clary. Reine de Suède" (1897),
M. v. Kaisenbergs romantiserade skildring "Napoleon I
och Eugénie Desirée Clary-Bernadotte" (sv. öfv. 1902)
och Catherine Bearne, "A queen of Napoleon's court:
The life-story of Désirée Bernadotte" (1906).
H. W.
Carlo Marzuppinis grafvård, af Desiderio da Settignano.
Desiderio da Settignano [settinjānå], italiensk
bildhuggare, f. 1428 i Settignano nära Florens,
d. 1464, utbildade sig hufvudsakligen under inflytande af Donatello.
Hans berömdaste verk är statssekreteraren
Carlo Marzuppinis grafvård i
S. Croce i Florens, utförd efter 1455 och under
påverkan af Bernardo Rossellinos grafmonument öfver
Leonardo Bruni i samma kyrka, men hufvudfiguren är i
D:s skapelse mer lefvande, detaljbehandlingen mjukare
och vekare än hos Rossellino. — D. var en mästare
