i förening med andra ett stort antal komedier och vådeviller. Deslys [däli'], Charles. Se Collinet, Ch. Desman, farm. Se Mysk. <img l>

Desman-näbbmöss l. Bisam-näbbmöss, Myogale, zool., ett litet till mullvadsfamiljen (Talpidæ) och insektätarnas ordning (Insectivora) hörande släkte, som är igenkännligt bl. a. därpå, att öronen utvändigt knappast äro synliga, ögonen mycket små, den långa svansen (hos en art) sammantryckt från sidorna utefter en del af sin längd och naken eller glest hårig samt de fem tårna förenade genom simhud och väpnade med skarpa klor. Nosen är utdragen till en lång snabel, som medelst muskler kan ledigt röras åt alla håll och begagnas för åtskilliga ändamål. Vid svansroten äro körtlar belägna, hvilka gifva ifrån sig en ovanligt stark mysklukt. Desmannäbbmössen, hvilka vid första anblicken något påminna om bäfrar — ehuru de äro betydligt mindre —, äro utpräglade vattendjur; därom vittna både deras kroppsform och framför allt fötternas bildning. De lefva af insekter o. d. samt uppehålla sig i jordhålor vid vatten, där de oupphörligt simma och dyka med stor skicklighet. Af detta släkte förekomma i Europa tvenne arter, af hvilka den ena bebor Pyrenéerna och de bergskedjor, som utlöpa därifrån, den andra sydöstra Ryssland, sydvästra Sibirien och Turkestan. Af den sistnämnda eller en med denna nära besläktad art har man funnit lämningar i Englands kvartära lager. Den pyreneiska arten, Myogale pyrenaica, mäter i längd omkr. 25 cm. — däruti inberäknad svansen, hvilken är ungefär lika lång som den öfriga kroppen och sammantryckt endast i sin yttersta tredjedel — samt är ofvantill brun, under silfvergrå och lefver vid bäckar uppe i Pyrenéernas fjällbygder. Den ryska desmanen, Myogale moschata, äfven kallad bisamråtta, är nästan dubbelt så stor som den förra, omkr. 40 cm., men har en jämförelsevis betydligt kortare svans, som utefter större delen af sin längd är sammantryckt från sidorna. Till färgen är den ofvantill gråbrun, under hvitaktig, med svans och fötter svartaktiga, och å undersidan vid svansroten har den några körtlar, som afsöndra en gulaktig, oljeartad vätska af stark mysklukt. Företrädesvis i vissa trakter mellan Volga och Don träffas den i särdeles stor mängd. Till lefnadsvanor är den snarlik fiskuttern. Stillastående eller långsamt rinnande vatten med höga stränder, där den gör sig gångar, hvilka öppna sig under vattnet, utgör dess käraste tillhåll. Utmärkt simmare och dykare, tillbringar den största delen af sitt lif i vattnet och träffas mera sällan på land. Ytterst snabbt rör den sig framåt under vattnet, snor sig oupphörligt än hit och än dit, med snabeln i ständig rörelse, samt kommer ofta upp till vattenytan för att andas. Tatarerna i Kazan sälja till ytterst lågt pris tusental af dessa näbbmöss, hvilkas skinn begagnas som pälsverk. Oangenämt blir dock alltid djuret genom sin mysklukt, hvilken är nog stark att icke endast uppfylla ett helt rum, utan äfven meddela sig åt och fullständigt genomtränga de djur, hvilka det tjänar till föda. Djuret när sig af larver, maskar och i synnerhet iglar, som det med sin snabel uppsöker i gyttjan. J. G. T.*

Själfporträtt af Georg Desmarées.

Desmarées [dämarē], Georg, porträtt- och historiemålare, f. 1697 i Stockholm, d. 1775 i München, var son af en till Sverige inflyttad fransman, bruksinspektören Jean D., och kom 1710 i lära hos sin morfars bror Martinus Mijtens, hvars mest begåfvade elev han var och hos hvilken han ännu 1724 bodde. Från och med 1718 — från hvilket år hans äldsta arbeten torde förskrifva sig — synes han varit verksam som själfständig konstnär och var redan i unga år mycket produktiv. Enligt uppgift i Gahmska samlingarna i Uppsala utförde han redan före sin utresa 128 konterfej. I jan. 1724 begaf han sig utomlands, i förhoppning om att kunna lefva på sin konst. I mars anlände han till Amsterdam, stannade där året ut och skördade riklig vinst, öfver Nürnberg och München styrde han kosan till Venezia, där han studerade någon tid, samt kom 1726 till Rom, målet för hans färd. Där uppehöll han sig ett par år, men råkade, till följd af sitt nit för protestantismen, att ådraga sig ledsamheter och begaf sig i hast åter till Venezia. 1728 for han till Augsburg och stannade där, tills ett porträtt, som han målat, föranledde hans kallelse till München, där han bosatte sig och 1730 öfvergick till katolska läran. Där fortfor han att arbeta som porträttör af stort anseende, men mottog då och då kallelser till furstliga hof för att utöfva sin konst. Så vistades han