i marmorns behandling. Jämbördigt med detta D:s arbete är tabernaklet i sakramentskapellet i S. Lorenzo, med liffulla barnfigurer. Bland af D. utförda bröstbilder märkas i främsta rummet den förnäma bysten af Maria Strozzi (i marmor) i Palazzo Strozzi i Florens och den ofta afbildade — äfven i gips ofta reproducerade — bysten af en prinsessa af Urbino (i kalksten) i Berlins museum. O. G—g. Desiderius, langobardernas siste konung. Han regerade 756—774, råkade med anledning af tvister med påfven i krig med Karl den store samt blef af denne belägrad i Pavia, tillfångatagen och förd till Frankrike, där han dog. Sagan har på många sätt utsmyckat hans historia. Jfr L. M. Hartmann, "Geschichte Italiens im mittelalter" (II, 2; 1903). Se Langobarder. S. F. H.* Designatus (se Designera) kallades i det gamla Rom en till ett ämbete vald person, som ännu ej tillträdt detsamma. Designera (lat. designare, af signum, tecken), beteckna, bestämma; i förväg utse till något viktigare ämbete eller uppdrag. Desillusion (fr. désillusion), förlust af en illusion. — Desillusionerad, tagen ur sin villa, beröfvad ett fagert bländverk. Desima, ö. Se Deshima. Desinfektera (fr. désinfecter, af dés, ifrån, bort, och infecter, skämma, smitta), aflägsna smittämnen, verkställa desinfektion (se d. o.). Jfr Desinficiera. Desinfektion (fr. désinfection, af dés, ifrån, bort, och lat. infectio, smitta), med., aflägsnande, undanröjande af smittämnen. Af somliga vetenskapsmän användes ordet desinfektion endast om sådana åtgärder, hvarigenom smittämnen dödas, af andra, troligen flertalet, inbegripas däri äfven sådana åtgärder, hvarigenom smittämnen mekaniskt aflägsnas från ett smittadt föremål, äfven om smittämnet efteråt skulle förbli vid lif. Om t. ex. en nervfeberpatients afföringar och urin, hvilka innehålla sjukdomens smittämne, spolas ned i en kloakledning, dödas icke smittämnet; men genom denna åtgärd hindras människor att komma i beröring med smittämnet. Effekten — att undgå smittans vidare spridning — blir praktiskt taget densamma, som om smittämnena blifvit dödade. Sedan äldsta tider har man haft sig bekant, att vissa sjukdomar spridas genom smitta, och lika länge har man användt en del medel att hindra dennas spridning, desinfektionsmedel. Redan Mose ger anvisningar till skydd mot smittsamma sjukdomar, såsom handtvagningar, uppbränning eller någon tids förvaring af föremål, som äro misstänkta att sprida sjukdom. Då farsoter i gångna tider rasade, användes ofta till smittämnets förgörande olika slags rökningar af bostäderna, vanligast genom antändning af svafvel; mycket i bruk voro äfven under större delen af 1800-talet de s. k. mineralsura rökningarna, för hvilka Berzelius 1808 lämnat noggranna föreskrifter. Äfven kalk användes mycket till smittrening. För rening af gång- och sängkläder begagnade man sig i stor utsträckning af het luft. Kläderna placerades t. ex. i en het bakugn och fingo ligga där, till dess smittämnet efter en eller annan timme ansågs aflifvadt. Utom het luft rekommenderades af Medicinalstyrelsen (1873) karbolsyra, klorkalk, järnvitriol, klorzink, upphettning i kokande vatten, utveckling af ånga af klor, rå träättika, svafvelsyrlighet, eau de cologne o. d. Ett desinfektionsmedels värde uppskattades på den tiden hufvudsakligen efter dess förmåga att hindra uppkomsten af förruttnelse, hindra stinkande gaser att bildas i ett ämne, t. ex. buljong. Man fick växlande resultat i sina försök. Ett medel, som i ett försök visat sig förträffligt, hade en annan gång ingen verkan alls. Dylika hvarandra motsägande resultat fingo sin fulla förklaring genom R. Kochs undersökningar 1881. Han fann, att olika mikroorganismers motståndskraft mot desinfektionsmedel är mycket olika; somliga slag kunna aflifvas genom ett medel inom en half minut, andra motstå samma ämne under flera timmar. Först genom Kochs och hans lärjungars arbeten blef desinfektionsläran en vetenskap; nya metoder utarbetades, hvarigenom desinfektionsmedlens inverkan på mikroorganismerna kunde studeras. En stor mängd af de gamla smittreningsmedlen utdömdes som oduglig (svafvelrökningar, het luft m. fl.); åtskilliga visade sig däremot synnerligen verksamma (t. ex. kokande vatten, kalk, klorkalk). De desinfektionsmedel, som Koch fann lämpliga för praktiken, voro strömmande ånga, karbolsyra, sublimat, kalk och klorkalk. Bland de desinfektionsmedel och metoder, som befunnits vara af kraftig verkan och kommit till mera allmän användning, märkas först och främst förbränning, som på kortaste tid förintar hvarje lefvande väsen, men som lämpar sig endast för värdelösa föremål, och kokning under 1/2—1 timme. Därvid är dock af vikt, att alla partier af föremålen under hela denna tid uppnå koktemperaturen, hvarför med omfångsrikare föremål kokningen kan behöfva fortsättas ända till 1 1/2 timme. Genom tillsats af såpa, lut, soda e. d. blir verkan ännu säkrare. Vid bykning af kläder kommer en fullständig desinfektion till stånd genom inverkan af luten i förening med kokningen. En kort tvättning är däremot af osäker verkan, emedan temperaturen därvid icke når erforderlig höjd. Såsom desinfektionsmedel lämpar sig kokning särskildt för matvaror, knifvar, skedar, gafflar, glas, porslin, svampar, ylle- och linnepersedlar. 2 % sodalösning med en temperatur af minst 60° är äfven ett godt medel att desinficiera tallrikar, knifvar, gafflar o. d. Föremålen få ligga i den heta lösningen en half timme. Blodiga eller mycket smutsiga linnepersedlar böra ej utan föregående rengöring läggas i kokande vatten, alldenstund fläckarna då outplånligt brännas in i tyget. — Strömmande vattenånga är det kraftigaste af alla desinfektionsmedel och eger stor förmåga att tränga igenom äfven varubalar af betydlig tjocklek. Desinfektion med ånga sker i s. k. desinfektionsugnar, af hvilka en mångfald olika former finnes i handeln. Fig. 1 föreställer en sådan desinfektionsugn. Desinfektionsföremålen lastas på en "vagn", en på hjul rörlig ställning (eee), hvilken kan skjutas ut ur ugnen för bekvämare lastning. Dörrarna (cc) utgöras af tunga järnluckor, som hållas noga tillskrufvade under desinfektionen. Med en s. k. reduktionsventil (a) kan ångtrycket regleras. Genom ett rör (b) insläppes ångan i ugnen, där den får inverka 1/2—1 timmes tid. Ett skyddstak (dd) hindrar ångan att omedelbart träffa och väta ned i ugnen inlagda eller upphängda föremål. Genom ett rör (f) ledes ånga till